Jöran Posse Knutsson

2 Posse Knutsson, Jöran, brorsons sonson till P 1, f 14 jan 1556 i Tun, Skar (Loenbom), d 8 mars 1616 i Danzig (Ericsbergsarkivet, autografsaml). Föräldrar: riksrådet Knut P (se ovan) o Ebba Jöransdtr (Forstenasläkten). I hovtjänst hos Johan III 1 juni 73–74 o 77, köksmästare vid hovet 79–81, häradsh i Tjust, Kalm, 79–80, i Dalsland 80–97, tjänstg i hovfanan från juli 81, hovjunkare 84, ryttmästare för Västgöta ryttare 27 juni 86–91, riksråd våren 90–98, häradsh i Kinne, Skar, 90–94, kammarråd 29 juli 94–97, landsflyktig i Polen från hösten 03.

G 6 sept 1584 i Husby-Ärlinghundra, Sth (Loenbom) m frih Elisabet Gabrielsdtr (Oxenstierna), f på 1550-talet, d 12 juli 1594 (Loenbom) i Dalby, Upps (Ericsbergsarkivet, autografsaml), dtr till riksrådet frih Gabriel Cristersson (Oxenstierna, bd 28, s 469) o Beata Eriksdtr Trolle.

P:s bildningsgång är föga känd. Han inträdde i hovtjänst 17 år gammal men synes efter något år ha försvunnit från hovet för att återkomma senast 1577; det har förmodats, att han – liksom åtminstone två av hans bröder – vistats utomlands. Från 1579 var P mer stadigvarande knuten till hovet som Johan III:s köksmästare, men 1581 sändes han till Estland för att deltaga i fälttåget mot ryssarna under Pontus De la Gardie (bd 10). P var bl a med om slagen vid Narva och Wittensten. Även efter hemkomsten till Sverige halvtannat år senare fick han militära uppdrag: Han blev ryttmästare för den ena västgötafanan, och 1588–89 hade han i uppdrag att reorganisera kavalleriet i Västergötland, en uppgift som kan ses både mot bakgrund av spänningen mellan kung Johan och hertig Karl och som en förberedelse för ett nytt krig mot Ryssland.

Genom sitt giftermål fick P anknytning till den mäktiga oxenstiernska släktkretsen och även ekonomiska intressen i Uppsverige. Johan III:s äktenskap 1585 med P:s kusin Gunilla Bielke innebar ett närmande mellan monarken och rådsaristokratin och bör ha varit betydelsefullt också för P personligen. P höll sig dock vid sidan av de politiska konfrontationerna; han var närvarande vid Vadstena riksdag 1587 men är ej omnämnd under förhandlingarna, och han stod utanför brytningen 1589 mellan kungen och kretsen Banér-Bielke-Sparre. När "oråden" uteslutits ur riksrådet 1590, intogs P jämte sina svågrar Gustaf Gabrielsson (Oxenstierna, bd 28, s 472) och Bengt Ribbing i rådskretsen. De undertecknade den nya rådseden, som förbjöd dem att säga emot, om konungen inte följde rådets råd. P synes dock – i likhet med drottningen – ha verkat medlande för de uteslutna herrarna.

Blott några månader efter inträdet i rådet sändes P till Estland med sina västgötaryttare för att delta i försvaret av de sv erövringarna, som Ryssland nu angrep. Fanan förlades under svåra förhållanden i Narva. De sv motgångarna gjorde P:s ställning som en av de ansvariga befälhavarna utsatt, men han lyckades behålla Johans förtroende. I april 1591 kunde P återvända till Sverige, där han fick militäradministrativa och kamerala uppgifter, vilka gav honom en framträdande plats i rådet under Johans sista år.

Vid Johan III:s död övertog hertig Karl och riksrådet regeringen. P ingick bland dem som förhandlade med hertigen om villkoren för regeringen och om förlikningen med de avsatta rådsherrarna, vilket resulterade i regeringsöverenskommelsen i jan 1593. Han deltog inte i Uppsala möte men väl i underhandlingarna mellan rådet och hertigen inför Sigismunds ankomst till sitt arvrike hösten s å. Under de hårda förhandlingarna med Sigismund om dennes konungaförsäkran synes han åter ha varit frånvarande. I jan 1594 fick han dock i uppdrag att försvara konungens hållning inför en marknadsmenighet i Enköping, vilket tyder på att han undvikit att förknippas med motståndarna till kungens politik.

P deltog i kröningsriksdagen 1594, där han underskrev adelns långtgående privilegieprogam, de s k postulata nobilium. I de samtidigt förda underhandlingarna mellan Sigismund, Karl och riksråden om regeringen under kungens frånvaro i Polen medverkade P delvis. De ledde inte till någon överenskommelse, men rådet erkände Karl som riksföreståndare efter kungens avresa. – Hertig Karl sökte knyta rådsadeln till sig genom generösa förläningar. Också P:s inkomster ökade från 1593/94 till 1596, men han var inte bland de mest gynnade.

För att undvika en stark regering hade kungen förordnat ståthållare över stora delar av riket. Han tillsatte även två kammarråd, P och dennes svåger Gustaf Gabrielsson (Oxenstierna). Enligt Sigismunds instruktion fick dessa makten över finansförvaltningen, men samtidigt hade ståthållarna givits vittgående befogenheter över fogdarna och uppbörden. Då dessutom hertigen tagit över den reella ledningen av centralförvaltningen, märktes föga av P:s och Gustaf Gabrielssons verksamhet, oaktat de tidvis utövade sina befattningar. P hade del i kallelsen till riksdagen i Söderköping hösten 1595, som hertigen – trots konungens förbud och mot rådets avstyrkan – framtvingade för att få ständernas stöd i regeringsfrågan. Vid underhandlingarna om riksdagskallelsen, i vilka P deltog, erhöll riksråden en lång lista för rådslag. Fursten hade där preciserat sina klagomål och krav i regeringsfrågan, delvis i mycket skarpa ordalag. Herrarna omredigerade och mildrade rådslagspunkterna, och listan bifogades det brev till Sigismund, varigenom denne underrättades om beslutet att sammankalla ständerna. Punkterna uppgavs vara hertigens riksdagsärenden. I själva verket uttryckte punkterna efter omredigeringen även rådets önskemål: Ett av ämnena gällde t ex en fastare organisation av finansförvaltningen. Senare har P i en av sina kopieböcker – vilken är en av de viktigaste källorna till kunskapen om det politiska skeendet 1595 – kastat om händelseförloppet, så att det förefaller som om riksdagspropositionens hårda angrepp på Sigismunds dispositioner, i huvudsak desamma som i de ursprungliga rådslagspunkterna, tillkommit utan att rådet kunnat ingripa. P:s framställning skall sannolikt ses som ett försvar gentemot Sigismund för herrarnas medverkan i kallelsen och riksdagen.

Söderköpings riksdag blev i praktiken omöjlig att förbjuda, vilket Sigismund tycks ha insett, eftersom hans förbud kom först i efterhand och var villkorligt. Vid mötet bekräftade ständerna Karls riksföreståndarskap, och en förening ingicks mot dem som inte anslöt sig till mötesbeslutet. – Rådet hade i några avseenden modererat riksdagsbeslutet jämfört med hertigens proposition. P har därvid av allt att döma följt rådets linje. Det förhållandet att han kort efter riksdagen deltog i förhöret med Arvid Gustafsson (Stenbock), Sigismunds ståthållare över Östergötland, tyder även på detta.

Sommaren 1596 råkade samregeringen i kris, när Karl sökte förmå rådet att ställa sig bakom en stämning av konungens ståthållare i Finland Klas Fleming (bd 16), som tillsammans med den finländska adeln vägrat erkänna Söderköpings beslut. En sådan åtgärd skulle ha bringat rådsherrarna i öppen konflikt med konungen. Efter utdragna förhandlingar – under vilka P vid åtminstone ett tillfälle fick företräda sina medbröder inför fursten – vägrade rådet att gå med på en aktion mot Fleming. Hertigen avsade sig då regeringen men vädjade till ett nytt ständermöte. Dessa diskussioner fördes nästan samtidigt med att en delegation på Sigismunds och en på den polska senatens vägnar underhandlade med Karl och rådet gemensamt. P var närvarande vid samtalen med kungens ombud, sannolikt även med senatens.

Under den korta tid rådet formellt svarade för riket synes P ha återupptagit sin verksamhet i kammaren. Det hindrade inte hertigen från att dra in P:s förläningar i Dalsland. Vid riksdagen i Arboga, en klart revolutionär åtgärd, infann sig ingen av herrarna utom Axel Stensson (Leijonhufvud; bd 22). Efter mötet utsattes de övriga, bland dem P, för en stark press att bekräfta riksdagsbeslutet. Väpnat motstånd var lönlöst, varför P sommaren 1597 flydde över Danmark till kungen i Polen. P:s förläningar drogs in omedelbart. I aug lät Karl suspendera riksråden. – Kort före flykten stod det nya stenhus färdigt som P låtit uppföra på sin sätesgård Hällekis i Medelplana, Skar.

I Polen synes P ha intagit en särskild förtroendeställning hos Sigismund. Han svarade till stor del för planeringen av dennes fälttåg mot Karl 1598, i vilket han deltog. Efter träffningen vid Stegeborg, där hertigen hotades av nederlag, synes P ha medverkat till vapenvila och nya förhandlingar med denne. Sedan kungen förlorat slaget vid Stångebro 25 sept, utlämnade han P jämte Erik Sparre, Ture Bielke samt Gustaf och Sten Banér till Karl. P fängslades och fick en del av sina arvegods indragna. I villkoren för vapenvilan ingick bl a att riksrådens sak skulle prövas inför en nämnd av utländska domare. Sigismund bröt emellertid avtalet genom sin hastiga återfärd till Polen. Kungens handlingssätt mot riksråden har diskuterats. Klart är endast att situationen i Polen tvang honom att återvända, innan höststormarna gjorde seglatsen oviss. Riksdagen i Linköping 1600 blev Karls stora uppgörelse med sina motståndare. Under rannsakningen bad bl a P om nåd, varpå ständerdomstolen på hertigens uppmaning lade ned åtalet mot honom. P hölls dock i fångenskap till sommaren 1602, då han frigavs mot lösen, sedan finska adeln inskridit för bl a honom. Nyåret 1603 avgav han en trohetsed till fursten. Försoningen var emellertid skenbar för P:s del; han ställde sig i spetsen för en grupp missnöjda adelsmän i främst Västergötland, som satte sig i förbindelse med Sigismund för att störta Karl. Konspirationen avslöjades, och P lyckades med knapp nöd undkomma till Danmark. I Norrköpings riksdags beslut 1604 var P en av dem som stämdes att stå till svars. Om han inte infann sig, skulle han förklaras fredlös och hans egendomar förverkade.

I början av 1604 anlände P till hovet i Krakow. Hösten s å sändes han jämte en annan sv emigrant till Kristian IV för att förhandla om en polsk-dansk aktion mot hertig Karl. Ambassaden blev helt resultatlös. Det har förmodats att P initierat dessa förhandlingar (Broomé 1960), men de ansluter också till tidigare försök av Sigismund att vinna Kristian för sin sak.

P:s verksamhet i Polen är för övrigt föga känd. Han torde ha vistats omväxlande i Danzig och hos Sigismund. Av spridda notiser framgår att P intog en bemärkt ställning bland de sv emigranterna; Sigismund påstås bl a ha skattat honom högst bland svenskarna. P spelade även en roll i underhandlingarna om att utväxla Karl Karlsson Gyllenhielm (bd 17). Framför allt torde dock P ha haft betydelse för den polska propagandan mot den sv regimen; denna ansåg honom ha goda förbindelser i Sverige. Det har således gjorts troligt att P lämnat material till den anonyma stridsskriften Hertig Karls slaktarebänk, som tillskrivits den sv emigranten Gregorius Borastus (bd 5); i en samtida spionrapport uppges att det var P som lät publicera skriften.

Material för agitationen hade P i sina samlingar av sv politiska handlingar, vilka han lät avskriva. Fyra sådana kopieböcker, alla sammanställda i Polen, är kända. En av dem (nu i RA) har stor betydelse för kännedomen om den politiska utvecklingen 1593–98, medan de övriga innehåller mindre unika avskrifter. P har försett dem med kommentarer, som uttrycker hans bitterhet mot hertig Karl och hans avsikt att med avskrifterna försvara sin sak. Det är troligt att P:s kopieböcker även har samband med Sigismunds intresse att samla historiskt material, som kunde bygga under hans anspråk på den sv tronen.

P sågs av sin samtid som bildad och berest. Hans kopieböcker tyder bl a på att han var väl insatt i statsrättsliga frågor. Politiskt synes P ha stått närmare kungamakten än 1590-talets dominerande rådskrets, men samtidigt anslöt han sig till det högadliga programmet. Man har velat se ett drag av koncilians hos P (Broomé 1960), men det omfattade inte hertig Karl, som han efter brytningen kom att avsky.