Gregorius Laurentii Borastus

Borastus, Gregorius Laurentii, även känd under sitt svenska namn Greger Larsson, f. på 1580-talet i Norrköping, levde ännu 1656. Studerade hos jesuiterna i Polen, troligen i Vilna, och i Rom, där han blev teol. doktor; jur. utr. doktor i Paris. Inträdde efter att förgäves ha sökt vinna anställning i Sverige i Sigismunds tjänst och var ännu 1617 kansliskrivare; prästvigdes, obekant när, och blev därefter kaplan och sekreterare — vilken titel han använder 1619 — samt kallar sig 1623 även K. bibliotekarie; blev därjämte canonicus i Krakow och prost i Wisheciwitz; bekräftades av Sigismund på dennes dödsbädd som »svensk kansler», en ställning, som han bibehöll under Vladislav och Johan Kasimir.

B. var länge nästan bortglömd i sitt fädernesland; t. o. m. hans av födelsestaden härledda namn (av grekiska Bóϱειος, nordlig, och άστυ, stad) har förvrängts och misstolkats i äldre litteratur. Lärd undervisning fick han först, sedan han, antagligen 1594, följt Sigismund ur Sverige och insatts i en polsk jesuitskola. Vid katolska universitet nådde han sedermera den högsta akademiska graden inom två fakulteter. Ehuru han hade jesuiterna att tacka för sin bildning, har en stundom förekommande uppgift, att han skulle ha blivit jesuit, ej bekräftats, och St. Zalenski nämner honom ej som sådan i sitt bekanta arbete »Jesuici w Polsce». Utestängd från hemlandet, fann B. i Sigismunds till en början ganska talrika svenska kansli ett levebröd, som, sedan han efter eget vittnesbörd motvilligt (»tärde») låtit prästviga sig, förökades genom kyrkliga inkomster och slutligen steg till 1,800 polska floriner, intill dess den större delen (omkr. 1,000 floriner) gick förlorad genom svenskarnas inträngande i Preussen. Det har antagits, att B. meriterade sig för sin anställning i den fördrivne svenske konungens tjänst genom den »Panegyricus Sigismundi III», som han tryckte 1611. Överhuvud ställde han gärna sin av de klassiska studierna präglade skriftställartalang i samtidspublicitetens tjänst. Han gjorde sålunda ett inlägg till sina lärofäders jesuiternas fromma (1623). Mest har han blivit känd genom politiska stridsskrifter, i vilka han med oförsonlig häftighet och bitterhet men icke utan en viss slagfärdighet angriper sina motståndare och försvarar de polska Vasakonungarnas anspråk på den svenska kronan. Det har antagits (Berg), att han med anlitande av en annan emigrants, Göran Knutsson Posses, samlingar och på dennes initiativ skrivit den bekanta smädeskriften »Hertigh Carls slaktarebenck» (tryckt 1617), men det källmaterial, som står till buds, bjuder dock endast sannolikhetsskäl, icke avgörande bevisning. I eget namn lät B. 1618 utgå en särskilt i de av personlig förbittring präglade angreppen på Johan Skytte med »Slaktarebencken» befryndad stridsskrift mot Skyttes samma år tryckta tal till konung Jakob av England 1610 vid beskickningen till denne. Tio år senare (1628) tog han i en hovsammare ton till orda mot en Gustav Adolf ägnad panegyrik. Den sak, han kämpade för, syntes honom dock ej väl företrädd: med sorg och grämelse gav han 1629 i ett brev till Jakob Hunterus en mörk skildring av slappheten i krigföringen och eländet på den polska och kejserliga sidan liksom av svenskarnas segerstolthet. Än en gång fick B. emellertid med pennan träda upp mot sitt protestantiska fäderneslands politik, då han 1656 betroddes med att författa svaret på Karl X Gustavs krigsmanifest, en skrift, som åter gav fritt spelrum åt hans polemiska gåvor och åt hans lust att låta sin klassiska lärdom lysa.

Även i den svenska historieskrivningens hävder intager B. ett bemärkt rum, fastän oblida öden gjort, att frukterna av hans lärda mödor blivit liggande bortglömda långt utöver den tid, då de kunnat äga ett annat intresse än tidsbildens. Redan i en tillägnan, som han skrev till Johannes Vastovius' »Vitis Aquilonia», gav han i 220 latinska hexametrar ett stycke svensk kyrkohistoria. Då Johannes Messenius' änka fört dennes efterlämnade manuskript till Polen, fick han befallning att utgiva »Scondia», men innan han hunnit fullgöra uppdraget, måste handskrifterna utlämnas till Arnold Johan Messenius, som rest ut för att på svenska regeringens vägnar återkräva dem (1639−41). Själv hade B. då länge varit sysselsatt med en svensk historia, som slutligen tog sin början i den äldsta sagotiden och var ämnad att följa goternas öden hemma och i främmande länder fram till samtiden; som ett supplement tillkom en Lapplandsbeskrivning. B:s' forskningar rönte emellertid ej den uppskattning, han väntat sig. I ett brev till Hunterus berättar han (1629) om krönikan, den främsta frukten av sina dolda mödor, men tillägger misströstande, att den lätt nog kunde komma att stanna i det fördolda eller rentav gå förlorad, då inga välgärningar eggade honom att arbeta. Och fastän Hunterus i sitt svar förde honom till sinnes, att dygden är sin egen belöning, ej en handelsvara, gick det som B. befarade: manuskriptet till krönikan blev liggande och synes jämte andra papper, som bevisligen tillhört B. — varibland en så förnämlig källskrift som Erik XIV:s dagbok — efter B:s' död hava kommit i Johan Kasimirs ägo. Papperen fördes sedan av en konungens dräng till Paris, där de i en kryddbod påträffades av Åke Rålamb för att slutligen på olika vägar hamna i K. biblioteket, varest år 1881 ett betydande fragment av B:s' krönika (renskrift, av olika händer) identifierades. De källor, B. anlitat, hade då länge varit för vetenskapen välbekanta, men den på svenska avfattade skriften har på grund av stilens ledighet betecknats som ett viktigt bidrag till den tidigare svenska litteraturen (Wieselgren).