Herman Odelberg

1 Odelberg, Herman, före 1758 Olsson, f 27 dec 1731 i Västervik, d löjan (bouppt), begr 19 jan 1783 i Sthlm, Riddarh. Föräldrar: brukspatronen Johan Olofsson o Margareta Krämer. Inskr vid LU 21 aug 47, auskultant i bergskoll 22 okt 48, tf disponent för Ädelfors gruvverk, Jönk, 26 aug 51, ämnessven i VA april 56, geschworner i Södermanland o Östergötland 2 maj 57, chef för gruvdriften vid Åtvidabergs koppargruvor okt 62–april 75, disponent för gevärsfaktoriet i Norrköping 8 okt 63–1 aug 68, chef för arbetena vid Tunaberg kopparverk, Söd, 13 dec 63, bergmästares titel 1 maj 70, eo assessor i bergskoll 25 febr 78.

G 14 sept 1777 i Rappestad, Ög, m Anna Elisabeth Holst, f 24 dec 1753 i Viby, Ög, d 1 juli 1789 i Söderköping, dtr till majoren Johan Gabriel H o Ebba Benedicta v Ebbertz samt senare gm amiralitetskammarrådet Daniel Dahlin.

O visade tidigt naturvetenskapliga och tekniska intressen; bl a korresponderade han 1755 med VA:s sekreterare Pehr W Wargentin angående meteorologiska förhållanden i hans hemtrakt i Södra Tjust. Inspirerad av verksamheten vid faderns kopparverk Solstad och Mörtfors kom O att ägna sitt liv åt gruvhantering. Han prospekterade sålunda i Tjust en rad under medeltiden bearbetade men senare nedlagda kopparfyndigheter.

1751 förordnades O som disponent för Ädelfors guldverk, medan den ordinarie direktören Anders Svab deltog i riksdagen, ett avsevärt ansvar för en 19-åring. O kartlade gruvan och utförde de följande åren på kollegiets uppdrag åtskilliga gruvmätningar inom Östergötlands och Södermanlands bergslager. I samband med att O blev geschworner uttalade kollegiet sin tillfredsställelse med hans verksamhet. O hade hållit bergsting och bl a utövat "en noga och trägen tillsyn över gruvdriften". Under en vistelse i Sthlm inskrevs O som ämnessven i VA, vilket knappast betydde mer än att han hade rätt att övervara akademins förhandlingar och erhöll dess tryck. Långt senare föreslog bl a bergsrådet Samuel Sandels honom till inval i akademin, men O avled innan förslaget behandlats.

1762 anställdes O som chef för gruvdriften vid Åtvidabergs koppargruvor, där verksamheten hade legat nere under 1500- och 1600-talen. Flera intresserade personer med Johan Adelswärd (bd 1) i spetsen hade bildat ett bolag för att återuppta driften. Adelswärd lyckades samla alla andelarna på sin hand, och kopparverket kom att ingå som en del i fideikommisset Adelswärdska baroniet. O gjorde omedelbart upp en plan, efter vilken arbetena vid Åtvidaberg och Bersbo borde drivas. Ett par år senare framlade han en ny plan baserad på de erfarenheter som han gjort rörande de gruvor i trakten söm var under bearbetning. Vid slutet av sin verksamhet i Åtvidaberg framställde han 1773 en fullständig beskrivning av Bersbo och Malmviks gruvor. K M:t hade befallt O att åter bearbeta den senare, vilken legat öde, och driva den för kronans räkning. Till biträde vid Malmvik fick O 1770 gruvingenjören Carl Bernhard Wadström.

Under åren i Åtvidaberg verkade O oförtrutet med att utveckla smältningsprocessen. Han framstod härvid som en av landets främsta experter på kopparsmältning (Lindroth). O samarbetade gärna med andra bergsmän, som Samuel Gustaf Hermelin (bd 18) och Daniel Tilas. Den senare besökte O och konstaterade att försök med starkare kallrostning motverkade förekomsten av zinkblände. O utvecklade metoden vidare. Johan Gottlieb Gahn (bd 16), som fått bergskollegiets uppdrag att förbättra smältningstekniken vid Falu gruva, anmodades att först besöka O, eftersom dennes metoder borde tjäna som mönster vid Kopparberget. O informerade också ledningen vid Falu gruva att han radikalt förbättrat smältningen vid Åtvidaberg genom att han förlängt sula-brytningen, d v s brytningen av den malm som ligger vid gruvans botten, så att man oavbrutet kunde smälta 81 dygn på en redning utan att få grova nasar, slaggklumpar, fastän malmen var starkt järnhaltig.

Den hytta O konstruerat var enligt kollegiets yttrande "den dyrbaraste och kosteligaste" i Sverige. Karakteristisk var ugnens utformning; den var ovanligt hög, sju alnar ovan bottnen. Murarna av gråsten var invändigt fodrade med tegel. Korsjärn insattes för att ge stadga. Hyttan beskrevs som en "högugn med särskild förhärd", dvs den murade härden nådde långt utanför ugnen. I ett memorial till bergskollegium 1777 framhöll O att den bl a skulle medföra stora besparingar i kol och ge bättre kopparutfall. Detta visade sig senare vara en riktig bedömning. Minnet av 0:s verksamhet vid Åtvidaberg och Bersbo fortlevde länge i benämningar som "Hermans ort", "Hermans gång" och "Hermans strossar".

Sedan O lämnat Åtvidaberg åtog han sig flera inspektioner av olika kopparverk. Särskild betydelse fick hans undersökning och uppryckning – om än kortvarig – av Husa kopparverk i Jämtland. Företaget ägdes av ett konsortium bestående av flera affärsidkare i Sthlm, främst grosshandlaren Carl Gottfried Küsel (bd 21, s 741). O deltog i ett av bolagets sammanträden hösten 1778 och lovade intressenterna att resa upp till bruket, som befann sig i stora ekonomiska svårigheter. O gjorde då en inventering av gruvor och anläggningar samt undersökte driften och hushållningen. Han sammanfattade sina iakttagelser dels i en resejournal, dels i en instruktion för bl a gruvdrift, bokföring och magasinshandel. O "framstår i dessa handlingar som en kunnig, energisk och initiativrik man ... Han väjde icke för radikala reformer och hävdade klart sina uppdragsgivares intressen. För arbetarnas och den underlydande allmogens berättigade anspråk visade han däremot mindre förståelse ..." . När O sammankallade arbetarna i bergsting fick dessa i ganska fräna ordalag veta att de borde lägga sig vinn "om den ordning i arbete och den hushållning därvid, som är i överensstämmelse med bergverkets självständighet". Annars måste de vara beredda att mista både arbete och lön (Ullberg, s 121 f).

O hade flera egna företag. Efter faderns död 1758 såldes delar av dennes egendomar, vilket gav O möjlighet att inköpa gruvor och jord i Östergötland. Sedan O genom sin utnämning till assessor i bergskollegium blivit tvungen att regelbundet delta i kollegiets sammanträden sålde han sin egendom där och köpte 1780 gårdarna Enskede och Bagersta söder om Sthlm. O:s planer för Enskede stäcktes genom hans död, och gårdens framtid kom efter sonen Axels tidiga död att vila på sonsonen Axel (O 2).