Thore (Thord) Odhelius

1 Odhelius, Thore (Thord), f 1705 i Skara, d 30 juni 1777 i Flo, Skar. Föräldrar: prosten Laurentius O o Anna (Annika) Victorin. Inskr vid UU 23 sept 23, prästv i Sthlm till huspredikant hos presidenten frih O R Strömfelt 34, kollega vid Sthlms storskola nov 36 (tilltr 2 maj 37), konrektor där 3 april 40, ord predikant vid Änkehuset i Sthlm 42, pastoralex inför Uppsala domkapitel 27 sept 50, kh i Flo från 9 nov 54, prost 55.

G 1) 30 april 1747 i Sthlm, Nik, m Hedvig Catharina Grönlund, f 7 sept 1728 i V Ed, Kalm, d 10 okt 1750 i Sthlm, Nik, dtr till häradsh Otto G o Maria Catharina Moring; 2) 14 juni 1752 i Sthlm, Nik, m Margareta Elisabet Loning, f ca 1731, d 7 mars 1811 i Skövde, dtr till överinspektör Gabriel L o Helena Molin.

I sin ungdom hade O influerats av den konservativa pietismen sådan han mött den i Sthlm i kretsen kring den pietistiske predikanten Erik Tollstadius. Efter prästvigningen anställdes han hos hovrättspresidenten O R Strömfelt. Tillsammans med dennes familj besökte han Livland och kom då i kontakt med herrnhutismen. Därefter skedde en övergång från pietism till herrnhutism.

Efter återkomsten till Sthlm 1739 började O "med en omåttlig hetta eller entusiasm" (Gjörwell) förkunna herrnhutismens läror. Det skedde i Änkehusets kyrksal, där han först höll frivilliga gudstjänster och senare blev ordinarie predikant.

O blev snart den dominerande representanten för den religiösa väckelse som gick över huvudstaden. Människor ur skilda sociala skikt sökte sig till hans förkunnelse. Inte minst viktigt för väckelsen blev att många präster vände sig till honom, och han åtnjöt stort förtroende bland sina ämbetsbröder. Flera av dessa, t ex Jonas Hellman samt amiralitetsprästerna Eric Petter Giers (bd 17, s 117) och Olof Lind, blev genom O vunna för herrnhutismen och utövade i sin tur ett stort inflytande till förmån för denna fromhetsriktning i staden. O:s ställning i Sthlms religiösa liv under 1740-talet blev så stark att hans anhängare gick under beteckningen odhelianer. De kyrkliga myndigheterna fäste emellertid sina blickar på honom. Han hade medverkat i den herrnhutiska sångsamlingen Sions Sånger 1743 och var redaktör för dess tredje upplaga 1747. Han kallades till förhör inför konsistoriet eftersom "anstötliga ordasätt" hade påträffats. Framför allt reagerade man mot kvinnoterminologin. O klarade sig emellertid från påföljd denna gång. Redan 1742 hade konsistoriet varnat honom för att till Änkehuset locka "andra församlingsbor" och 1747 återkom anklagelsen.

Präglad av ett häftigt temperament lärde sig O dock med tiden att behärska detta. Det avspeglas i konsistoriets förhörsprotokoll under 1740- och 1750-talen. Han kunde därför klara dessa förhör. I synnerhet protokollet från hans pastoralexamen i sept 1750 visar detta. Domkapitlet i Skara hade hos K M:t anfört att O var misstänkt i läran "och särdeles det Zinzendorffiska lärosättet". Domkapitlet hade inte gett honom ett sökt missiv till Alingsås pastorat, varför han klagat hos K M:t. Eftersom han vistades i Sthlm ålades Uppsala domkapitel att examinera honom för pastoralexamen, som var ett villkor för att inneha kyrkoherdetjänst. Domkapitlet genomskådade uppenbarligen hans herrnhutism men kunde inte komma åt honom. Till K M:t redovisades i okt 1750 att O gjort "konsistorio ett gott nöje uti alla de stycken, som avhandlade blevo... och förmodade honom icke vara de zinzendorffiska lärosatserna tillgiven...". O kunde därmed fortsätta sin verksamhet och med tiden erhålla en kyrkoherdetjänst i Skara stift.

Det kan ligga något i Uppsala domkapitels bedömning. O hade nämligen mot slutet av 1740-talet börjat reagera mot det han uppfattade som överdrifter och övertoner inom herrnhutismen. Denna var nu inne i vad som brukar betecknas som dess "sållningsperiod". I brev till greve Zinzendorf i Herrnhut ställde O kritiska frågor men fick lugnande svar. Helt tillfreds blev han dock inte. Utan att ta avstånd från herrnhutismen intog han senare som kyrkoherde en viss avvaktande hållning. Han mottog visserligen herrnhutiska diasporaarbetare i sin församling men tillät dem inte att anordna möten. Mot Zinzendorf blev han alltmer kritisk, även om han som församlingspräst livet ut verkade i herrnhutisk anda.

O åtnjöt med tiden förtroende också från stiftsledningens sida. Han tillhörde den grupp prostar som ofta adjungerades till domkapitlets sammanträden. En bidragande orsak härtill kan ha varit att han bestämt tog avstånd från swedenborgianismen som vunnit insteg också i Skara stift. I ett förord till Jacob Serenius' skrift Christendomens styrka af hedningarnas, och serdeles af Flavii Josephi, omdömen om Christo (1772) framhöll O att denna också kunde vara användbar mot swedenborgarna. Han avger här hårda omdömen om såväl dessa som radikalpietismen. – O räknas som en av den religiösa herrnhutismens pionjärer i Sverige.