K H Karl Olivecrona

3 Olivecrona, Knut Hans Karl, bror till O 2, f 25 okt 1897 i Norrbärke, Kopp, d 5 febr 1980 i Lund, Allhelgona. Studentex vid Uppsala h a l 22 maj 15, inskr vid UU 1 sept 15, JK där 15 dec 20, tingstjänstg vid Uppsala läns mellersta domsaga mars 21–dec 23, JL vid UU 16 maj 28, disp 30 maj 28, JD 31 maj 28, doc i civilrätt o romersk rätt 7 juni 28, tf prof i civilrätt (familjerätt o sakrätt) o internationell privaträtt sept 29–dec 33, allt vid UU, prof i processrätt vid LU 21 dec 33—30 juni 64, led av komm ang inrättande av en statsvetensk examen april 34–febr 35. – LHVL 34, LVSL 35, LHVU 63.

G 7 mars 1929 i Sthlm (kbf i Visby) m förf Birgit Elisabeth Lange (bd 22, s 246), f 13 juli 1901 i Uppsala, Domk, dtr till rektorn FD Per Adolf L o Anna Elisabeth Ekman.

Det var i Uppsala åren kring 1920 som Karl O lade grunden till sin rättsteoretiska grundsyn, präglad av en realistisk bild av rättsordningen. Han har själv omvittnat, att Vilhelm Lundstedts (bd 24) föreläsningar 1918–19 och Axel Hägerströms (bd 19) straffrättsliga seminarier 1920 öppnade ögonen för honom om rättsvetenskapens ovetenskaplighet samt om skuldmoral och rättvisetänkande. Efter jur kand-examen och tingstjänstgöring vid faderns domsaga återgick O till juridiska fakulteten i Uppsala för doktorandstudier. Hans handledare Lundstedt förde honom samman med Hägerström, vars undervisning redan tidigare hade gjort ett starkt intryck på honom. I doktorsavhandlingen Studier över begreppet juridisk person i romersk och modern rätt (1928) visade O att han hämtat inspiration från Lundstedt men främst från Hägerström. Lundstedt rådde honom att utveckla sin vetenskapliga profil genom att speciminera i ett processrättsligt ämne, närmast för att söka professuren i processrätt i Lund efter Ernst Kallenberg (bd 20). Denna konkurrens vann O, och han innehade därefter professorstjänsten vid LU fram till sin pensionering.

Kombinationen av civilrätt och processrätt, av materiell och formell rätt, återkom och präglade O:s arbeten, både hans läroböcker och handböcker. Det var dock inom rättsfilosofin som hans författarskap blev mest uppmärksammat. Genombrottet som rättsfilosof kom med arbetet Law as fact (1939; på svenska 1940, Om lagen och staten). Arbetet rönte stor internationell uppmärksamhet och översattes bl a till tyska, spanska, italienska och japanska. Därmed blev Hägerströms lärosatser genom O kända över världen. O fick tack vare sitt författarskap ett stort internationellt kontaktnät som omfattade bl a de amerikanska rättsrealisterna, främst Roscoe Pound, men även ett stort antal europeiska forskare, vilket också framgår av den festskrift som färdigställdes till hans avgång från ämbetet 1964. Genom äktenskapet med författaren Birgit Lange fick O en livspartner som i mycket delade hans omstridda värderingar om rätten och staten.

I den rättspolitiska debatten var O både aktiv och produktiv. Hans inlägg i den politiskt känsliga frågan i studien England eller Tyskland (1940) fick bl a Ingemar Hedenius att skarpt kritisera hans teoretiska och föga verklighetsanpassade synpunkter. I ett annat arbete, Europa och Amerika (1941), pläderade han för ett enat Europa under Tyskland för att inte icke-europeiska makter skulle ta över de råvarukällor Europa behövde för sin försörjning. Han önskade ett stabilt europeiskt maktsystem i form av en fredsordning under Hitlertysk hegemoni. I likhet med Lundstedt utgick hans syn i dessa frågor från en kritik av folkrätten, som han såg som en metafysisk kvarleva. Rättighetsföreställningarna var utslag av vidskepelse och magi; i stället "måste också det som vi kalla rättsordningen i själva verket vara organiserat våld" (Om lagen o staten, s 125). I krigets slutskede (1944) retirerade O i studenttidningen Lundagård från sin tidigare protyska ståndpunkt, och han uttalade en självanklagelse för att han ej behandlat de krigförande makternas ideologier.

Under efterkrigstiden behandlade O under flera år vetenskapligt frågor om rättsordning och penningväsen. Han utgav flera skrifter i ämnet, främst Penningenhetens problem (1953). Efter kriget gav O också uttryck för ett markerat starkt rättspatos på straffrättens område. Hans rättssyn präglades här av stränghet och konsekvens. Han förespråkade en allmänprevention, och han reagerade starkt mot de tendenser inom strafflagstiftningen som innebar differentiering av brottspåföljderna samtidigt som proportionalitetsprincipen övergavs. O:s kriminalpolitiska uppfattning byggde i hög grad på Lundstedts åsikter om den allmänna moralens beroende av en konsekvent upprätthållen straffrättskipning. Dessa åsikter framförde han i föreläsningen Straffets vara eller icke vara vid doktorspromotionen i Lunds domkyrka 1951.

Också efter pensioneringen vidareutvecklade O sina rättsteoretiska principer. I arbetet Rättsordningen (1966) utgick han fortfarande från de principer som han gett uttryck för i Om lagen och staten. O återgick också i sina senare arbeten till ett rättshistoriskt författarskap. Redan tidigt hade han publicerat studien Döma till konung (1942); nu återkom han till 1600-talets naturrättsfilosofer, främst Locke, Grotius och Pufendorf.

Som akademisk lärare var O mycket uppskattad. Många lundastudenter mindes hans briljanta föreläsningar och föredömligt klara läroböcker, vilka även användes som handböcker av praktiserande jurister. Under sina många professorsår verkade O också aktivt inom universitetets konsistorium och i juridiska fakulteten, vars dekanus han var 1951–58. Som sådan verkställde han bl a fakultetens flyttning till lokalerna i det gamla barnsjukhuset på Södra lasarettsområdet.

Åtskilliga forskare som fostrats i Lund har vittnat om O:s intellektuellt stimulerande seminarier, där tankeutbytet i hög grad styrdes av seminarieledaren, och där många ansåg det svårt att kunna hävda sina positioner på grund av den dominante O. Ännu mer än tio år efter sin pensionering höll han seminarier för en intresserad grupp doktorander på Juridicum.