Petter Olsson

1 Olsson, Petter, f 3 dec 1830 i Fleninge, Malm, d 6 okt 1911 i Helsingborg. Föräldrar: gästgivaren Per Olsson o Sophia Gertzen. Handelsbiträde o bokhållare i Helsingborg 45, burskap som handlande där 53, led av styr för Inre missionsfören o traktatsällsk i Kristianstad 55, led av borgerskapets äldste i Helsingborg 60–62, av stadsfullm 62–06, ordf där 88–03, led av Malmöhus läns landsting 63–03, v ordf där 84, ordf i hamndir i Helsingborg 68–03, i styr för Sparbanken i Helsingborg 68–09, disp i Helsingborgs jern- o lerkärlsfabriks ab 69, led av AK 69 o 72–77, av FK 79–87B o 89-97 (led av tillf utsk 69 o 89–90, av bankoutsk 72 o 80–87B, av statsutsk 73–77, statsrev 77), tysk konsul i Helsingborg 70–94, ordf i Helsingborgs evangelisk-lutherska missionssällsk 89, ordf i styr för bl a Helsingborgs sockerfabriks ab 89–08, Helsingborgs gummifabriks ab från 90 o Hyllinge stenkols- o lerindustri ab från 96.

G 26 maj 1854 i Välinge, Malm, m Magna Anna Helena (Manette) Brunnström, f 6 aug 1831 i Stora Harrie, Malm, d 24 april 1908 i Helsingborg, dtr till kapten Magnus Christian B o Catharina Laurentia Nobeli-us.

O var född på gästgivargården i Fleninge. Knappt två år gammal förlorade han sin far, och 1845 flyttade han till Helsingborg för att utbilda sig i handelsyrket hos en av stadens stora affärsmän, S P Kalling (bd 20, s 588). Han hade svårt att anpassa sig efter levnadsförhållandena i staden och genomgick en svår religiös kris. Efter samtal med stadens kyrkoherde, nykterhetsaposteln Peter Wieselgren, beslöt han att bli sin egen och bryta sig en bana inom handeln. Sedan han fått burskap som handlande, öppnade han en liten affär och började köpa spannmål med lån av tunnbindaren P F Bernström, som liksom O tillhörde väckelsekretsen kring Wieselgren. Hans rörelse växte. 1859 byggde han vid Kullagatan ett rymligt spannmålsmagasin, som ännu (1993) finns kvar. Hans inköpsområde omfattade västra och sydöstra Sverige, och han blev en av landets största spannmålsexportörer till England och Tyskland. I magasinet inredde O en sal, som blev samlingsplats för den fria andliga rörelsen i staden och där han också själv predikade.

O spelade en dominerande roll i stadens utveckling, särskilt inom industrierna och kommunikationerna till lands och sjöss. När Helsingborgs ångkvarn byggdes, var han från början den störste intressenten, och bland andra nya industrier förknippade med hans namn kan nämnas den mekaniska verkstaden samt socker- och gummifabrikerna. På gården Rögle i Välinge, som han köpte 1870, fanns ett tegelbruk, som levererade en stor del av byggnadsmaterialet till den växande staden. Det var på O:s initiativ som de stora hamnanläggningarna i Helsingborg uppfördes – den inre, den södra och den norra hamnen. I tillkomsten av stadens järnvägar var han också en ledande själ. Järnvägar drogs till Landskrona, Hässleholm och Markaryd – Värnamo. Hans viktigaste insats blev ändå Västkustbanan, under vars tillkomst han själv var ute och bearbetade ortsbefolkningen och vädjade om ekonomiskt understöd. I anslutning till Västkustbanan inrättades 1892 en ångfärjeförbindelse med Helsingör, som gjorde Helsingborg till en knutpunkt för den sv utlandstrafiken. Med sitt intresse för hamnen och kommunikationerna gav sig O också sjöfarten i våld, och han blev bl a störste aktieägare i Rederi ab Helsingborg.

I riksdagen verkade O för stadens och samfärdselns intressen, tog del i religionsfrihetsdebatten och yrkade på sparsamhet med statens medel. Som ledamot av AK anslöt han sig till lantmannapartiet, men i motsats till flera av sina partikamrater stödde han försvarsuppgörelsen 1873.

O bevarade livet ut den religiösa lågkyrkliga åskådning som han bekant sig till i ungdomen. Han var Evangeliska fosterlandsstiftelsens äldsta provinsombud och byggde till stor del med egna medel Missionshuset i Helsingborg och bekostade själv föreståndarens lön. Han byggde två hem för föräldralösa barn och underhöll där ett hundratal pojkar och flickor samt deras föreståndare. Han understödde också en mängd religiösa och humanitära företag.

O:s verksamhet spände över vida områden. Han var på en gång industriman, kommunalpolitiker och spannmålshandlare, men han undvek att splittra sig. Hans handelsföretag och industrier bildade en enhet, och med stöd av dem ville han göra Helsingborg till ett centrum för handeln och trafiken i Skåne. Han blev kallad Helsingborgskungen – mannen som tillgodosåg sina egna intressen men som genom att satsa eget kapital på nya företag också gynnade sin stad.

Personligen var O en karg och sluten arbetsmänniska och en krävande principal av den gamla skolan. Han undvek fester och stora sällskap och var en enstöring som helst umgicks med sina trosfränder, men hans religiösa övertygelse och hans utpräglade ansvarskänsla gjorde honom social. O:s sista år blev tragiska. Ett av hans största industriföretag, Hyllinge stenkols- och lerindustri, gick obönhörligt mot sin undergång, och O som var blind och sockersjuk kunde inget göra för att undvika katastrofen som blev mycket påfrestande för hans ekonomiska ställning.