Ossbahr, släkt

Ossbahr, släkt, härstammande från fältskären "Osbar", som bodde i Nöbbele stom i Reftele, Jönk, enligt taxeringslängderna 1765–70 och Reftele dpb 1766, och i Bolbynäs i Bosebo, Jönk, enligt taxeringslängden 1771 och Bosebo hfl. Enligt en restlängd 1772 hade han "afvikit orten i ganska fattigt tillstånd". Hans förnamn nämnes ej i någon av dessa handlingar. I SLH 1:4, som ger en felaktig hänvisning till Inrikes tidningar 1769, kallas han "G C Osbahar", men i personregistret i SLH 3:4 kallas han "Georg Erik Ossbahar".

Hans son postmästaren i Södertälje Carl Fredrik O (1770–1856) blev far till bl a bataljonsläkaren vid Kalmar regemente med dr Georg Enhard O (1819–59), som i äktenskap med en syster till konstnären Thure Nicolaus Cederström (bd 8) blev far till Carl Anton Georg O (1859–1925).

Trots att Carl Anton O inte hade akademisk examen blev han 1883 eo amanuens i NM, vartill Livrustkammaren då hörde. Han skötte verksamheten i den senare institutionen så gott som helt och hållet från 1884 (Hallström), förordnades som föreståndare där 1892 under sin chef Emil Eckhoffs (bd 12) tjänstledighet och blev intendent och föreståndare där 1896. O slutförde uppställningen av Livrustkammarens samlingar i K slottets norra Logårdsflygel och räknas som grundläggare av modern föremålsvård där och av den moderna vapenhistoriska forskningen i Sverige. Han utgav också planschverk och tidskriftsuppsatser och 1895 en utförlig katalog över den av honom ordnade furstliga rustkammaren i Schwarzburg i Thüringen. Inför Allmänna konst- och industriutställningen i Sthlm 1897 blev O 1895 sekreterare i centralkommitténs konstutställningsavdelning, vars ordförande var prins Eugen (bd 14). Den ömsesidiga sympati som då uppstod mellan dem bestod till O:s död. Sedan han 1903 lämnat Livrustkammaren och efterträtts av sin syssling Rudolf Cederström (bd 8), flyttade han till Rom. Där sammanträffade O med sedermera drottning Victoria, hos vilken han blev kammarherre 1905. Vid första världskrigets utbrott återvände han till Sthlm. Det har hävdats att det rykte O skaffade sig som konstkännare var överdrivet (Boëthius, s 368), och han var känd för sin elaka tunga. På äldre dagar samlade han dels antika mynt, dels medaljer med arkitekturbilder. Postumt publicerades av VHAA O:s stora verk Mynt och medaljer slagna för främmande makter i anledning av krig mot Sverige (1927).

Släktens nu levande medlemmar härstammar från hans farbror Carl Henrik Oscar O (1811–73), som från 1844 till sin död var bankosekreterare i riksbanken. Carl O:s son Fritz Gustaf Oscar O (1847–1923) var 1880–1907 VD i Hernösands enskilda bank. Yngre bröder till Fritz O var provinsialläkaren i Övre Fryksdalen, Värml, Carl Mortimer O (1851–1928) och Richard Emanuel O (1853–1936). Richard O var ordförande i styrelsen för Hernösands enskilda banks kontor i Sthlm 1890–1907, ledamot av 1901 års bangårdskommitté och överste för Andra Svea artilleriregemente 1901–03. Han lanserades 1905 i en av statsministern Christian Lundebergs (bd 24) preliminära ministerlistor som ett möjligt alternativ för krigsministerposten i stället för den för Oscar II mindre önskvärde Lars Tingsten. Senare var O generalpostdirektör maj–dec 1907. I äktenskap med en dotter till hovmarskalken och riksdagsmannen Patric Reuterswärd blev han far till Carl Patric O (1893–1985). Carl O var amanuens i justitierevisionsexpeditionen 1923–39 med protokollssekreterares namn från 1933, ledamot av Sthlms stadsfullmäktige 1927–46 och 1950–62, riksdagsman i AK 1933–36 och advokat i Sthlm från 1949. Hans advokatarkiv har överlämnats till RA.