Tillbaka

N A Hjalmar Palmstierna

Start

N A Hjalmar Palmstierna

Arméofficer, Landshövding, Lantförsvarsminister, Riksdagsman

4 Palmstierna, Nils Axel Hjalmar, son till P3,f31 mars 1836 i Sthlm, Klara, d 21 febr 1909 där, Engelbr. Kadett vid Krigsakad på Karlberg 3 dec 49, officersex 11 okt 54, underlöjtn vid Vendes art:reg 9 nov 54, inträdesex vid H art:lärov å Marieberg 16 maj 57, slutex 28 mars 60, repetitör 60 — 61, lär 64 —65, allt vid H arf.lärov, löjtn vid Vendes art:reg 23 april 61, art:stabsofficer där 61 —70, sekr i art:komm okt 63 —febr 65, ordonnansofficer hos hertigen av Östergötland 1 okt 65, guvernör hos denne 65 — 68, deltog i riksdagen 65 — 66, led av AK 88-90, av FK från 00 (led av första särsk utsk 01, av tillf utsk 02, av statsutsk 03-05 lagt, 06-07, av särsk utsk 051 urt—05 2 urt, av talmanskonf 09), kapten i Vendes art:reg 2 sept 69, adjutant hos hertigen av Östergötland 21 okt 69, hos konungen 21 okt 72, överadjutant där 1 dec 85 — 07, kapten vid Vendes art:reg 2 dec 70, lär vid Krigsakad 70 — 73, major i armén 28 nov 73, chef för art:staben 73 — 83, major vid Göta art:reg 22 sept 76, led av svensk-norska art:komm juli—okt 78, av stadsfullm i Sthlm 79 — 83, överstelöjtn i armén 4 juli 79, överste där 22 dec 82, generalintendent o chef för Arméförvaltmens intendentsdep 26 febr 83, ordf i komm ang reglemente för sjukvården i fält okt 86 —mars 88, generalmajor i armén 14 jan 87, ordf i komm ang statens upphandl- o entreprenadväsende juni 87 —febr 88, statsråd o chef för Lant-försvarsdep 6 febr 88 — 22 juni 92, avsked från generalitetet med tillstånd att kvarstå i reserven 22 juni 92, landsh i Jönköpings län 22 juni 92-5 okt 06, ordf i styr för Sv mosskulturfören 98 — 06, i komm ang för-säljn av bl a norra Djurgården april 02 — maj 03, led av komm ang organisationen av arméns centrala förvaltn: myndighet dec 06 — mars 07, ordf i kasernbyggnadskommissionen inom andra arméfördeln juli —okt 06, led av försvarskomm från sept 07, ordf i riddarhusdir från 08, i komm ang reservstater vid armén o marinen från nov 08. — LKrVA 71, LLA 05, serafimerriddare 6 juni 07.

G 10 nov 1868 i Övergran, Upps, m Sophia Charlotta Vilhelmina Blomstedt, f 21 dec 1845 i Håtuna, Upps, d 28 maj 1932 i Sthlm, Osc, dtr till kammarherren Johan Otto B o grev Vilhelmina Lovisa Johanna v Schwerin.

Hjalmar P fick i enlighet med ättens traditioner officersutbildning. Som 29-årig artillerilöjtnant deltog han på Riddarhuset i den sista ståndsriksdagen 1865 — 66. I den allt dominerande frågan om representationsreformen stod han på den konservativa sidan men ingrep inte i den offentliga debatten. Den militära verksamheten upptog större delen av P:s tid under de närmast följande decennierna. Han var duglig som officer och framgångsrik i karriären. I rikspolitiken inträdde han 1888; han var en av de 22 protektionister som genom det överklagade andrakammarvalet tog Stockholms- bänken i besittning. Efter kort tid blev han lantförsvarsminister i Gillis Bildts (bd 4) blandade men främst tullvänliga ministär. Han var ett av de två statsråd som hade säte i AK.

Vid 1885 års riksdag hade R Themptan-der lyckats bryta dödläget genom begränsade reformer i "de stora frågorna" och förhoppningen var nu, att man snart skulle kunna gå längre. Riksdagen 1888 bjöd inte på några större avgöranden inom försvarsområdet, men året därpå blev livligare. Regeringen lade fram proposition om vakanssättning av det indelta kavalleriet, ett förslag söm ursprungligen emanerade från ministären Themptander. P talade för propositionen i kamrarna och drog sig inte för att uttrycka sin motvilja mot indelningsverket. Han föredrog allmän värnplikt med lott-ning och menade att det gällande systemet var "för dyrt för sin effekt". Förslaget fälldes och P utsattes för en presskampanj, särskilt från NDA. 1889 avgick Bildt som statsminister. P var på tal som hans efterträdare, och bl a skall kronprins Gustav ha pläderat för honom. Utsedd blev emellertid Gustaf Åkerhielm; förhållandet mellan denne och P skall inte ha varit det bästa.

Under de kommande tre åren fick P signera tre omfattande regeringsförslag till försvarsreformer. 1890 sökte regeringen gå vidare på den väg den slagit in på 1885 genom att föreslå 10% avskrivning av jordbördorna mot sex dagars förlängning av den militära övningstiden. Förslaget föll dock eftersom regeringen inte lyckades tråckla ihop de skilda intressena. P tycks denna gång inte ha spelat någon särskilt framträdande roll. — 1891 års riksdag blev en av de stormigaste på länge. Ett förslag till härordning hade utarbetats inom generalstaben 1890, men den generalkommitté som hade till uppgift att granska förslaget fick av P upplysningar om att den inte behövde skynda på sitt arbete (Hamilton). Ändå ansågs försvarsfrågan ligga bättre till än på länge, eftersom russificeringstenden-ser i Finland och unionell oro stärkte försvarsvänligheten. Den proposition som likväl framlades innebar 90 dagars övningstid, således en mycket kraftig ökning, men i gengäld skulle grundskatterna successivt helt avskrivas. P talade med omsorg för förslaget i båda kamrarna. Men centern med Carl Herslow (bd 18) i spetsen gick emot i AK och därmed hade även detta förslag fallit. Åkerhielm avgick senare; P stannade emellertid kvar som krigsminister också i E G Boströms (bd 5) ministär.

Boström hörde till de politiker som intresserade sig särskilt för försvarsfrågan, och det var givet att den med det snaraste skulle komma tillbaka. Inom statsrådet hade nu motsättningar kommit till uttryck. P förordade det förslag som generalstaben tidigare utarbetat, medan övriga i regeringen önskade en förnyelse av 1891 års proposition med vissa militära förbättringar. P har i denna situation övervägt att avgå men beslutade, troligen påverkad av Oscar II, att stanna kvar och utarbeta en proposition, påminnande om föregående års. Ett komplicerat politiskt spel inom utskott och kamrar följde våren 1892, men också denna gång fälldes förslaget av AK, låt vara med liten övervikt. P hade ingripit utförligt i debatten. Han tog sig dock det orådet före att — i ett slutinlägg — hänvisa till sin bedömning "såsom fackman" att de 90 dagarnas övningstid var nödvändig. Därför, tillfogade han, ville han tillåta sig säga, att det var "herrarnas plikt att votera det". Uttalandet retade många, och Hans Andersson i Nöb-belöf (bd 1) replikerade snabbt med det sedan klassiska uttalandet: "Jag för min del voterar icke på kommando, det vill jag säga uppriktigt!" (AK:s prot 1892, 2: 26, s 62 ff).

Med detta var P:s statsrådsbana avslutad; han avgick på sommaren 1892. — Frågan är, varför P i stort sett misslyckades som krigsminister. Han var otvivelaktigt en kunnig officer och insatt i de militära frågor som behandlades. Han hade också en väl omvittnad arbetsförmåga och raskhet. Men han var — i varje fall vid denna tidpunkt och i denna situation — inte någon äkta politiker. I det komplicerade spel som krävdes var P knappast den lämplige mannen att genom uppslag, förhandlingar och kompromisser föra avgörandena till ett lyckosamt slut. Mot bakgrunden av detta torde det ha spelat mindre roll att han saknade personligt vinnande egenskaper.

Som landshövding i Jönköping främjade P god organisatorisk ordning. Enligt bedömare kunde han emellertid visa "stor självrådighet och maktfullkomlighet". Han var mycket intresserad av hembygdsrörelsen och anses ha varit initiativtagare till att Stadsparken i Jönköping anlades och fick formen av ett folkligt fritidsområde å la Skansen. Han var den förste ordföranden i länets hembygdsförbund och höll engagerade anföranden vid dess fester. Midsommaren 1904 samlades 15 000 personer till ett dylikt arrangemang. P framhöll vid detta tillfälle som sin förhoppning att "provinsen skulle kunna behålla alla sina barn uti hembygdens famn". Detta var ett tydligt inslag i den kampanj som syftade till att motverka emigrationen. P var också intresserad av mossarnas uppodling och under ett antal år ordförande i Svenska mosskulturföreningen.

FK:s majoritetsparti hade vid skilda tillfällen pläderat för att P skulle väljas till riksdagen, men först 1900 kunde detta bli verklighet. Även om han inte återfanns i de mest ytterligtgående konservativa kretsarna, var det naturligt att han med sitt militäriska, fosterländska sinnelag kom att tillhöra kammarens ursprungligen protektionistiska majoritetsparti. P räknades inte in i den ledande gruppen men togs snart i anspråk för utskottsuppdrag. Han yttrade sig gärna i försvarsfrågor och gav därvid uttryck åt sin försvarsvänlighet, exempelvis när det gällde Bodens fästning och vidmakthållande av Karlskrona örlogsbas. Däremot kunde han av sparsamhetsskäl tala emot äskanden, även när det gällde försvaret, om han fann dem alltför anspråksfulla. Att P intog en hård attityd i unionsfrågan är inte förvånande. Hans inlägg i riksdagsdebatterna under 1900-talet var dock i regel präglade av lugn och saklighet, även om han någon gång kunde råka i skarp ordväxling, exempelvis med Karl Staaff.

Inom kretsen av de sina i FK kom P att tillvinna sig allt större uppskattning. Också de som inte var hans partivänner fann att han på äldre dagar utvecklade större "urbanitet". I sin ungdom och under statsrådstiden synes emellertid P knappast varit omtyckt. En släkting och kollega talar om hans bristande begåvning men stora arbetsförmåga och beskriver hur han på riksdagen "gick omkring med uppspärrande av hela den påfågelstjärt, som utmärker honom, och varigenom han förstår att i sällsynt grad göra sig impopulär" (Fleetwood, 2, s 782). Oscar II skriver i sina memoarer om sina söners "förste militäriske guvernör, en kunnig, sparsam, nästan ortodoxt moralisk, kall och lidelsefri, ovanligt skicklig artilleriofficer" (s 162). Kungen uttrycker i övrigt en mycket stark vänskap för honom och det är från flera håll omvittnat att P stod kungahuset nära. En av P:s mycket fä riksdagsmotioner föreslog utökat apanage åt den nye konungen Gustav V.

Torgny Nevéus


Svenskt biografiskt lexikon