Jurgen Paykull

1 Paykull, Jurgen, f 2 maj 1605 i Reval, d 1 febr 1657 (bet för ringn 7 febr i Sthlm, Jak). Föräldrar: godsägaren Jurgen P o Margareta v Treyden. Fänrik vid Gustav Horns (bd 19) reg 26, vid Ernst Creutz' (bd 9, s 84) nyländska reg samt Klas Hastfehrs o Gustav Horns Savolaksreg:n 30—31, löjtn vid Arvid Forbus' (bd 16) värvade reg 32, major vid Savolaks reg 35, överstelöjtn vid Gustaf Otto Stenbocks kombinerade sv infanterireg 36, tjänstg vid Kronobergs reg 37—39, överste o chef för ett värvat infanterireg 39, kommendant i Olmütz (Olomouc), Böhmen, 42, generalmajor av infanteriet 22 febr 47, sv guvernör i Erfurt 48, överkommendant över Franken o Thuringen 27 maj 48, krigsråd 15 mars 51, generallöjtn 18 sept 51, frih 20 sept 51, guvernör i Wismar 52, riksråd maj 54.

G 27 juli 1652 i Sthlm (Biographica) m frih Sigrid Horn af Åminne, f 1630, d 22 febr 1693 i Sthlm (själaringn s d bl a där, Nik), dtr till riksrådet Klas Kristersson H (bd 19, s 347) o frih Sigrid Oxenstierna samt senare omg m riksrådet frih Per Sparre.

P deltog som menig ryttare i Jacob De la Gardies (bd 10) livkompani i kriget i Livland, där han 1622 tillfångatogs av polackerna. Efter frigivningen 1626 kom han till Gustav Horns regemente i Savolaks. Sommaren 1630 förenade sig P med sv armén i Tyskland, där han sedan gjorde sin militära karriär och där han i nära 20 år deltog i trettioåriga kriget.

P är en typisk representant för den generation av högre militärer som skördade sina lagrar under detta krig. Han upplevde bl a slaget vid Wittstock 1636 samt erövringarna av Erfurt och Torgau, innan han blev överste och chef för ett värvat infanteriregemente 1639. Han deltog också i Johan Baners och Lennart Torstenssons fälttåg med kulmen i slaget vid Wolfenbüttel 19 juni 1641, ett av krigets — mätt i antalet deltagare — största slag. P:s regemente led betydande förluster och själv sårades han i striden.

Efter erövringen av Olmütz blev P dess kommendant med en garnison om 800 man. Försvararna fick utstå en lång belägring av kejserliga trupper. Detta lyckades genom en hård regim mot stadens befolkning, varvid bla ett 30-tal sammansvurna borgare avrättades. Förnödenheter till fästningen kom långväga ifrån, till och med i transporter från Valakiet, vilka bröt igenom belägrarnas blockad.

Hösten 1648 ledde P en infanteribrigad vid stormningen av Prag. Anfallet mot porten Galgentor misslyckades dock, till skillnad från den sv erövringen av Prags Lillsida vid samma tillfälle. Enligt bestämmelserna i Westfaliska freden skulle arméerna avdankas och bl a fångar friges inom två månader. Delegerade från de båda sidorna möttes i månadsskiftet nov—dec 1648 på den bro som förenade Prags Lillsida med den gamla stadsdelen för att diskutera exekutionsförordningens efterlevnad. Från sv sida deltog P och sedermera krigspresidenten Alexander Erskein (bd 14).

Hemkommen till Sverige utnämndes P till krigsråd och generallöjtnant. Vid drottning Kristinas kröning 1651 vägrade P, liksom flera andra högre generaler, självmedvetet att låta sig placeras efter riksråden i processionen. Istället fick han rida bredvid drottningens vagn som ett tydligt tecken på det ledande krigsbefälets starka ställning efter kriget. I samband med kröningen utnämndes P till friherre till Vöråborg i Österbotten. Friherreskapet var uttryckligen en belöning för det framgångsrika försvaret av Olmütz. — P återvände 1652 till Tyskland som guvernör i Wismar. Han deltog även i den s å i Sthlm tillsatta kommissionen rörande förhållandena i Bremen-Verden och då speciellt den nya provinsens försvar.

Sina sista år verkade P, förutom i riksrådet, främst som Gustav Horns närmaste medhjälpare i Krigskollegium. Han deltog 1656 som mönsterherre vid utskrivningarna av nytt krigsfolk och utsågs s å till ledamot i den revision som skulle besluta i tvisten om arvet efter riksmarskalken Åke Axelsson (Natt och Dag; bd 26). Inför det ökade hotet mot Sthlm utsågs P i juni 1656, delvis tillsammans med Arvid Forbus, att ansvara för huvudstadens försvar, såväl de fortifikatoriska anläggningarna som "stadzens militie"(SRP16, söll).

Förutom sitt friherreskap i Österbotten ägde P bl a Lilla ladugården vid Viborg, gods i Bremen-Verden, ett mtl i Skällnora, Fresta, Sth, och fem mtl i Skålhamra, Täby, Sth. P:s arvingar drabbades av fjärdepartsräfsten och tvistade med kronan även rörande hans tyska gods.