Åke Axelsson (Natt och Dag)

10 Åke Axelsson, sonsons sonson till N 8, f april 1594 på Göksholm, Stora Mellösa, Ör (Marks v Würtenberg), d 1 febr 1655 (E 1052) på Rinkesta, Ärla, Söd, begr i Stora Mellösa (Marks v W). Föräldrar: häradsh Axel Johansson o Ingel Bonde. Inskr vid univ i Helmstedt 15 mars 10, i Wittenberg 29 mars 10, kammarjunkare hos Gustav II Adolf 12, disp vid univ i Tübingen 6 april 14, hertig Karl Filips hovråd 17, lagman i Närke från något av åren 18–21, kammarråd 21, deltog i utskottsmötena 24, 31, febr 32, nov 32 (lantmarskalk 31–32) o i riksdagen 27, ståth på Kalmar 27–30, v president i Svea hovrätt 30–33, häradsh i Linde o Nora, Ör, Norra Vedbo, Jönk, o Södra Möre samt Ölands norra och södra mot, Kalm, 30—33, riksråd 4 febr 33, hovrättsråd i Svea hovrätt 33, kommissarie vid underhandl:arna m Polen 34–35, rikskammarråd 19 febr 36 (ej 39), riksmarskalk 17 maj 43–5 maj 51, häradsh på Gotland 15 jan 47, frih 20 april 52.

G 1) 9 juli 1616 i Sthlm, Nik, m frih Elsa Oxenstierna, d senast 14 dec 1651 (E 1052), dtr till riksrådet o guvernören, frih Gustaf Gabrielsson (Oxenstierna) o Barbro Axelsdtr Bielke; 2) 2 febr 1653 (morgongåvobrev 3 febr, Svea hovrätts huvudarkiv), på Sthlms slott (AOSB) m Anna Cruus, begr 7 dec 1673 i Sthlm, Ridd, dtr till landsh Jesper Andersson Crus (bd 21, s 646) o Ingeborg Ryning.

Å hade en nära anknytning till den oxenstiernska familjekretsen, bla genom Axel Oxenstierna som var hans svåger och faderns kusin. Sedan A:s föräldrar avlidit 1604 administrerade Oxenstierna släktgodset Göksholm och sände som förmyndare Å och hans bror Ture på en utrikes studieresa.

Å uppges ha studerat i Uppsala (Anjou) innan han 1610 inledde peregrinationen, den för adelsynglingar vanliga studieresan på kontinenten. Oxenstierna utsåg Peter Simonsson Falck (bd 15) som handledare för A och brodern. Bröderna besökte flera tyska universitet och 1614 responderade A i Tübingen över ämnet De ecclesiastico majestatis iure (Om den världsliga maktens ställning till kyrkan). Avhandlingen, som är dedicerad till Gustav II Adolf, har sannolikt skrivits av juridikprofessorn Christoph Besold, en av de mest framträdande förespråkarna för en blandad styrelseform.

Å kom tidigt i tjänst hos olika medlemmar av kungafamiljen; redan 1612 var han kammarjunkare hos Gustav II Adolf och fem år senare blev han hovråd hos hertig Karl Filip. A:s ämbetsmannakarriär inleddes då han 1621 blev kammarråd. I kammaren fick han 1625 särskilt ansvar för den ordinarie staten med generalräntmästaren under sig. Som ståthållare i Kalmar mönstrade han bl a trupper på väg till fronten i Preussen sommaren 1627. Nästa steg i karriären tog Å då han blev vice president och senare hovrättsråd i Svea hovrätt. A ledde som lantmarskalk förhandlingarna i adelsståndet vid två utskottsmöten, innan han 1633 tog säte i riksrådet. Som riksråd tycks han (Smalze) ha ivrat för ett snabbt fredsslut och Oxenstiernas snara återvändande till Sverige. A deltog som kommissarie i de i Preussen förda förhandlingarna med Polen 1634-35, vilka ledde till stilleståndet i Stuhmsdorf. Han kritiserade därvid rikskanslerns politik o i förhandlingarna tillhörde han dem som strävade efter en uppgörelse, medan rikskanslern endast ville vinna tid för att kunna föra striden vidare. Sedan denne sänt ett brev med undervisande förmaningar till kommissarierna avbröt både A o Per Brahe (bd 5) förolämpade all korrespondens med kanslern, som därmed ställdes utanför förhandlingarnas slutskede. Även under riksrådets diskussion hösten 1643 om politiken gentemot Danmark förespråkade Å förhandlingar i polemik mot de riksråd som ivrade för en militär lösning.

Efter sin utnämning till rikskammarråd framhöll Å det dystra tillståndet i kammarstaten, vilket han ansåg krävde rikskanslerns personliga ingripande. I synnerhet klagade han över låg arbetstakt och liten initiativkraft i ämbetsverket. Han kritiserade även sina rådskollegers bristande arbetsinsatser. Inte heller Oxenstierna undgick Å:s kritik, som bl a gick ut på att kanslern inte tog hänsyn till rådets svårigheter att få fram pengar till kriget.

1642 hade Å haft till uppgift att hos drottning Kristina föra fram kurfursten Fredrik Wilhelms av Brandenburg planer på ett äktenskap med henne och året därpå erhöll han posten som riksmarskalk. 1651 avsattes Ä och ersattes av Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10). Även om avskedsbrevet hänvisar till Å:s eget tal om sin "svaghet och kropps indisposition" är det ingen tvekan om att han bryskt avskedades av drottningen. Samtida uppgifter (Ekeblads brev) talar om att Å var ytterst missnöjd med avskedandet.

Å innehade länge lagmansämbetet i Närke och uppbar som lön under tiden som vice president i Svea hovrätt häradshövdingeräntorna från flera härader samt senare från Gotland. Han upphöjdes 1652 till friherre av Ijo i Österbotten.

Å spelade indirekt en roll i den kanske mest omtalade skandalen vid mitten av 1600-talet. På hans hustrus begravning 1652 råkade riksjägmästaren Gabriel Gabrielsson Oxenstierna och assessorn i bergskollegiet Clas Stiernsköld i slagsmål, en skandal som lämnade spår i riksrådsprotokollen många år därefter.

Å skrev sig på 1620-talet till fädernearvet Göksholm och senast 1631 till Göksholm och hans första hustrus arvegods Rinkesta i Ärla, Söd. Förutom dessa ägde han gods i flera andra landskap. 1625 erhöll han också av kungen en tomt på Riddarholmen i Sthlm, där han lät uppföra ett hus, och han ägde också hus i Staden mellan broarna i samma stad. Som friherreskap fick Å 147 1/3 mantal i Ijo socken i Österbotten. Å:s namn fortlever i namnet på säteriet Åkeshov i Bromma, Sth. Å tycks ha stått Axel Oxenstierna nära, såväl som dennes myndling som senare i livet. Banden dem emellan stärktes genom Å:s ingifte i släkten. Detta hindrade dock inte att de ofta hamnade på olika sidor i de politiska frågorna, främst i utrikespolitiken.