Nipritz (Nipertz), släkt

Nipritz (Niperiz), släkt. Namnet bars under 1300-talet av borgare i flera pommerska städer, bl a en Herman Nipris i Stralsund 1311. Det har förmodats (Sundqvist) att namnets ursprung kan sökas i den pommerska orten Niepars, som 1328 skrevs "Nipritze". Redan 1336 förekommer i Helsingborg en Nicolaus Nipretz, vars härstamning dock är okänd.

Inom det medeltida Sveriges område har namnet ej kunnat beläggas förrän 1392, då påven uppdrog åt ärkebiskopen i Lund och biskopen i Lübeck att rannsaka Sthlms borgmästare och råd, riksrådet Sten Bengtsson (Bielke; bd 4) och fem uppräknade väpnare, bland de sistnämnda Herman N (d tidigast 1395), vilka förgripit sig på Strängnäs domkyrkas egendom. Av brevet framgår emellertid, att den åsyftade händelsen låg långt tillbaka i tiden, och flera omständigheter tyder på att den skall dateras redan till inbördeskriget 1371 (Carlsson). Den påvliga aktionen synes ha lett till bannlysning, från vilken N, då boende i Vadstena, 1394 löstes, möjligen till följd av stöd från drottning Margareta, som 1392 fått kvitto på att hon till honom återbetalat en skuld på 200 lödiga mark, och vars förhållande till påven var gott. Han nämnes 1395 i den skara av nordiska stormän som på Lindholmen beseglade drottningens fredstraktat med konung Albrekt och i Helsingborg hennes traktat med hansestäderna.

Åtminstone senare förde släkten N i vapnet en enhörning. Detta vapen fördes enligt en gravsten i Vadstena av det 1397 avlidna riksrådet Anund Jonssons (Lejonansikte; bd 2) hustru Agneta. Avsaknad av annat källmaterial gör emellertid, att hennes plats i släktens genealogi ej kan bestämmas. Anmärkningsvärt är dock i sammanhanget, att Anund Jonssons föregående hustru tidigare varit gift med den tidigt avlidne Filip Nilsson (Sparre av Tofta), en av dem som 1392 uppgavs ha begått övervåldet mot Strängnäs domkyrkas egendom tillsammans med Herman N. Hennes dotter blev farmor till riksföreståndaren Sten Sture d ä (Liedgren).

Ej heller finns några källuppgifter om hur Herman N och den nämnda Agneta var befryndade med Kort N (d 1412), som bevisligen förde enhörningvapnet. Denne uppträder tidigast 1402, då han på Stegeborg i Östergötland förekommer sist bland sigillvittnena vid ett av drottning Margaretas jordköp. Det kan kanske förtjäna nämnas, att bland detta brevs övriga sigillanter var riddaren Ficke van Vitzen, som tio år tidigare varit den ene av de båda tyskar som beseglat Herman N:s kvitto till drottningen. 1404 förekommer N sist bland de tio representanterna för Margareta i det i Slite ingångna stilleståndsavtalet med Tyska ordens trupper på Gotland. Då var han ännu ej riddare, men när han 1409 nästa gång förekommer i urkundsmaterialet, nämnes han som sådan. Det förefaller därför sannolikt, att N:s riddardubbning kan ha ägt rum vid drottning Filippas kröning i Lund 1406 (jfr bd 16, s 25). Att han bär riddartitel även i en senare mirakelberättelses uppgift om vad som hände 1408, är ej likvärdigt med samtida urkunders vittnesbörd men talar givetvis ej mot slutsatsen, att han blev riddare redan 1406. Sista gången N förekommer i materialet är 1411, då han tillsammans med den förutnämnde Ficke van Vitzen beseglade ett testamente till Skänninge nunnekloster. Såväl Vadstenadiariet som en bevarad gravsten vittnar om att han begravdes i klostret i Vadstena, den stad där Herman N bott. Såsom i det föregående nämnts, hade även Anund Jonsson (Lejonansikte) och dennes hustru Agneta begravts i samma kloster, och deras gravsten finns alldeles intill Kort N:s vid klosterkyrkans södra vägg, vilket kan tala för nära släktskap.

Släkten N utdog i Sverige på manssidan med Kort N:s son riddaren, riksrådet och lagmannen Eric Nipertz (se ovan) och på kvinnosidan med dennes dotter Katarina Ericsdotter (d tidigast 1487), som var gift först med riddaren och riksrådet Erik Nilsson (Oxenstierna) och sedan med riddaren och riksrådet Laurens Axelsson (Tott). En av hennes döttrar blev stammoder för alla senare medlemmar av släkten Banér (bd 2).