Johan Erik Norberg (von)

Norberg, Johan Erik (skrev sig från 1809 von Norberg), f 12 sept 1749 i Fellingsbro, Vm, d 11 juli (g st) 1818 i Reval (Inr tidn:ar). Föräldrar: bruksinspektören Magnus N o Margareta Helena Almqvist. Inskr vid UU 16 okt 60, ämnessven vid amiralitetet i Karlskrona, auskultant i mek klassen i bergskoll 1 okt 71, lärling i mekaniken där 14 nov 71, nämns som extra löjtn mekanikus vid amiralitetet i Karlskrona 72, stipendiat i mekaniken i bergskoll 17 jan 74, löjtn mekanikus i Karlskrona 18 febr 78, kapten mekanikus där 14 febr 80, ingenjör i Ryssland 83-94, bergsråds titel 4 sept 92, bergsråd med säte o stämma i bergskoll 13 nov 92–2 jan 08 (tjänstl från 04), erhöll bergsråds lön 27 aug 95, direktör för mek skolan vid K målare- o bildhuggareakad 21 maj 99–04, ingenjör i Danmark 04–05, verksam i Ryssland från 06, kollegiiråd o mariningenjör 06, led av krigshamn-byggn:exp i Reval 23 maj 06, verkligt statsråd med titeln excellens varmed adelskap följde från 26 maj 09. – LFS 74, LVA 98, led av K målare- o bildhuggareakad 99, LPS 00.

G mellan 13 nov 1795 (Ericsbergsarkivet) o 6 jan 1796 (E 6628) m Henriette Sophia Wolff, f omkr 1777 (mtl 1800).

N växte upp under gynnsamma förhållanden på Ekeby bruk i Västmanland, där fadern – liksom tidigare farfadern – var inspektor. Vid brukets hammarsmedja grundlades hans intresse för järnhantering och tekniska ting i allmänhet. Efter studier i Uppsala av främst matematik, naturvetenskap och moderna språk antogs N som lärling vid amiralitetets dockbygge vid Karlskrona örlogsvarv. Där pågick sedan 1758 omfattande schaktningsarbeten för de nya dockor som började byggas. 1775 och som slutfördes först vid mitten av 1800-talet.

En tid var N också sysselsatt med anordningar för länspumpning vid örlogsvarvets gamla skeppsreparationsdocka på Lindholmen, som hade anlagts 1716–24 efter Polhems ritningar. Erfarenheterna av detta arbete framlade N långt senare i VAH (1799). Även civila frågor i Karlskrona tilldrog sig hans uppmärksamhet. Ett förslag till lösning av problemet med stadens vattenförsörjning presenterade han 1781 inför sällskapet Arons Loge eller Sällskapet Concordia, i vilket han vunnit inträde. Förslaget, som trycktes året därpå, avsåg en vattenledning från Sillesjöarna till en huvudreservoar vid stadens rådhus, dit vattnet med självtryck skulle föras i trärör och sedan distribueras till de större konsumenterna via mindre ledningar. För borrning av trärören hade N konstruerat en borrmaskin avsedd att drivas med vattenkraft.

I Karlskrona stannade N med vissa avbrott till början av 1780-talet. Under tiden hade han påbörjat en karriär i bergskollegium, där han slutligen skulle utnämnas till bergsråd. Han hade också inlett sin bana som uppfinnare på brännvinsbränningsteknikens område. Redan 1780 var en kylanordning färdig för det nyanlagda Tanto kronobränneri strax utanför Sthlm. "Imkylaren" inspekterades och berömdes av VA ; N hade lyckats förenkla och förbilliga bränne-riapparaturen. Efter att ha medverkat vid uppförandet av ytterligare ett par brännerier i själva staden lämnade dock N landet för en längre tids vistelse i Ryssland. Bakgrunden till denna emigration är något oklar. I litteraturen förekommer uppgifter om N:s missnöje med den ringa uppskattning han dittills fått i Sverige, men det bör också beaktas att en karriär i bergskollegium sedan gammalt fordrade en gedigen utlandspraktik.

Åren i Ryssland var N främst verksam inom bergsbruket i Sibirien och i Uralbergen men han påtog sig även andra uppdrag. Han konstruerade t ex en påldamm vid Arkangelsk för drivande av ett pumpverk med vattenhjul, vilket han redogjorde för i en skrift 1787. N:s arbete var på det hela taget mycket framgångsrikt och belönades med bl a ledamotskap i den Kejserliga ryska fria ekonomiska societeten. Insatserna noterades också i Sverige, där N utsågs till bergsråd och snart invaldes i VA. N hade inte minst bidragit till att utveckla det rysksvenska naturvetenskapliga samarbetet.

Bortsett från tillfälliga besök synes N ha återkommit till Sverige 1795. Härpå följde några års intensivt arbete på olika områden. Som bergsråd sökte han intressera bruksägarna för ryska metoder och som privatman återupptog han den bränneritekniska uppfinnarverksamheten samt startade ett par märkliga projekt rörande ångmaskiner. Av föga bestående värde blev N:s försök att införa ryska stjälpugnar för tackjärnsgjutning. De prövades utan framgång i Åtvidaberg, Nävekvarn och Overums bruk. Vid t ex Nävekvarn lär järnet ha blivit odugligt och resulterat i kassation av ett antal kanoner. Det har också hävdats att N:s skrift om den ryska tackjärnstillverkningen (1802) "förvillat mer än den upplyst". Den var likväl den första underrättelsen om rysk järnhantering som förelagts sv bergsmän och den behandlade ett av de mest brännande problemen, gjuteritekniken. Tilläggas bör att ett utlåtande av J C Garney (bd 16) 1802 om de ryska ugnarna vid Nävekvarn är betydligt mer positivt än senare omdömen, som delvis torde vara politiskt influerade.

Särskilt framgångsrikt blev inte heller N:s energiska försök att förbättra Newcomens och Watts ångmaskiner. I Karlskrona hade N på avstånd kunnat följa Johan Fellers lovvärda försök att konstruera ångmaskiner för länspumpning av dockorna. Efter Fellers bortgång hade N som löjtnant mekanikus fått kungligt privilegium att bygga, sköta och reparera "eld- och luftmaskiner". Han lär därefter ha byggt fyra ångmaskiner, varav två till kronobrännerierna i Kalmar och Karlskrona 1779 samt två till örlogsvarvets dockor 1780. Samtliga synes ha blivit misslyckade och obrukbara.

Större erfarenhet av ångmaskiner hade N hur som helst fått i Ryssland, där de främst användes för länspumpning av gruvor. Åter i Sverige annonserade han i Sthlms-Posten julafton 1796 att han höll på att bygga en ångmaskin som skulle vara färdig till våren och att beställningar skulle tas upp när han erhållit privilegium också för att bygga den förbättrade maskinen. Den färdigställdes och visades i drift för Gustav IV Adolf något av åren 1797–99 (Granmalm). VA fann vid besiktningen att N verkligen infört förbättringar och på dess tillstyrkan fick han 25 års patentskydd för sin konstruktion.

N framhöll i annonsen 1796 att ångmaskinen kunde användas för bl a "fartygs roende". Den hade till skillnad från den wattska liggande cylinder, vilket möjliggjorde installation i båtar. Vidare hade cylinderns ventiler förbättrats och pistongens nötning mot cylinderbottnen neutraliserats. Ångpannan hade fått en effektivare form och som kondensor använde N sin tidigare för brännerier konstruerade "imkylare". Av allt att döma byggde han ytterligare en eller två ångmaskiner och fick av K M:t dispositionsrätt till kronoskonerten Jehu, i vars skrov han 1800 började installera sin maskin. Det är ovisst hur långt saken framskred, men det hela synes ganska snart ha stupat på penningbrist och möjligen också på tekniska svagheter samt motstånd från skutskepparna och roddarlaget, som befarade svår konkurrens. Belägg saknas också för att det rörde sig om en hjulångare. N talade om "roende" och "åror" men inte om något slags skovelhjul.

Under tiden arbetade N med mera vardagliga projekt. Han konstruerade t ex 1799 ett tramphjul för hästar eller oxar, som installerades vid Jean Elvius' textilfabrik i Sthlm för att driva en kard- och spinnmaskin. Konstruktionen fick privilegieskydd. Praktisk framgång vann N också fortsättningsvis med sin bränneriutrustning. Efter provbränningar vid Ladugårdslands-bränneriet fick han 1799 25 års privilegium exclusivum för tillverkning av "bränneriredskap av imkylare, imledare, sprutledare, imbevarare och värmemätare", vilka han året därpå beskrev i en skrift. Beställningar inkom från bla Finland och Ryssland, där tullfri införsel beviljats i mars 1800.

N:s privilegium utsattes emellertid snart för intrång av kopparslagarämbetet i Sthlm, som börjat tillverka och saluföra imkylare för brännvinspannor av N:s typ. N klagade, men kommerskollegium hänsköt ärendet till VA, som inte vågade bekräfta intrånget (Lindroth). N hade nya förbättringar av brännvinspannan färdiga 1804, men motarbetad och missnöjd lämnade han s å landet för att aldrig återvända. Han var först tjänstledig från bergsrådsämbetet men förlorade det slutligt i jan 1808. Sysslan vid Målare- och bildhuggareakademin hade aldrig varit särskilt betungande eller betydelsefull och lämnades förmodligen utan saknad. I VA kvarstod han men placerades bland de utländska ledamöterna.

Efter ett par års verksamhet i Khvn for N vidare till Ryssland. Där utnämndes han av kejsaren till ledamot av krigshamnbyggnadsexpeditionen i Reval och uppgjorde planen till hamnen samt ledde under många år byggnadsarbetet, som pågick 1807–26. Om N tidigare haft motgång, så blev framgången nu desto större. Han belönades rikligt med titlar, ordnar och kejserliga penninggåvor. Han misslyckades egentligen endast på ett område: Han arrenderade ett bränneri på godset Kvil utanför Reval och försökte där införa nya apparater och metoder för bränningen, vilket slog mindre väl ut.

N:s personliga drag och förhållanden är föga kända. Han har beskrivits som en "stor och fet karl med frisk färg" (Gjörwell). Stundom framskymtar en intill fräckhet gränsande förslagenhet, som gjorde att han ibland kom på kant med omgivningen (Boëthius).