Carl O Nordensvan

1 Nordensvan, Carl Otto, f 7 april 1851 i Sthlm, Svea art, d 30 mars 1924 där, Osc. Föräldrar: generalmajoren Otto N o Louise Hildegard Roos. Kadett vid krigsskolan 15 mars 67, officersex där 28 nov 68, underlöjtn utan lön vid Andra livg 11 dec 68, med lön 12 jan 69, elev vid krigshögsk i Marieberg 72–74, löjtn av 2 kl vid Andra livg 1 maj 74, aspirant vid generalstaben 6 okt 74–6 april 77, löjtn av 1 kl vid Andra livg 21 april 76, löjtn vid generalstaben 26 okt 77, kapten där 2 maj 79, repetitör vid krigshögsk 27 juli 78–juni 80, lär i krigskonst o krigshist där 12 juni 80–dec 92, tjänstg vid lantförsvarsdep:s kommandoexp 15 aug 79–dec 80, adjutant vid arméförvaltn:s intendentsdep 1 jan 81–sept 83, kapten i Andra livg 1 sept 82, tjänstg vid generalstabens militärstatistiska avd 83–85, stabschef vid Fjärde militärdistr 6 juli 85–aug 88, sekr i komm ang nytt reglemente för sjukvården i fält okt 86–mars 88, kapten av 1 kl vid Andra livg 29 aug 88, major vid generalstaben 27 sept 89, stabschef vid Femte arméfördeln:s stab i Sthlm 1 nov 89, souschef vid lantförsvarsdep:s kommandoexp 13 nov 91, chef för krigshögsk 6 juli 92–jan 01, överstelöjtn i generalstaben 14 okt 92, överste i armén 4 sept 96, överste i generalstaben 4 febr 98, tf chef för Värmlands reg 19 okt 00, överste o chef där 21 jan 01, led av stadsfullm i Karlstad 02, v ordf där 03–10, ordf i komm ang pensionsbestämmelser för armén hösten 03–juni 04, i Värmlands skytteförb 08–11, i komm ang reservbefälens avlöning febr–juni 08, ensamutredare ang pensionering av befäl o underbefäl okt–dec 08, led av komm ang det militära pensionsväsendet maj 11–mars 13, avsked ur armén med skyldighet att som överste inträda i Femte arméfördeln:s reserv samt utnämnd till generalmajor i generalitetets reserv 13 juli 11. – LKrVA 86.

G 1) 18 nov 1880(–93) i Sthlm, Göta livg, m Ebba Maria Wallenius, f 14 maj 1862 i Länna, Sth, d 3 maj 1947 i Västerlövsta, Vm, dtr till godsägaren Erik Conrad W o Constantia Georgina Maria Hulting; 2) 31 juli 1904 i Halltorp, Kalm, m Anna Charlotta Carlsund, f 1 maj 1862 där, d 13 okt 1956 i Kalmar, dtr till lantbrukaren Otto Theodor C o Elisabet Nilsson.

Efter endast sex års tjänstgöring som officer och efter genomgången krigshögskola antogs Carl N som aspirant vid den nybildade generalstaben, vilken han med kortare avbrott för trupptjänstgöring kom att tillhöra fram till sin utnämning till chef för Värmlands regemente. Länge framstod N som ett av de stora framtidslöftena inom sv armén. Det väckte därför uppmärksamhet när N först efter viss fördröjning utnämndes till regementschef och senare förbigicks i samband med utnämning till arméfördelningschef. Regementschefsposten, som N skötte på ett utomordentligt sätt, ansågs knappast motsvara hans verkliga kapacitet. Utnämningen till generalmajor i generalitetets reserv i anslutning till avskedet betraktades närmast som en kompensation för utebliven befordran på aktiv stat. Själv ansåg sig N illa behandlad men förhöll sig trots detta utomordentligt lojal mot sin militära omgivning och behöll livet ut sitt brinnande intresse för försvaret.

Förklaringen till att N hade svårt att få det erkännande han sannolikt förtjänade ansågs ligga i hans självständighet och oräddhet, hans orubbliga självtillit och hans svårighet att hålla inne med kritik även om han visste att den skulle drabba inflytelserika överordnade. Det är möjligt att en större återhållsamhet och smidighet skulle ha jämnat vägen till en mer lysande karriär. Som regementschef och truppkarl visade N ofta större fördragsamhet med underlydande än med överordnade. Även om N någon gång kunde ta till drastiska metoder gentemot det egna befälet vann han oftast respekt och förståelse genom sitt personliga föredöme och sitt anspråkslösa väsen. Belysande för N:s rättspatos var bl a hans ställningstagande i ett uppmärksammat mål under hans tid som chef för krigshögskolan, där han förskotterat respengar till eleverna på ett sätt som stod i strid med gällande författning. Åtgärden var till elevernas fördel, och N menade att den motsvarade vad som var rätt och billigt. Målet drog ut på tiden, och trots att N ansågs ha den moraliska rätten på sin sida förväntade man sig en avbön. N vidhöll emellertid styvnackat sin mening och dömdes av krigshovrätten till två månaders suspension med mistning av lön. Uppseende väckte också N:s inlagor till överordnade myndigheter mot sättet att ordna bevakningen vid norska gränsen under unionskrisen 1905. För att inte väcka norrmännens misstänksamhet organiserades bevakningen under sken av att det gällde "fälttjänstöv-ningar" med inneliggande men ej färdigutbildad årsklass. Åtgärden drabbade hårt N:s eget regemente i dess egenskap av "gränsförband". N menade bl a att bevakningsuppgifterna hindrade all planmässig och meningsfull utbildning. Han förordade att vissa krigsförband skulle mobiliseras eller att bevakningsuppgifterna skulle fördelas på flera regementen. Både politiska och ekonomiska skäl ansågs emellertid tala mot N:s propåer. Det är troligt att båda dessa episoder i viss mån påverkade bedömningarna av N i negativ riktning.

Av större betydelse i detta hänseende torde emellertid ha varit N:s ställningstagande i härordningsfrågan efter unionskrisen. 1906 utgav han Svenska armén år 1908, där han föreslog att det s k andra värnpliktsuppbådet skulle utnyttjas för att bygga ut fälthären med sex reservfördelningar, vilket skulle ge en fördubbling av antalet operativa enheter i hären. N var uppenbarligen omedveten om innehållet i det samtidigt pågående arbetet på 1906 års samfällda försvarsplan, där generalstabschefen närmast siktade till en utökning av antalet linjefördelningar från sex till åtta. Inom generalstaben och generalitetet sågs med ogillande på N:s opåkallade inhopp i försvarsfrågan. För generalitetet var det angeläget att kunna visa upp en enad front i själva sakfrågan, och en befordran av N i det läget bör rimligen ha setts som ett allvarligt hot mot den eftersträvade enigheten. Ostridigt är att N:s inlägg kom i ett för både N:s fortsatta karriär och härordningsfrågan känsligt skede.

1911 utgav signaturen Keith (Einar af Wirsén) sin uppmärksammade bok Den svenska folkhären, vilken i allt väsentligt anslöt till N:s idéer och snabbt fick ett betydande inflytande på försvarsberedningarnas arbete. N själv anmälde boken i välvilliga ordalag i sin s å startade Svensk militär tidskrift och behandlade året därpå samma tema i skriften Utkast till organisation af svenska armén jämte beräkningar. Även om N:s inlägg inte fick samma genomslagskraft på försvarsberedningarnas principbetänkanden och 1914 års härordning som Wir-séns Folkhären, var dock N den förste som i ett offentligt arbete väckte tanken på en reservorganisation om sex arméfördelningar.

Mera allmänt känd blev N främst genom sitt omfattande militära författarskap som sträckte sig från böcker av handbokskaraktär till militärhistoriska och försvarspolitiska skrifter. Förutom att han utgav ett flertal egna arbeten medarbetade han flitigt i bla KrVA:s tidskrift, Illustrerad militärrevy, Det nya Sverige och Nordisk familjebok samt i dagspressen, där han under många år var Nya Dagligt Allehandas militäre expert. Han var Svensk militär tidskrifts ansvarige utgivare och flitigaste författare till sin bortgång. Med tidskriften ville N skapa dels en ersättning för den nedlagda Illustrerad militärrevy, dels ett mera kritiskt alternativ till den officiöst betonade KrVA:s tidskrift, vilken enligt N i alltför hög grad var ett språkrör för generalitetet och generalstaben. Genom sin pregnanta stil, sin oräddhet och sin benägenhet för polemik var han vid sidan av Gustaf Björlin (bd 4) måhända sin tids mest uppburne och läste militäre skriftställare.

Som handboksförfattare vände N sig till både aktivt befäl och värnpliktiga, och hans arbeten, varav några utgavs i flera upplagor, blev värdefulla och uppskattade komplement till den vanligen mindre läsvänliga reglementslitteraturen. Kvantitativt dominerar emellertid hans militärhistoriska författarskap. Visserligen saknade N vetenskaplig skolning som historiker, men han besatt i gengäld en imponerande beläsenhet. Inte oväntat baserar sig därför hans arbeten huvudsakligen på andra författares resultat, men han söker på ett pedagogiskt sätt att sätta in krigshändelserna och krigsväsendets utveckling i deras historiska, sociala och tekniska sammanhang. Som sann patriot ville N väcka intresse för de nationella värdena, i vilka krigsmakten enligt hans mening ingick som en omistlig förutsättning för fosterlandets fortbestånd. Det detalj späckade och ofta tunga språket i N:s produktion torde emellertid i viss mån ha motverkat hans populärvetenskapliga ambitioner (Olsson).

Även som militärhistoriker gick N delvis sina egna vägar. Trots sin nationella inställning lät han sig t ex inte utan vidare fångas in av den genom främst Harald Hjärne och Arthur Stille kring sekelskiftet uppflammande Karl XII-renässansen.

I Svensk militär tidskrift och som medarbetare i Det nya Sverige drev N en starkt konservativ linje, och under världskriget tog han parti för Tyskland och varnade för den tänkbara konstellationen England – Ryssland. Efter kriget kritiserade han starkt de allierades behandling av Tyskland. Nationernas förbund betraktade han närmast som ett "de allierade och associerade staternas förbund mot Tyskland". Beträffande Sveriges hållning förordade han intervention till "de vitas" förmån i finska inbördeskriget. Han stod också för en fastare hållning i Ålandsfrågan och en aktivare nordisk försvarssamverkan, där Sverige självklart i kraft av sina större resurser och sitt centrala läge borde bli den ledande staten.

Till den politiska demokratins genombrott ställde sig N kallsinnig. Systemet med civila krigsministrar utan militär sakkunskap var för N en styggelse, och i vänsterpartiernas nedrustningsplaner såg han ett hot mot det långa och mödosamma arbete på försvarets uppbyggnad som krönts med 1914 års härordning. Inför de omvälvande förändringarna inom försvaret vid 1920-talets början blev N alltmer isolerad. Svensk militär tidskrift gick tillbaka, och det var på något sätt signifikativt för den förändringens vind som blåste också genom de militära leden när Helge Jung några år efter N:s död övertog tidskriften under det nya namnet Ny militär tidskrift och gav den en ny inriktning.

N:s stora produktion vittnar inte bara om imponerande kunskap och beläsenhet utan också om en osedvanlig flit och arbetsdisciplin. Han uppges dessutom ha arbetat mycket snabbt och haft ovanligt lätt att uttrycka sig i skrift. Vid sidan om tjänsten och sitt författarskap ägnade han stort intresse åt att förbättra befälets anställnings- och pensionsförhållanden. Bl a var han ordförande i Pensionerade officerares förening, som f ö till stor del var hans eget verk. I sällskapslivet deltog N sällan. I ett eftermäle har hans liv karaktäriserats som "en enda lång arbetsdag".