Eric Nordewall

Nordewall, Eric, före adl Nordwall, f 2 juli 1753 i Överkalix, Nb, d 2 maj 1835 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: kh Jonas Jonsson Nordwall o Sofia Kråka. Inskr vid UU 17 okt 70, ämnessven i masmästeriet 19 jan 74, auskultant i bergskoll 19 jan 74 (avlade eden 14 febr 80), undermekanikus vid Hjälmare slussverk 77, vid Strömsholms slussverk 78–84, geschworner 3 dec 82, ordningsman vid Eskilstuna fristad 1 aug 87, direktör där 11 juni 99–27 april 25 (tjänstl från 14 mars 21), bergsmekanikus 28 febr 91, direktör över finsmidet i landet 11 juni 99, major mekanikus 25 nov 01, led av komm ang besiktn av Carl Gustafs stads bruk o Söderhamns faktori okt 11–febr 12, av komm ang brukets inköp o förvaltn okt 12–april 13, adl 23 jan 16, överstelöjtn mekanikus 12 okt 19, led av komm ang reglemente för Eskilstuna stads o fristads fören under gemensam styr aug 21–maj 22, av komm ang Teknol inst:s organisation dec 32–febr 34. – LVA 94, LFrKA 02, LLA 13.

G 1785 (Marks v Würtenberg) m Fredrika Catharina Branting, f 1756 (Örnberg), d 15 nov 1797 i Eskilstuna, dtr till inspektorn vid Skultuna bruk Gustaf Georg B o Clara Öhrling.

N studerade fortifikation och geometri i Uppsala och siktade på en karriär inom fortifikationen. Han anmäldes också till examen i fortifikationskontoret 1774, men ändrade sig och sökte till bergskollegiet. Därmed inleddes en mångsidig karriär inom bergs- samt väg- och vattenbyggnadsmekaniken. Sitt första praktiska arbete genomförde N 1774–75 när han mätte och avvägde Strömsholms kanal för att 1776 utarbeta kartor och ritningar till kanalens konstruktion. Aret därpå var han undermekanikus vid Hjälmare slussverk i samband med ombyggnads- och reparationsarbetena. S å han återvände till Strömsholms slussverk som undermekanikus blev han även undermas-mästare i Västerbergslagen. 1782 fick N fullmakt som geschworner, vilket innebar att han som bergmästarens närmaste man skulle tillse att gruvarbetet drevs på rätt bergsmansvis, men han fortsatte ändå att under flera somrar bevista kanalbygget vid Strömsholm.

Ett nytt skede i N:s karriär inleddes när han anlitades inom förvaltningen av Eskilstuna fristad, ett område som 1771–1833 existerade inom staden som frizon utan skråregleringar för metallhantverkare av olika slag. Från 1783 engagerades N i Fristaden och följande år antog han, enligt sina egna ord, "styrelsen över fristadsinrättningen". Formellt blev han först ordningsman och därefter direktör vid Fristaden. N värvades dit av inrättningens främste tillskyndare, Sven Rinman, som 1784 blev direktör där. Efter Rinmans död 1792 började N åta sig alltfler uppdrag utanför Fristaden.

I N:s hushåll ingick gesäller och lärlingar, vilket visar att han förenade sin administrativa syssla med egen produktion (Hörsell, s 113). N fick försvara Eskilstunasmidet mot kritik för låg kvalitet från bl a Järnbärarsocieteten i Sthlm, och han framhöll i en inlaga till kommerskollegium 1795 att kvalitetsförsämringen i första hand berodde på att även gesällers och lärlingars arbeten fick säljas fritt och att de anställda hyste stor förkärlek för krogliv och supande. N lyckades aldrig stoppa "smygförsäljningen", som var emot fristadsreglementet, och klagomålen fortsatte även efter hans avgång (Magnusson 1988, s 287 f). N:s arbete kan i detalj följas i ordningsrättens protokoll (tr i utdrag i Fristadsbor inför rätta). På grund av sin stora frånvaro förklarades N av kommerskollegium sin direktörssyssla förlustig 16 maj 1811, men genom k brev 19 mars följande år fick han behålla tjänsten, även om han inför kollegiet skulle förmanas att iakttaga sina skyldigheter. N hade en rad offentliga uppdrag vid sidan av sin verksamhet i Fristaden. 1788 företog han två resor till Älvdalen, dels för att se ut och köpa in en lämplig plats för anläggandet av ett porfyrverk och göra en plan för detsamma, dels för att sätta igång arbetet vid verket. Han besiktigade uppfordrings- och pumpverken vid Falu gruva 1792 och utarbetade ett senare antaget och utfört förslag till dessas ombyggnad. På uppdrag av Trollhätte kanal- och slussverksbolag granskade N 1794 ritningarna för ett kanalbygge, vilka han året därpå omarbetade och fick godkända. Efter N:s planer fullföljdes arbetet på den s k Bergkanalen förbi Trollhättan. När den invigdes 19 aug 1800 – "1800 års kanalled" – var den direkta förbindelsen mellan Vänern och Kattegatt uppnådd, och en av slussarna döptes till "Nordwall". – N var i febr 1796 tjänstledig för att på bergskollegiets uppdrag leda arbetena för att rädda Dannemora gruvor från en hotande översvämning. Han utarbetade planer för gruvsjöns avdämning, vilka blev antagna och genomförda.

Vid 1780 års vårflod hade bropelarna till den södra grenen av den nya bron över Norrström i Sthlm rasat, och 1798 kallades N av överståthållare och stadens 50 äldste att undersöka förutsättningarna för att bärga de gamla bropelarna och bygga en stabilare grund med nya brokistor. Under 1798–99 utarbetade N, delvis tillsammans med bergsrådet J E Norberg (s 143), delvis på egen hand, ett förslag som kom att ligga till grund för de fortsatta arbetena på Norrbrobygget, och vars genomförande leddes av stadsarkitekten Erik Palmstedt.

Som tack för sina insatser utnämndes N 1801 till major mekanikus och så förordnades han att avväga Dalälven från utloppet och upp till Malung. Han utarbetade även ett förslag till älvens upprensande, vilket kom till utförande 1801–02. 1802 förrättade N avvägningar och upprättade ritningar samt kostnadsförslag för Södertälje kanal. Kanal- och slussverksbolaget inledde 1806 arbetena utifrån N:s planer. Av och till deltog han som teknisk chef i arbetet. De följande åren hade N en rad uppdrag i österled. En hamnbyggnad på Signilsskär i Ålands hav besiktigades 1805, och så reste N till Finland för att undersöka kanalgrävningen i Kumo älv. 1806 utarbetade han ett yttrande över förslag till genomfart vid Varkaus och Viando i Kuopio län.

Förlusten av Finland och svårt nedslitna anläggningar ledde till beslut att flytta Söderhamns gevärsfaktori till Carl Gustafs stads manufakturverk i Eskilstuna. N fick i uppdrag att leda flyttningen och besiktigade 1811 gevärsfaktoriet i Söderhamn; 1813 ingick han i dess styrelse. Han kvarstod i faktoriledningen även sedan han erhållit tjänstledighet.

N återvände 1814 till sitt tidigare verksamhetsområde, när han inspekterade strömbroarna vid Strömsholms lustslott och utarbetade ritningar och förslag till deras ombyggnad. Arkitektoniskt märkliga är ekonomibyggnaderna på Nyby gård vid Torshälla. Sitt sista uppdrag fick han som ledamot i den kommitté som skulle utarbeta förslag till ny organisation för Teknologiska institutet.

N:s samarbete med Rinman resulterade i en avhandling om mekaniken vid bruk och bergverk, vars första teoretiska del författades av N. Han bidrog även med vissa partier i den av Rinman författade andra delen. För skriften belönades N av brukssocieteten med livstids pension, vilken fördubblades 1820, samtidigt som N utnämndes till bergsmekanikus. VA präglade 1836 en minnesmedalj med N:s porträtt.

N var en av sin tids främsta ingenjörer och bergsmekaniker. Hans styrka låg i det praktiska arbetet, medan hans administrativa förmåga – delvis på grund av många splittrande arbetsuppgifter – inte skördade lika stora framgångar.