Daniel Nordlind (Norlind)

Nordlind (Norlind), Daniel, f 19 febr 1662 i Grytnäs, Kopp, d 15 dec 1728 (Bennet o Bohrn), jordf 24 dec i Sthlm, Klara. Föräldrar: justitiarien Erik Erlandsson (s 490) o Catharina Hansdtr. Inskr vid UU 30 mars 72, fil kand där 4 maj 87, företog utrikes resor 88–91, inskr vid univ i Leipzig vinterterminen 88, mag vid UU 10 dec 91, prästv i Västerås 17 april 92, huspredikant hos k rådet greve Fabian Wrede 92, pastor vid Dalreg 8 okt 92, vid livgardet 95, pastoralex i Uppsala 14 nov 96, kh i Folkärna, Kopp, 9 maj 00 (tilltr ej), hovpredikant 25 nov 00, lär i teologi o kyrkohist för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (bd 20) 03-16, tjänstg överhovpredikant o tf preses i hovkonsistoriet 19 juli 05, kh i Riddarholms o Bromma förs:ar 9 juni 08, kontraktsprost i Roslags västra kontrakt 22 sept 09, deltog i riksdagarna 10, 13–14, 19, 20, 23 o 26–27 (led bla av SU 10–27, av bankodeputationen 19, defensionsdeputationen 23 o 26–27, ekonomi- o kommersedeputationen 26-27), kh i Klara o S:t Olofs förs:ar i Sthlm 9 febr 10 (tilltr 1 maj 11), assessor i Sthlms stads konsistorium 31 maj 10, superintendent i Karlstad 25 sept 16, biskop i Strängnäs från 3 juni 17 (tilltr 1 maj 18), biskopsvigd i Uppsala 15 mars 19, teol dr vid UU 20 mars 19.

G 14 juni 1695 trol i Uppsala m Anna Brunner, f 20 maj 1671 trol där, d 14 juni, begr 11 juli 1725 i Strängnäs, dtr till prof Martin Brunnerus (bd 6) o Elsa Poppelman.

Efter några års studier i Uppsala kom N till Sthlm, där han våren 1688 erhöll biskopens i Västerås "tillstånd att excercera sig i predikande några gånger" (M 1240). Kort därefter begav han sig utomlands för studier och besökte bl a universitet i Tyskland, Holland och England. Längsta tiden tycks han ha uppehållit sig i Leipzig, varifrån han korresponderade med landshövding Urban Hiärne (bd 19) om metallurgiska spörsmål. Efter hemkomsten fick N:s prästerliga karriär ett snabbt förlopp sedan han erhållit goda rekommendationer av bl a k rådet Fabian Wrede och allteftersom ryktet om hans kvaliteter som förkunnare spreds. Som regementspastor i Sthlm vann N tidigt kungafamiljens bevågenhet och alla hans senare utnämningar får ses i skenet av hans goda relationer med hovet. Främst Hedvig Sofia arbetade aktivt för hans befordran; till superintendent i Karlstad utsågs han utan föregående val, och han var heller inte uppsatt på Strängnäs stifts konsistoriums biskopsförslag i maj 1717. I och med utnämningen av N till stiftschef förbigicks ett förslag som innehöll tio namn, av vilka teol professor Ingemund Broms (bd 6) och N:s senare efterträdare Daniel Lundius (bd 24) erhållit flest röster i konsistoriet.

N var strängt ortodox i sin förkunnelse och tog länge avstånd från tidens pietistiska strömningar. I juni 1710 ställde han sig bakom prästeståndets krav på en utredning av den för bristande renlärighet anklagade Johan Folchers (bd 16, s 252) verksamhet i Pernau. N ingick också i den strax därpå tillsatta kommissionen, där han synes ha varit synnerligen aktiv. Aktionen mot Folcher slutade 1718 med justitierevisionens dom till fängelse och avsättning. Då Folchers svåra situation togs upp av 1723 års pietistvänliga riksdag och diskuterades i SU reste dock N inga invändningar mot att han tillerkändes halv professorslön. Att N trots allt inte var helt opåverkad av de pietistiska lärosatserna framgår av en av honom författad katekeshandskrift, där det upprepade gånger vädjas till elevens egen andliga erfarenhet. Han framträder där som en tidig representant för ett synsätt där de själavårdande aspekterna överväger gentemot det mekaniska inlärandet. – I april 1723 skadades domkyrkan i Strängnäs svårt av eld. Redan i maj lyckades N utverka en rikskollekt till kyrkan, och han ledde därefter reparationsarbetena, som dock ej var avslutade vid hans död.

Som riksdagsledamot var N varm anhängare till Arvid Horn, som inte sällan gjorde honom till sitt språkrör: Då Horns utpressningsförsök gentemot drottning Ulrika Eleonora misslyckades i april 1719, vilket ledde till hans entledigande från riksråds-och kanslipresidentämbetena, ombads N att i prästeståndet arbeta för att ständerna skulle förmå drottningen att återkalla Horn. Genom ärkebiskopen avböjde dock prästerna denna invit, och i SU beklagade N Horns avgång, eftersom han var "en så stor herre, att vi skola söka hos många de egenskaper den herren har" (R 2384, f 328). När Horn ett år senare återinsattes på sina poster påminde N om att ståndet borde lyckönska honom.

När det gällde fredsfrågan vid 1713–14 års riksdag divergerade dock N:s och Horns uppfattningar. N tolkade då de ofrälse ståndens längtan efter fred och önskade att det skulle "lämnas till Hennes Kongl Höghet och senaten att draga försorg om fredsverket" (R 678, s 90). Horn tillbakavisade dock alla försök att oberoende av kungen skaffa landet fred. I övrigt synes N inte ha varit någon vän av alltför stora inskränkningar av kungamakten. Sålunda tillhörde han det fåtal präster som under diskussionerna kring den nya regeringsformen 1719 framförde åsikten att drottningen själv skulle få välja råd utan att invänta ständernas förslag. En liknande inställning i utnämningsärenden visade N vid följande riksdag då det gällde tillsättningen av biskopar och superintendenter. Vid överläggningar i ståndet gjorde han sig till talesman för en minoritet som önskade bibehålla 1686 års kyrkolags stadganden, vilka lade dessa utnämningar helt i konungens hand. N var inte heller främmande för tanken att enväldet, "suveräniteten", åter kunde införas, "emedan den tiden torde komma, att konungen får lust att införa honom" (PrRP 5, s 33).

Vid 1726–27 års riksdag var N en av de präster som genomgående uttalade sig för Horns linje i de avgörande frågorna. En av de mera uppmärksammade aktionerna var den av Horn drivna uppgörelsen med ett par av det holsteinska partiets förgrundsgestalter, M Vellingk och J Cederhielm (bd 8). Den senare anklagades bl a för att som diplomat i S:t Petersburg ha överskridit sina befogenheter. I prästeståndet diskuterades vilka påföljder hans agerande borde få. Under den principiellt intressanta debatten om huruvida Cederhielm skulle avlägsnas ur rådskretsen för all framtid eller under en viss tid föreslog N att han skulle "avhålla sig från hovet och rådsämbetet till dess honom åter någon nåd kan vederfaras" (PrRP 1726–27, s 429). Någon lindring gjordes emellertid inte i det definitiva ständerbeslutet, som innebar att Cederhielm "av nåde" beviljades avsked och att han skulle avhålla sig från alla "publique sysslor" (SRA, s 288 f). N:s förslag påminner om den licentiering som förekom senare under frihetstiden.

N:s största tillgång som förkunnare var hans vältalighet, och den utgjorde också grunden för hans yttre avancemang. Hans ställning och agerande i prästeståndet var i mycket avhängiga av hans nära anknytning till hovet och Horn. Att N anses ha haft en stark position i sitt stånd framgår bl a av att han fick motta pengar för vidare distribution av både den franske ambassadören Campredon och den ryske ministern Golovin. Han var intresserad av ekonomiska frågor och tillhörde vid upprepade tillfällen ståndets deputerade i sådana ämnen.

N har främst blivit känd för eftervärlden genom att flera forskare lyft fram hans uttalande i debatten om Cederhielm under riksdagen 1726–27. Detta har tolkats som antingen ett förebud till eller en första början av den frihetstida parlamentarismen. Om hänsyn tas till N:s positiva syn på "souveräniteten" och knytningen till Horn och kungahuset är det svårt att se honom som teoretiskt medveten riksdagsparlamentariker. Det är lätt att överskatta ett uttalande av detta slag i ljuset av den följande parlamentariska utvecklingen.