Tekla W Nordström

2 Nordström, Tekla, f 11 febr 1856 i Sthlm, Kat, d 27 maj 1937 där, Brännk. Föräldrar: fabrikören Nils Peter Lindeström o Maria Lovisa Wilhelmina Vinqvist. Elev vid Tekn skolan i Sthlm 72, vid W Meyers (bd 25) o J Engbergs xylografiska ateljéer där, hos A Trichon, Paris, 78–80. Xylograf.

G 8 juni 1886 i Paris m konstnären Karl Fredrik Nordström (N 1).

N:s utbildning och utveckling spänner över hela den sv xylografins storhetstid: hon studerade för pionjärgenerationens grand old lady Carolina Weidenhayn, då denna verkade som lärare vid Tekniska skolan. Där studerade N samtidigt teckning för Henrik Nerpin. Genom ateljéstudier hos Wilhelm Meyer och Jonas Engberg kom hon i kontakt med två av andragenerationens mästare och fick dessutom del av ateljéarbetets hantverkstraditioner. Hos Engbergs lärare i Paris, Auguste Trichon, som hade en särskild xylografiskola för flickor, fick hon möta det kontinentala gravyridiomet med den på 1880-talet allt starkare inriktningen på konstreproduktion, inspirerat bl a av Auguste Lepére. Hos Trichon erhöll hon också uppdrag för flera tidningar, bl a l'Univers. Genom sina nära kontakter med den sv konstnärsgruppen i Paris och senare i Grez kom N att muta in sitt blivande verksamhetsområde: reproduktion av de unga sv konstnärernas måleri, särskilt landskapsmåleriet. Carl Larsson, Bruno Liljefors, Richard Bergh, Prins Eugen, Georg Pauli, Alfred Wahlberg, Eugène Jansson och Nils Kreuger hörde till dem vars måleri hon översatte till grafisk stildräkt.

Maken, (N 1) konst stod naturligtvis i centrum för N:s intresse av att bidra till att mångfaldiga den samtida konsten. Hennes aktiva tid upphörde just när den massreproducerande xylografin fått konkurrens av såväl de fotokemiska metoderna som från de gravörkretsar som åter börjat intressera sig för originalgrafik i etsning och kopparstick. Det är helt symptomatiskt att hon även fick uppleva tillkomsten av Föreningen original-träsnitt 1914, varvid det gamla träsnittet – xylografins åldriga föregångare – togs upp som en konstnärligt friare och spontanare konstart än xylografin. Dottern Elsa N (1889–1952) kom som grafiker att engagera sig i denna träsnittsrenässans.

Familjen N levde många gånger under knappa ekonomiska omständigheter, vilket stolt doldes för omvärlden. Försörjningsplikterna och arbetet med de tre barnen kom att hindra N från att fullfölja sitt eget konstnärskap i mogen ålder. Hon efterlämnade få brev, men i dessa framskymtar en bild av en samvetsgrann yrkesmänniska som fick bära ett stort ansvar som maka, inte minst efter sonens bortgång i spanska sjukan 1918, vilket drabbade Karl N som en nära nog oöverkomlig sorg. I en intervju från 1930-talet framträder N som en stark och ljuslynt personlighet (Jungmarker).

N avporträtterades av Carl Larsson som modell för dennes Anna Maria Lenngren-studie. Karl N avbildade sin blivande maka i färd med att gravera en stock 1885 i Grez, en oljemålning i privat ägo. Till N:s större publicistiska engagemang hör gravyrer efter Carl Larsson för E Böghs Sanningens vallfärd (1883) och Anna Maria Lenngrens Samlade skaldeförsök (1884). Hon är representerad på NM och Waldemarsudde och ställde ut tillsammans med målarvännerna på den radikala Opponenternas utställning i Gbg 1885 och på Grafiska utställningen på NM 1889.

Trots att N hör till de xylografer som omnämnes i all relevant litteratur om sv trägravyrkonst, ses sällan prov på hennes konst i publicerad reproduktion. Hennes förutsättningar att erövra en rangplats bland sv xylografer var stora. Tidpunkten för N:s debut och hennes tidiga avgränsning av sina uppdrag till sådant som kunde utföras i hemmet gav henne dock aldrig möjlighet att bli offentligt uppmärksammad på ett sätt som skulle ha skett om hon hade varit kontinuerligt verksam för den illustrerade pressen.

N:s aktiva tid sammanfaller med genombrottseran för nya fotokemiska konstreproduktionsmetoder som fototypi och helio-gravyr. Detta medförde att exklusivt konstreproducerande xylografer som N på grund av både tryckarnas och publikens intresse för de nya förfarandena inte fick samma uppskattning för sina insatser som de trägravörer som hade debuterat 10–15 år tidigare. Samtidigt kan sägas, att just dessa 1880-talsxylografer, kallade peintre-graveurs, på grund av sina ansträngningar att nå fram till nya impressionistiskt inspirerade gravyridiom ofta uppnådde konstnärliga effekter som få xylografer tidigare vågat experimentera med.