Ernst L Norlind

1 Norlind, Ernst Ludvig, f 25 april 1877 i Vellinge, Malm, d 16 dec 1952 i Borgeby, Malm. Föräldrar: kh Lars Christensson o Johanna N. Mogenhetsex vid Lunds h a l maj 95, inskr vid LU ht 95, FK där 31 maj 98, konststudier i Tyskland, Frankrike, England o Italien periodvis 98–36. Konstnär, förf. – Iqml 46.

G 28 okt 1907 i Borgeby m Hanna Larsson, f 23 nov 1866 i Löderup, Krist, d 31 aug 1953 i Borgeby, dtr till godsägaren Lars Persson o Elna Persdtr.

Ernst N var äldst av de tre kända bröderna N. Han växte upp i en kulturellt livaktig men materiellt fattig prästgårdsmiljö. Han mindes som vuxen hur han som barn fick följa sin mor på ett förödmjukande besök hos en rik bonde för att låna pengar. Som student i Lund kom han in i den radikala kretsen kring B Lidforss (bd 22). Han valdes in i D.Y.G., Den yngre gubben, och engagerade sig i tidsdebatten. Intresset för sociala och religiösa frågor följde honom genom livet. Som sin ungdoms mästare nämner han i memoarerna Ola Hansson (bd 18) och vännen Hans Larsson (bd 22). Till vännerna hörde också K G Ossiannilsson, vars debutbok Masker försågs med omslag och vinjetter av N, samt den tidigt bortgångne konstnären August Johnsson, som betydde mycket när det gällde att öppna den unge N:s blick för naturen.

N beslöt i 20-årsåldern att bland sina många estetiska intressen välja konsten som levnadsbana. I början gjorde han mest teckningar och litografier; han arbetade gärna med kol och tempera. Det är typiskt för N:s mångfrestande natur att han med åren kom att vidga sitt register till en rad olika tekniker och genrer, inte minst oljemålning. Periodvis ägnade han sig också åt guld- och silversmide. För att skola sig besökte han i ungdomen flera konstcentra, bl a under två perioder Dachau i Tyskland, där han påverkades av det stämningsmåleri, grundat på naturstudier, som utövades av A Hölzel och hans skola.

N:s konst under 1900-talets första årtionden är till stora delar präglad av den melankoli som låg i tiden; den speglar lyriska, ofta veka stämningar i Ola Hanssons och den unge V Ekelunds anda. I linjespelet, mest tydligt i bokillustrationerna, finns mycket av jugend. Den litterära symbolismen får genklang t ex i tavlan Hymn, där en stork i en extatisk rörelse lyfter mot rymdens ljus. I motiv och ljusbehandling ville N liksom kamrater i Skånska konstnärsgillet visa det skånska landskapets egenart och skönhetsvärden. Verk som Lördagskväll och Konfirmationsflickan ger exempel på N:s skymningsmelankoli och mjuka naturskildring. N hade förmåga att besjäla vad han såg och återge denna besjälning i sina bilder. Ett älskat motiv var den skånska fågelfaunan. Kärleksfullt återgav han storkar, råkor och andra fåglar, ofta med en humoristisk glimt (Oktoberkonselj hos kråkdrottningen), men också mer dramatiska scener (Örnen slår till). Färgen är i verken från denna period oftast dämpad men kan ändå vara rik på valörer.

Den unge N var livligt litterärt verksam. Han redigerade tre häften av publikationen Från Skåne, ett forum för yngre författare och konstnärer. Själv medverkade N både som författare och illustratör. Han debuterade i bokform 1907 med en samling prosa och en liten diktbok. Redan vid denna tid verkade N som stöd för debutanter, bl a för A Österling, som kallat N "min första ungdoms oförgätlige välgörare". N tecknade vinjetter till Österlings första diktsamling och gjorde kongeniala teckningar till Ekelunds Elegier och Grekisk bukett.

Efter återkomsten från Dachau var N ofta på besök hos Hanna Larsson på Borgeby slott utanför Lund. Redan 1904 kunde han där som gäster mottaga berömdheter som R M Rilke och Ellen Key (bd 21). Genom sitt giftermål blev han ägare till "fem sjungande näktergalar med deras bon, till en stor råkkoloni, till gamla byggnader, som varit med om belägringar och historia ... till jord och hästar och kor och ladugårdar" (Borgebyminnen, 1939, s 12). N fick också resurser att fritt odla sina intressen och att utöva mecenatskap och en generös gästfrihet. Därmed framträdde alltmer hans utåtriktade människointresse och en livsbejakande sällskaplighet, som kunde slå över i burlesk uppsluppenhet. Senare återvände dock perioder av tungsinne och inåtvänt grubbel, ibland förenat med flyktimpulser. – Borgeby blev under N:s tid ett kulturcentrum; särskilt var lovande unga talanger gärna sedda gäster. Till de tidiga besökarna hörde R Jändel (bd 20) och B Sjöberg. Den senares stora originalitet insåg N tidigt; med sin entusiasm fick han Bonniers intresserat så att Fridas bok kunde ges ut.

Som skönlitterär författare var N en mångfrestare. Han försökte sig som lyriker och dramatiker, han skrev essäer och meditationer, men flertalet av hans arbeten är romaner och noveller. I den stora romanen Johan Fredrik Hell (1–2, 1912–13) skildrar N på självbiografisk grund en ung mans livskamp och utveckling mot ett, som oftast i N:s berättelser, "lyckligt" slut. Sociala och etiska frågor är temat i flera romaner från 1920-talet. I Silvermaljan (1924) är handlingen förlagd till skånsk storbondemiljö; temat är här pliktens seger över otillåten kärlek. I huvudpersonen Helga har N skapat ett övertygande kvinnoporträtt. Reformatorer (1–2, 1925) är en bred roman om unga människor i samtidens Lund och deras sociala, moraliska och åskådningsmässiga konflikter.

N:s styrka som prosaförfattare är den visuella miljöskildringen – han har konstnärens blick för det karakteristiska och stämningsskapande. Naturen bildar en viktig bakgrund till det mänskliga skeendet. Inte sällan framträder N:s sympati för en trygg gedigen bondekultur i kontrast till modern skepsis och materialism. Hans människosyn är positiv och i grunden ljus. Hans romaner saknar emellertid ofta en genomarbetad och konsekvent struktur. En viss "pratighet" kan ibland verka störande. Bättre hand hade han med det mindre formatet, t ex Bland tiggare och tänkare (1923) med motiv från London, där N vistades en period i början av 1920-talet, samt de historiska novellerna i Vindflöjeln sjunger (1948). I stort sett saknar N:s skönlitterära verk utpräglad egenart i fiktion och berättarstil. De gick också ganska obemärkta förbi. Detta gäller även hans sista roman, Tystnadens hus (1950), en mörk berättelse om olyckliga människor; till sist segrar också här godhet, kärlek och gemenskap.

Under en depression i samband med en kris i privatlivet i början av 1930-talet beslöt N att från en plågsam verklighet söka "en poetisk ensamhet" – han ville finna sitt verkliga jag. Vid denna tid fick hans religiösa läggning ett genombrott i hans tanke-och känsloliv. Han begav sig till Assisi, där han i nära kontakt med stadens fromhetsliv kom att stanna i två och ett halvt år. Han konverterade aldrig formellt till katolicismen. Det främsta hindret var hans kritiska inställning till delar av kyrkans lära; kanske bidrog också den misstro han tidvis kände mot den danske författaren och konvertiten Johannes Jorgensen, som också bodde i Assisi. Vad N beundrade och tog till sig i Italien var den fromma andan och ödmjukheten i franciskansk tradition samt konstens och katedralernas skönhet.

Om sina inre och yttre upplevelser under dessa år skrev N böckerna Jag blev en eremit (1935) samt Franciscusår (1941). Ett litterärt genombrott kom med Borgebyminnen (1939), följd av ytterligare ett par självbiografiska böcker. Livsouvertyr (1940) är liksom Borgebyminnen en livs- och miljöskildring av stort kulturhistoriskt intresse. Dessa memoarböcker präglas av en berät-targlädje som ger utrymme åt både humor och patetik. När N fick perspektiv på sitt liv och sina ofta unika upplevelser fann han samtidigt sitt mest fruktbara ämnesområde som författare. I dessa skildringar, i sak ingalunda alltid pålitliga, fick N:s frodiga personlighet ett friare spelrum än i romanerna; språket blev också spänstigare och livfullare. Memoarböckerna ger, utöver den fängslande livsskildringen, ett moget uttryck åt N:s optimistiska och idealistiska livssyn med en alltmer betonad religiös färgning. På senare år engagerade han sig i Sveriges religiösa reformförbund.

Även om författarskapet alltmer tog överhanden fortsatte N sin konstnärliga produktion. Att åren i Italien fick betydelse också för hans konst visar den stora målningen Novisen; här har N fångat den fromhet han fann hos klosterfolket i Assisi. Den förmedlar också intryck av renässansens figurmåleri, särskilt Giotto. Tidvis hotade N:s måleri att stelna i rutin. I synnerhet gällde detta hans populära fågelbilder – på 1940-talet var "en stork av Norlind" en vanlig hedersgåva skåningar emellan. För den uppsvenska publiken var hans konst mindre känd och uppskattad. När han 1927 hade en stor utställning på Liljevalchs i Sthlm blev det ingen framgång.

Tidssmaken var på väg att vända sig från det stämnings- och känslomättade valörmåleri där N gav sitt mest personliga. I 50-årsåldern sökte han nya vägar för att förnya sin konst: stora, dekorativt hållna dukar med en starkare och livligare färgskala. Vad hans bilder därmed vann i uttrycksfullhet förlorade de i spontanitet och värme. Den bitterhet N kände inför publikens och kritikens negativa syn på hans försök till koloristisk förnyelse utryckte han i Jag blev en eremit (s 21): "Som målare hade jag en viss betydelse, så snart jag återgav min födelseprovins i lyriska ögonblick. Tiden vände sig bort från allt lyriskt, och så upphörde intresset för min konst. Jag slog om, försökte följa med tiden och skaffa mig en annan färgteknik. Men jag hade då kommit in i ett tidevarv, där jag var handikappad. Varenda ung målare lyckades bättre med det jag försökte."

Trots att mycket av det N skapade hade en provinsiell färg fanns hos honom något av kosmopolit. Hans utlandsvistelser gav honom stimulans från andra kulturkretsar och berikade hans idévärld. Detta gällde inte enbart konstens och religionens sfärer. I tidens storpolitiska spel fick han en inblick genom sin nära vänskap med den tyske statsmannen och författaren W Rathenau. Med artiklar och föredrag stödde N dennes arbete för ett nytt och bättre Europa efter första världskriget.

N reste flitigt runt i provinsen som föreläsare i folkbildningsarbetet. Bred popularitet vann han som radiotalare genom sin färgstarka berättarkonst och festliga humor. I kåserande form berättade han om människor och händelser i sitt liv och behandlade allmänt humanistiska ämnen. N, som var musikaliskt begåvad och spelade fiol, även träskofiol, deltog aktivt i tidens strävan att rädda den folkliga skånska musikskatten.

N blev redan under sin livstid en legendarisk, folkkär gestalt, och Borgeby blev ett turistmål. Härtill bidrog slottsherrens originella yttre och ohämmade vitalitet. En viss självupptagenhet motvägdes av vinnande mänskliga egenskaper: generositet, en självutgivande öppenhet och ideell entusiasm. Som yrkestitel använde han det ospecifika ordet artist. N splittrade sin rika begåvning på alltför många verksamheter, vilket medförde att hans livsverk saknar verklig helgjutenhet, något som han med bitter klarsyn själv insåg under sina senare levnadsår. Men med sin ungdoms konst och sina mannaårs memoarer gjorde han onekligen en insats i sin generations sv kulturliv.