Nils S Norling

Norling, Nils Sigfrid, f 27 juni 1880 i Emmislöv, Krist, d 24 aug 1956 där. Föräldrar: skräddarmästaren Ola N o Anette Björckquist. Medarb i bl a Skåning, Arbetet, Trelleborgs Tidn o Trelleborgs Alleh 00–05, red o utg av Landskrona-Kuriren 05–09, av Arbetarbladet i Gävle 10–mars 48, ordf i Gävle arbetarkommun 12–25, i Gästriklands distr:loge av IOGT 14–24, led av stadsfullm i Gävle 17–46, ordf där 31–46, förste v ordf i Sveriges storloge av IOGT 20–45, led av FK 21–36 (led av särsk utsk 23 o 28, av andra särsk utsk 27, av första lagutsk 33–36, suppl bla i KU 21–28), red för Föreläsn:bibl 31-39, ordf i folkskolestyr i Gävle 31–44, red o utg av Kommunal skoltidn 32–50, led av styr för Gefle stads sparbank 41, red o utg av T-R-bladet 48–50, ordf i Broby storkommuns kommunalstämma 50, led av kyrkofullm i Emmislöv 50, v ordf i riksförb Sveriges hemgårdar.

G 31 mars 1907 i Landskrona m Emma Hilda Nilsson, f 16 mars 1884 i Träne, Krist, d 13 april 1951 i Emmislöv, dtr till skräddarmästaren Nils N o Johanna Andersson.

Nils N slog tidigt in på en bana inom den socialdemokratiska pressen. Efter några kortare medarbetarskap blev han 1905 redaktör för Landskrona-Kuriren. Denna kallades "Demokratiskt organ för Landskrona med omnejd" och hade en maximiupplaga på 3 000 ex. N gjorde en rejäl satsning på tidningen och övergick bl a från tre- till sexdagarsutgivning, men den kunde ändå inte klara sig ekonomiskt utan utkom med sitt sista nummer 4 jan 1910. Inom partiet hade dock N:s begåvning uppmärksammats, och han erbjöds snart platsen som redaktör för Arbetarbladet i Gävle, där han efterträdde Fredrik Ström.

Gävle blev tidigt ett fäste för socialdemokratin och arbetarrörelsen. Arbetarbladet var också förstatidning på orten med en upplaga på ca 10 000 ex 1910, medan den liberala Gefle Dagblad hade ca 9 000 ex. I Gävle var N en politisk förgrundsgestalt under flera årtionden och skapade sig en grundmurad ställning som huvudredaktör för Arbetarbladet. Vid partisplittringen 1917 stannade N och tidningen i moderpartiet, även om han tidvis drev mot partiet avvikande uppfattningar, bl a i taktikfrågor och i en rad frågor som gällde försvaret. I grunden var han en samarbets- och resultatpolitiker, vilket gjorde att, även om han efter 1917 betraktade vänstersocialisterna med viss sympati, ändå ansåg att samarbete med den borgerliga vänstern var att föredra i de stora frågorna.

I försvarsfrågan var N radikal och menade att nedrustning var den enda möjligheten för Sverige och att landet borde föregå som ett gott exempel för andra nationer. Typisk för N är hans polemik mot högern 1916, då detta parti ansåg sig ha fått rätt beträffande det sv försvaret och det 1914 utbrutna världskriget: N menade i stället att det var socialdemokraterna som hade fått rätt, och att kriget var ett resultat av "den kapitalistiska rustningspolitiken". Enligt N var problemet bara att socialdemokraterna hade varit för svaga för att stoppa kriget. Även i socialiseringsfrågorna engagerade han sig och hälsade den sk socialiseringsnämndens förslag 1924 med glädje. Det stannade dock vid ett utredningsförslag, och hela socialiseringsdiskussionen kom av sig, även om den ännu 1932 upptog stor plats vid SAP:s kongress. N ansåg statens övertagande av bla kommunikationer och gruvor vara viktigt för Norrland.

N var under årtionden mycket aktiv i de finansiella och sociala frågorna i hemstaden. Under hans tid kom Gävle att bli "en socialdemokratisk stad" och pionjär med avseende på bostadsbyggande och förbättrade sociala förhållanden för arbetarna. Gävle sågs från 1930-talet som en socialt progressiv stad. Annorlunda hade det varit ännu på 1920-talet då "lösdrivarkåren", de arbetslösa och utslagna, växte och främst ägnades intresse av polisen.

N var avogt inställd till den moderna idrottsrörelsen, som han angrep för att den vilade på en andligt fattig grund, uppmuntrade "en hel del opåkallade och omotiverade maskinella prestationer" och hade "en själ som ligger fullkomligt i träda". N menade att ett hederligt grovarbete var att föredra framför idrott; denna var socialt värdelös och skadlig för folkhälsan, eftersom den ledde till själslig utarmning och överansträngning.

Det nya Sovjetunionen följde N med stort intresse och lät bl a ta in Leo Trotskijs artiklar i sin tidning. Demokrati- och frihetsfrågorna var en hjärtesak för N, vilket märktes under det andra världskriget, då han ofta tog ställning för tryckfrihet och för kampen mot Hitler och Stalin. Vid sin avgång 1948 hyllades N för sin insats för frihet och humanitet. Under N:s ledning skapade Arbetarbladet en stark ställning för socialdemokraterna i Gävleborgs län och i Gävle. För deras agitations- och organisationsarbete hade tidningen och N stor betydelse, och knappast något län hade en så stark socialdemokratisk press. I en tillbakablick 1942 betonade N den styrka tidningen hade haft i en stabil medarbetarkår och i en rad skribenter som Arthur Engberg, Erik Palmstierna, Fabian Månsson (bd 26), Fredrik Ström och C N Carleson (bd 7). Till detta kom N:s egen röst – han hade politisk tyngd i hemstaden, och man lyssnade på honom även ute i landet. Det var inte minst N:s förtjänst att "Gävleandan" kom att stå för en socialt progressiv utveckling och en politisk kompromiss- och samförståndsanda.

Redaktörskapet i den socialdemokratiska pressen betydde också ett funktionärskap inom partiet. Den socialdemokratiske redaktören skilde sig från den borgerlige genom att vara både politisk ledare och funktionär inom arbetarrörelsen. N var en tydlig exponent för detta förhållande genom att verka på flera plan samtidigt – i partiet, i pressen, i kommunen och i riksdagen. Under N:s ledning utvecklades Arbetarbladet till en av rörelsens ekonomiskt mest framgångsrika tidningar, varför tillskott från det av partiet bildade A-pressens Samorganisation inte blev aktuella.

I riksdagen var N inte fullt så aktiv som i hemstaden. Tiden räckte helt enkelt inte till. I KU och första lagutskottet gjorde han dock en nyttig insats och representerade både kontinuitet och frihetssträvanden. Under 1930- och 1940-talen var detta betydelsefullt som en motvikt till tidens mörka diktaturkrafter. N:s intresse för demokrati-och frihetsfrågorna framgick också tydligt av hans utskottsplacering. Han värnade om tryckfriheten, agerade mot partiförbud och kämpade mot de sista rösträttstrecken. Typiskt för N var även att han i mars 1942 inte tvekade när det gällde att i Arbetarbladet publicera en artikel om hur illa tyskarna behandlade motståndsmän i det ockuperade Norge. Samtliga 17 tidningar som införde artikeln beslagtogs på order av den statliga informationsstyrelsen, det s k "massbeslaget".

N tillhörde den andra generationen socialdemokrater och förenade under en lång följd av år på ett för arbetarrörelsen tidstypiskt sätt politiskt arbete i riksdag och kommun med arbetet som chefredaktör. Han tillhörde det ledarskikt som från 1910-talet var med om att bygga upp den socialdemokratiska maktställningen i landet. N var en dominerande gestalt i Gävleborgs län i alla sina funktioner. Arbetsmässigt gjorde han en stor insats, och politiskt verkade han för frihet, demokrati och social rättvisa. Han trodde på folkrörelsernas möjlighet och mänsklighetens utveckling och han intog länge en ledande plats inom nykterhetsrörelsen. N:s idealistiska framtoning gjorde att han var främmande för rollen som "politisk pamp" även om han på papperet hade samlat stort politiskt inflytande.