Laurentius Norrmannus

Norrmannus, Laurentius (Norrmann, Lars), f 24 april 1651 i Jäder, Söd, d 21 maj 1703 i Uppsala (Norrelius). Föräldrar: fogden Johan Jönsson o Rebecka Bark. Elev vid gymnasiet i Strängnäs 64, inskr vid UU 25 febr 68, företog studieresor till Tyskland o Holland 79–sept 80 o juli 96–april 97, till Danmark, Holstein o Tyskland 94, eo prof:s titel 30 april 81, bibliotekarie hos riksdrotsen Magnus Gabriel De la Gardie 81, eo prof i grekiska o hebreiska vid UU o assessor vid Antikvitetskoll i Uppsala 25 jan 82, prof i samma ämnen vid LU 14 dec 82 (tilltr ej), akad:bibliotekarie där 83 (tilltr ej), prof i logik o metafysik vid UU 19 aug 84, i grekiska 16 sept 85, i teologi 15 dec 93–02, allt vid UU, prästv i Uppsala 12 febr 95, prebendekh i Vaksala, Upps, 95, univ:bib-liotekarie vid UU 12 febr 98–02, förste teol prof där o domprost i Uppsala 21 maj 02, biskop i Gbgs stift 2 dec 02, biskopsvigd 3 maj 03 (tilltr ej).

G 27 febr 1676 (Ståhl) m Elisabet Roman, f 1649 (Örnberg), d 27 jan, begr 24 febr 1726 i Uppsala, dtr till borgmästaren i Sthlm Börje Pedersson R o Helena Larsdtr Nyman.

Redan i skolan framträdde N:s lysande begåvning, och betecknande är det intyg gymnasierektorn sände med honom till Uppsala: "Vårt Strängnäs sänder nu en sådan som det varken har sett eller kommer att få se" (orig på latin). Om det dryga decennium som N studerade vid UU är uppgifterna sparsamma, men det är känt att han var lärjunge till filologerna M Brunnerus (bd 6) och Johannes Schefferus. Brev från 1674 visar, att de nästan betraktade den 23-årige N som sin jämlike. Av dem lärde han textkritik, och han förvärvade en omfattande beläsenhet, främst i grekiska auktorer. Men han hade även ett livligt intresse för österländsk (semitisk) litteratur, som också tycks ha varit det huvudsakliga föremålet för hans studium under den utlandsresa som inleddes 1679. Den var avsedd att vara i två år, men sjuklighet nödgade N att avbryta den redan följande år. Resan blev dock viktig genom att N sammanfördes med berömda utländska lärde med vilka han långa tider uppehöll brevkontakt. Han sammanträffade med både kristna och judiska forskare såsom Esdras Edzardus i Hamburg, känd för sitt nit att omvända judar till kristendomen, ett intresse som N torde ha delat. N besökte även lärda rabbiner i Amsterdam och studerade såväl den bibliska som rabbinska och talmu-diska litteraturen.

I M G De la Gardies tjänst stannade N inte länge utan inledde 1681 sin karriär vid UU, som han kom att tjäna till sin död – som innehavare av en eo och fyra ordinarie professurer. Under några år var han dessutom universitetsbibliotekarie, en syssla som han skötte med stort nit; han ordnade böckerna systematiskt och skrev en katalog över den teologiska litteraturen. Han var även i tre omgångar universitetets rektor.

N gjorde ytterligare två utlandsresor, den första våren 1694 till Danmark och Tyskland. I Khvn uppvaktade han Christian V med några skrifter och fick en k gengåva. Även på denna resa insjuknade N, i Wittenberg, och återvände klen till Uppsala på sommaren. Resan som företogs med k understöd syftade till att "taga en nogare kännedom om kättarenas, särdeles judarnas, förskansningar och medlen att undergräva dem". Den tredje och sista resan gick till Nordtyskland och främst Holland, tidens ledande nation inom den klassiska filologin, där N lärde känna bl a Graevius och Gronovius. Han upplivade gamla kontakter och skapade nya samt återvände hem med rika bokskatter.

N:s vetenskapliga produktion är ej särskilt omfattande, delvis beroende på att han innehade den grekiska lärostolen i endast åtta år. Betecknande är hans klagan i jan 1700: "Är nu någon stund övrig, så går den bort med koncepter, predikningar och annat sådant, varav sker, att pennan likasom rostas bort." N:s viktigaste publicerade arbeten är ett par med latinsk översättning och noter försedda editioner av talaren Aelius Aristides (1688) och den bysantinske filologen Thomas Magister (1693). Texterna är hämtade från den grekiska handskrift som först förvärvades åt UUB (1693) av Claes Rålamb. N:s omfattande förarbeten till en edition av atticistiska lexikografer är delvis bevarade i handskrift.

Redan tidigt väckte N uppmärksamhet genom sin beläsenhet, sitt goda minne och sina omfattande språkkunskaper. Han uttryckte sig ledigt på latin och grekiska, både på vers och prosa, och åtskilliga prov härpå finns bevarade. Postumt (1738) utgavs en volym med ett 20-tal orationer på latin eller grekiska hållna mellan 1682 och 1702. De behandlar bl a Karl XI :s död och slaget vid Narva eller utgör minnestal över avlidna kolleger.

N beskrivs som kraftigt byggd och med ett muntert sinnelag. Han hade stor arbetskapacitet och kunde stiga upp redan vid tvåtiden på natten för att sedan arbeta hela dagen. Han påstods ha genomläst hela den tryckta grekiska litteraturen, och både samtid och eftervärld förlänade honom ärenamn som "det upsaliensiska Athens mest lysande stjärna".

N hade flera framstående elever, främst Eric Benzelius d y (bd 3). Som teolog omfattade N tidens ortodoxi och bekämpade alla kätterier, men hans håg stod utan tvivel till det grekiska studiet. Utnämningen till biskop i Gbg kom som ett slag för N, som inte ville lämna Uppsala. Han anhöll hos Karl XII att få slippa förflyttningen, men när svaret på grund av kungens utlandsvistelse dröjde, började han ordna med flyttningen och mottog biskopskräklan. Redan då sjuk blev han snabbt sämre och avled i njursten. Ännu på dödsbädden skall N:s tankar ha kretsat kring Homeros och trojanska kriget.