Alf T Nyman

Nyman, Alf Tor, f 12 mars 1884 i Farhult, Malm, d 27 juni 1968 i Lund, Domk. Föräldrar: komministern Peter N o Ragnhild Wallengren. Mogenhetsex vid h a l i Helsingborg 30 maj 02, inskr vid LU 13 sept 02, eo amanuens vid fysiolog instit där vt–ht 06, FK där 31 maj 07, studier i estetik vid LU o i Berlin, München o Khvn 07–09, FL vid LU 31 maj 13, disp 26 maj 14, FD där 28 maj 14, musikanmälare i Sthlms Dagbl 15–18, i Sydsv Dagbl Snellposten (SDS) 20–26, doc i teor filosofi vid LU 9 febr 18, v ordf i Filosof fören i Lund 22–26, ordf där 27–30, tf prof i teor filosofi vid LU 1 febr 27, prof i samma ämne där 31 dec 29–1 juni 49, medred i Musikkultur 28–29, insp vid Helsingborgs-Landskrona nation i Lund 46–49. – LVSL 20 (ordf 34–38), LHVL 31 (ordf 49).

G 17juni 1914 i Helsingborg m Rut Ingeborg Jarl, f 13 mars 1895 där, dtr till skomakaren Peter Persson J o Charlotta Westerlund, samt fosterdtr till N:s föräldrar.

1930 publicerade Alf N i Studier tillägnade Efraim Liljeqvist en uppsats med titeln Lundensisk filosofi genom tvenne århundraden. Den utkom året efter hans utnämning till professor i teoretisk filosofi. Utnämningen hade föregåtts av en strid av ovanlig styrka och hätskhet. I grunden var det fråga om en maktkamp mellan den Hägerström-Phalénska Uppsalaskolan och den lundensiska filosofitraditionen. N kände säkert ett stort behov av att finna sina filosofiska rötter och att visa hur väl han passade in i sitt universitets traditioner. Han ansåg att det utmärkande för den lundensiska filosofin var en stor öppenhet för nya internationella strömningar, vilket lett till misstro mot skolbildningar och till tolerans mot oliktänkande. Hans Larsson (bd 22) menade t ex att begreppen, bara man reflekterade djupare över deras verkliga innehåll, visade en tendens att konvergera. Lundafilosofin var alltid beredd att finna nya vägar för tänkandet. Den hade vidare varit mån om ett nära samarbete med psykologin. Vid problemlösning hade den sökt sätta in frågan i ett historiskt sammanhang men inte bara i ett sådant. Den hade även velat se sina lösningar ur en social och politisk synpunkt. Lundafilosoferna hade slutligen ofta intresserat sig för estetiska frågor. Det kan knappast råda något tvivel om att den bild N ger av sitt universitets filosofi också är en beskrivning av den egna filosofiska ambitionen.

N:s främste lärare var Hans Larsson, och denne har han ägnat ett flertal studier. Viktigast bland de filosofer som vid sidan av Larsson har bestämt N:s tänkande är Hans Vaihinger, skaparen av den fiktionalistiska filosofiska riktningen eller Als-Ob-filosofin. Vid sidan av dessa två kan man även nämna dansken Harald Höffding, vars filosofi i likhet med Larssons var präglad av humanistisk tolerans. Höffding var även historiskt intresserad, och det intresset delade han med både Larsson och N. Men N:s intresse var knappast ett intresse enbart för den historiska kunskapens egen skull: han såg snarare i historien ett instrument med vars hjälp systematiska frågor kunde få en vägledande belysning. Hans systematiska böcker är fulla av mer eller mindre korta historiska notiser.

N:s viktigaste filosofihistoriska verk är Kants väg (1919), en relativt – så långt möjligt – lättfattlig framställning av Kants filosofiska utveckling. Den har lästs av tusentals blivande teologer och filosofer som kursbok. Kants väg ledde fram till antinomiernas återvändsgränd. En antinomi kan bestämmas som rymmande två inbördes motsägelsefulla satser, som var för sig kunde vara sanna. Antinomin uppstår när man går över fenomenvärldens gräns och gör metafysiska utsagor om tingen i sig. Hans Vaihinger menade att vetenskapen kunde använda antinomierna om man till utsagan lade ett som om. Vi kan vetenskapligt utgå från att världen har en första orsak eller som om världen är evig, och vi kan handla som om viljan är fri, men vi kan även göra teorier som om allt mänskligt handlande är bundet av kausallagar. Antinomierna förvandlas då till kunskapsvinnande verktyg. Denna Vaihingers uppfattning kompletterade N med Hans Larssons term begreppsodling. Den innebär att vetenskapsmannen renodlar ett begrepp, dvs rensar ut vissa bestämningar för att på så sätt få ett bättre grepp om den omedelbara verkligheten. En vetenskapsman kan då, på samma sätt som gällde för antinomierna, använda begrepp som inte går att motsägelselöst förena. Dessa begrepp kan, detta till trots, vara nyttiga ur vetenskaplig synpunkt. De renodlade begreppen har dock inte samma metafysiska perspektiv som antinomierna. I Gränsbegrepp och renodling inom vetenskapen (1951) ger N en sammanfattning av sin syn på de vetenskapliga begreppens struktur. Han menar att man får ett bättre grepp om det logiska tänkandet om man uppfattar det som ett skeende i rummet. I sina stora verk Rumsanalogierna inom logiken (1926) och Schema och slutsats (1928) gör han gällande att rumsanalogier är något för det mänskliga förståndet konstitutionellt.

N fullföljde den lundensiska traditionen även i fråga om sitt intresse för estetiska frågor. Henrik Schück har gjort gällande att han fördrivit estetsnobbar från både Lund och Uppsala. För Lunds vidkommande var det en sanning med modifikation. Där visade både konsthistorikern Ewert Wrangel och litteraturhistorikerna Fredrik Böök (bd 7) och Albert Nilsson (bd 26) ett påfallande intresse för estetiska teorier, och inom filosofin var estetiska frågor ofta i brännpunkten i Hans Larssons debatter. Det för N specifika var att han närmade sig skönhetsproblemet från musikens sida. Han var under många år musikkritiker i Sthlms Dagblad och SDS. Han visade även stor uppmärksamhet mot skönlitteraturen. Det framkommer i ett flertal skrifter vars tankegångar sammanfattas och exemplifieras i det stora verket Begreppet lyrisk erfarenhet (1958). I det, liksom tidigare i Gränsbegrepp och renodling, illustrerar han sina teser med en rad intressanta exempel. Han anser själv att han kan precisera den lyriska erfarenheten som en parallell till den religiösa så som den amerikanske filosofen och psykologen William James beskrivit fenomenet.

Skönhet uppfattar N som en speciell kvalitet hos objektet. Han kallar skönhetsvärdet en tertiär kvalitet, en term som är relativt vanlig bland anglosaxiska filosofer. Som god neokantian måste han mena att jaget genom sin syntetiska aktivitet bygger upp objektet med hjälp av primära, sekundära och tertiära kvaliteter. Intensiteten återspeglar sig i den litterära skapelsen men även i återskapelseprocessen. Den starkaste upplevelsen är unio aestetica, som till sin natur kommer nära den religiösa enhetsupplevelsen. N utsäger det aldrig helt klart, men hans mening måste ha varit att diktens skapelseprocess måste upprepas av läsaren.

N deltog livligt i den idé- och kulturpolitiska debatten. I Nazism, caesarism, bolsjevism (1941) underkastar han de totalitära ideologierna en obarmhärtig analys. Ideologin är för de makthavande en nyttig väv av illusioner. Man handskas med ideologin som om dess teser var sanna. Ideologin kan vara en nations livslögn. Den kan vara både nyttig och skadlig. En ideologi blir farlig när den medvetet utnyttjas av makthavare i deras politiska kamp. Det är vad som skett, menade N, med tidens totalitära ideologier. Ideologierna är både kulisser och lockelser. N:s egen samhällssyn kan betecknas som liberal. Efter demokratins seger över nazismen noterade han därför med oro tendenser till masskultur. Denna oro visade han i skriften Bildning, elit, massa (1946). Där slår N vakt om de originella geniernas rätt att utveckla sin särart och konstaterar att det moderna samhället otvivelaktigt har ett stort behov av genier. Han var inte säker på att det behovet kunde fyllas, och framför allt fruktade han att man inte skulle inse nödvändigheten av kreativa genier. I det avseendet visade han en viss pessimism.

N var som akademisk lärare en .god, kanske en smula teatralisk föreläsare. Som examinator var han ytterst noggrann. Hans tentamina tog mycket lång tid. – N har bakom sig en mycket stor produktion. Förutom de omnämnda skrifterna kan framhållas: Kunskapsbiologi och deskriptionsteori hos Richard Avenarius (1914), Metafor och fiktion (1922), Nutidstänkande (1927), Nya vägar inom psykologien (1934), Själsbegreppets förvandlingar (1943), Hans Larsson, en svensk tänkareprofil (1945) och Experimentet, dess förutsättningar och gränser (1953).