Hans L Forssell

2 Forssell, Hans Ludvig, sonson till F 1, f 14 jan 1843 i Gävle, d 31 juli 1901 i Lostallo, Schweiz (dödb för Jak, Sthlm). Föräldrar: lektorn o prosten Carl Adolf F o Justina Klara Lovisa Eneroth. Inskr vid Uppsala univ ht 1859, fil kand 14 dec 1865, disp pro gradu 18 maj 1866, fil dr där 31 maj s å, doc i hist där 19 juni s å (tjänstledig från 1 mars 1868, entledigad 1872), sekr i särsk utsk för ämbetsverkens omorganisation 1868, i konstitutions- o banko- samt i sammansatta banko- o lagutskotten 1869–73, sekr i 1869 års myntkommitté, red för Sv Literatur-Tidskrift 1869, för Sv tidskrift för literatur, politik o ekonomi 1870–75, sekr i Sällsk för nyttiga kunskapers spridande o red för dess publ:r 1869–75 (ordf från 1892), sekr vid skandinaviska myntkonferensen 1872, dir för Centraltryckeriet i Sthlm okt 1873, bankosekr vid Riksbanken 29 sept 1874, statsråd o chef för finansdep 11 maj 1875 (entledigad 7 dec 1880), sekr i Letterstedtska fören från 1875, led av FK 1880–97 (tillf utsk 1881, bevilln:utsk 1883–86, särsk utsk 1891), pres i Kammarkoll 30 dec 1880, stadsfullm i Sthlm 1881–1901, delegat vid internat myntkonf i Paris 1881 o i Bryssel 1892. Ordf i kommittén för reglering av rikets indeln 11 mars 1881, styr:ordf för Livförsäkr ab Victoria från 1881, ordf i lärov:kommittén 6 sept 1883, kommitterad att yttra sig rör föreslagna förändr av jur univ: examina 1895, ordf i prästlöneregleringskommittén 22 okt 1897, styr:ordf för Brandförsäkr ab Victoria från 1899. LSkS 1872, RNO 1875, LVA 1876, KNO1kl s å, LVHAA 1878, LSA 1881 (ombudsman från 1884), KmstkNO 1883, LLA 1884, jur hedersdr vid Uppsala univ 6 sept 1893. Innehade dansk, fransk o preussisk orden.

G 4 juli 1867 i Stora Mellösa (Ör) m Hildegard Zuleima Eneroth, f 15 mars 1846 i Sthlm (Nik), d 8 dec 1909 där (Engelbr), dtr till guldsmeden Fredric August E o Agnes Wennerholm.

Sextonårig lämnade F hemmet i Gävle för att i Uppsala begynna studierna för den filosofiska graden. De band, som förenade honom med hemmet, var osedvanligt starka. Intill föräldrarnas död växlades täta brev mellan honom och dem, präglade av djup samhörighet men under studietiden inte utan spänningsfyllda motsatser.

Den intellektuellt brådmogne studenten inriktade sig från början på historia och samhällsvetenskap. Han var en av dem, åt vilka F F Carlson 1862 uppdrog att stifta Historiska föreningen. Till filosofi hade F sedan gymnasiståren en stark dragning. Han bevistade Boströms och dennes lärjungars undervisning och var stundom betänkt att kasta om studieplanerna. Men hans intresse var ej i första hand vetenskapligt: det syftade till att uppnå en livsåskådning där kristen tro och vetenskapligt skolat förstånd kunde mötas. För de djupt religiösa, lågkyrkligt orienterade föräldrarna framstod sonen som en fritänkare, men banden bestod trots de återkommande påfrestningarna.

De första åren bedrev F sina historiska studier ganska planlöst. Dock föregrep hans spekulation redan då vad som skulle bli huvudlinjen i hans historiska författarskap, »statistik och historia» skulle »smälta ihop till en statsvetenskap – och då!» (1862), och han bekände sig till den engelsk-franska empirin i samhällsstudiet. Av avgörande betydelse blev att C G Malmström kom att livligt intressera sig för hans framtid på grund av en uppsats av F om den svenska reformationens förutsättningar i förhållandet mellan stat och kyrka.

F arbetade hårt – tidvis alltför hårt – om än inte alltid så målmedvetet. Han stöttes bort av studentlivet och fann till slut sina vänner i Namnlösa sällskapets litterater. Hans allmänt liberala tänkesätt framträder i reaktionen inför världshändelserna och representationsfrågan, i det senare fallet såsom en häftig kritik av Boströms statslära. Men han ville ej nöja sig med den vanliga studentliberalismen. Samhällstänkaren inom honom verkade i modererande riktning. 'Radikal' var han aldrig.

Denne mångsidigt bildade men ganska isolerade yngling gjorde en häpnadsväckande debut inom vetenskap och litteratur. Anmodad av C R Nyblom, redaktör för den 1865 av kretsen kring Namnlösa sällskapet igångsatta Svensk Literatur-Tidskrift, skrev han s å ett par större granskningar av nyutkomna svenska och finska historiska arbeten, där särskilt den frimodiga kritiken av koryféerna Beskow och Fryxell väckte uppmärksamhet. Året därpå följde där de lysande essayerna om Cromwell och Macaulay. Efter avlagd examen begav han sig vintern 1866 till Sthlm för att samla material till gradualavhandlingen. F orienterade sig snabbt i det väldiga ditintills föga utnyttjade materialet i Kammararkivet. Vid terminens slut disputerade han på avhandlingen »Bidrag till historien om Sveriges förvaltning under Gustaf den förste», vilken inbragte honom docentur i historia. Utifrån ett i huvudsak kameralt källmaterial drar F där upp grundlinjerna för Gustav I:s förvaltning, särskilt den lokala. Med skärpa och konkretion analyserar han aristokratins förändrade ställning och den nya klassen av kungatjänare. Påfallande är viljan att i det förflutna se roten till den egna tidens problem: motsatsparet staten-kommunen vittnar om författarens engagemang i »självstyrelse»-debatten.

Sedan julen 1865 var F öppet förlovad med sin kusin Zuleima Eneroth, uppfostrad som dotter i det Forssellska hemmet. Önskan att snarast bilda egen familj blev bestämmande för hans fortsatta bana. Efter vigseln sommaren 1867 slog han sig ned i huvudstaden. De följande åtta åren utgör i viss mån F:s stora tid. Den lust till självständig samhällelig insats som hållits nere under kammarstudierna bröt nu fram ohejdad och resulterade i ett mångsyssleri, till vilket dock bidrog de försörjningsplikter som föll på honom efter faderns död (1869). Så åtog han sig dels den redaktionella ledningen av Svensk Literatur-Tidskrift, dels sekreterarskapet i Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande. Tillika blev han sekreterare i 1869 års myntkommitté och i olika riksdagsutskott. Såsom sin egentliga uppgift fattade F dock den historieforskning som han genom statsmedel satts i tillfälle att fullfölja. Hans mål torde ha varit att efterträda sin lärare och gynnare W E Svedelius i den skytteanska professuren, vars mångsidigt samhällsvetenskapliga verksamhetsfält måste ha tett sig lockande.

På F:s forskningsprogram stod en framställning av »Sveriges inre historia från Gustaf den förste, med särskildt afseende på förvaltning och ekonomi», vilken skulle sträcka sig t o m Gustav II Adolfs tid med inriktning på varje skedes mest utmärkande drag. I den 1869 utgivna del 1 (intill sjuårskrigets utbrott) är sålunda hans intresse koncentrerat till det nya förläningsväsendet, adelns inre omvandling under kungamaktens tryck och medeltidskyrkans successiva nedbrytande genom administrativa åtgärder. Det revolutionära, konfiskatoriska draget i kyrkopolitiken framhäves särskilt i vad gäller indragningen av sockenkyrkornas egendom. Detta sista och största avsnitt »Statens vinst av kyrkan» var byggt på ett väldigt siffermaterial, vilket presenterades i tabellform såsom »Bidrag till Sveriges statistik under 1500-talet» och »Bidrag till svenska reformationens statistik».

I F:s historiska författarskap är detta den tidiga höjdpunkten. Ett stort primärmaterial har systematiskt bearbetats med sikte på fixerade problemställningar, det yttre förloppet har skjutits tillbaka, och resultatet har framlagts i ypperlig litterär form. Ett fullföljande av verket skulle ha bildat epok i vår historieskrivning. F grep sig också genast an med nästa led men med avtagande snabbhet genom alla nya engagemang. År 1872 förelåg två bilagor i tryck: »Anteckningar om Sveriges handel och om städernas förhållanden under de första femtio åren af Vasahusets regering» och »Anteckningar om mynt, vigt, mått och varupris» under samma tid. Men den syntetiska framställningen dröjde, och 1875 då F:s författarbana föreföll bruten utgavs dessa två såsom den 'inre historiens' del 2. Genom den systematiska genomarbetningen av serier i Kammararkivet har de fått stor betydelse för senare forskning. Ett annat förarbete var den edition av »Undervisning om rikets ränta 1530–1533», som några år senare utgavs.

En förstudie var även »Sverige 1571. Försök till en administrativ-statistisk beskrifning . . .» (h 1, 1872). Det är en bearbetning främst av längderna för Älvsborgs lösen 1571 till tabeller över varje sockens mantal, skörd, boskapsstock och förmögenhet. Nästa steg skulle bliva en statistik över tillståndet ett halvsekel senare, byggd på längderna över mantals- och boskapspenningar. Den historiesyn, till vilken F nu kommit fram, formuleras programmatiskt. Sveriges politiska historia kunde, ej rätt förstås »utan kännedom om de faktorer som tillsammans konstituerat detta folks materiella styrka». »De underfulla stordåden» skall inte förlora på denna kunskap, ty av den skall framgå »huru den kraft, vilken här yttrade sig, var av det slag som gäckar alla statistiska beräkningar, som går utöver siffrornas mått». »Historien är med nödvändighet en komparativ vetenskap, därför att den sysslar med en serie av tillstånd, vilken utan jämförelser icke kan begripas». – Att F:s metodiska intresse också omfattade den nya källkritiken framgår av hans uppmärksammade polemik med A G Ahlquist om Erik XIV:s dödssätt.

Stor betydelse för F:s utveckling och framtida öde fick hans verksamhet som tidskriftsredaktör. Svensk Literatur-Tidskrift förvandlades till Svensk Tidskrift för literatur, politik och ekonomi. Arbetet gav honom vida personkontakter. Särskilt viktigt blev samröret med S A Hedlund och Viktor Rydberg. Själv medverkade han med flera uppmärksammade litteraturgranskningar och debattinlägg (av vilka åtskilliga utgavs i bokform 1875). Trogen sin filosofiska skolning gick han skarpt tillrätta med materialistisk populär- och historiefilosofi (»H Th Buckle»). I »Skandinavisk häfdaforskning» angrep han C T Odhners skandinavistiska historiesyn. Udden mot skandinavismen framträdde även i artikeln »Tyskland, Frankrike och Sverige», med vilken F slöt upp vid Hedlunds och Rydbergs sida i debatten om Sveriges orientering i den kontinentala konflikten. Ehuru kritisk mot Bismarck röjer han en djup aktning för det tyska statsbyggandet och en tilltro till de liberala och regionala krafternas modererande inflytande. I det nya tyska riket såg F vid denna tid ett värn mot ultramontanismen och mot »den asiatiska invasionen i Europa». Misstrogen mot det antityska Danmark ivrade han för ett närmare samförstånd med Norge.

Ett inlägg i den inrepolitiska debatten är »Individualism och sjelfstyrelse», där F utifrån filosofiska utgångspunkter hävdar nödvändigheten av »att tvinga samhällets genom egendom och bildning självständiga medlemmar in i dess tjänst». Den grundläggande medborgerliga skyldigheten borde vara en värnplikt efter preussiskt mönster. En sådan vore »det förnämsta villkoret för en sund samfundsutveckling i bredd med en stark utvidgning av individens självständighet och av hans politiska rättigheter». Det har påpekats hur F här genom sammankopplandet av medborgerliga rättigheter och skyldigheter föregriper H Hjärnes senare program 'reformer och försvar' (Elvander). Mot den kommunala rösträttens utformning opponerade F ej men varnade för plutokratiska tendenser i kommunernas engagemang i järnvägsbyggen. I artikeln »Den andra oktober 1871» tog F ställning till problemet grundskatter och indelningsverk. Grundskatterna kunde ej blott efterskänkas, de borde justeras till rimlig proportion till den beskattade jorden. Lika litet kunde en materiell indelningsbörda utbytas mot en individuell värnpliktsskyldighet. Historiska, rättsliga och filosofiska synpunkter bryter sig mot åstundan att upphäva splittringen på herrar och bönder.

Samma tilltro till bondeklassen genomgår F:s verksamhet i Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande. Dess stagnerade tidskrift Läsning för folket fick ett innehåll bättre svarande mot titeln och ökad spridning på landsbygden genom ombud. Beundrade för sitt klara, enkla skrivsätt blev hans bidrag »Våra utgifter för allmänna ändamål» och »Våra skatter». Verksamheten utvidgades med två nya, kortlivade populärvetenskapliga magasin. Genomgående sökte F engagera yngre akademiker och umgängesvänner att 'skriva för folket'.

Ännu ett steg från vetenskapen tog F genom att hösten 1873 åtaga sig ledningen av det nya Centraltryckeriet i Sthlm. I samband härmed förmådde han den unge H Hjärne att överge sin pedagogiska och publicistiska verksamhet i Gbg för att efterträda honom i Svensk tidskrift. För Hjärnes utveckling blev den följande tidens nära vänskap med F betydelsefull.

Sin offentliga verksamhet motiverade F 1868 inför fadern med att han därigenom fick tillfälle »att studera förvaltningens praxis», vilket vore av vikt för hans vetenskapliga verksamhet. På enahanda sätt fick han sin skolning i teoretisk ekonomi genom arbetet i myntkommittén. Dess ordförande C J Malmsten tackade han för »den nyttigaste och viktigaste skola jag någonsin genomgått». Kommitténs förslag att Sverige skulle övergå till guldmyntfot i anslutning till francen blev genom Frankrikes nederlag inaktuellt före framläggandet. F, som vid ett studiebesök 1871 tagit intryck av tysk diskussion, särskilt A Soetbeer, begynte nu i sin tidskrift argumentera för en gemensam skandinavisk guldmyntfot. Vid den skandinaviska myntkonferensen 1872, där ett förslag om sådan antogs, tjänstgjorde han som sekreterare, och han ansågs ha spelat en roll bakom kulisserna för frågans vidare befordran till 1873 års riksdag. Under tiden mellan konferens och riksdag pläderade han talangfullt för saken i Sthlms Dagblad. Denna förskjutning i inställningen renderade honom angrepp i pressen av francens förespråkare Bergstedt och Wallenberg och ingav åtskilliga hans vänner farhågor. Ännu kunde F argumentera: »Vad har jag, historikern, egentligen för merit av detta bråket?» (till Malmsten 1873). Men han drogs dock obönhörligt från vetenskapen och publicistiken. Hösten 1873 avböjde han halvhjärtat att lanceras som moderatliberal AK-kandidat i Sthlm. Följande år åtog han sig dock att bli bankosekreterare, en befattning som blev av framtida betydelse främst genom konfrontationen med konflikten mellan riksbankens ledande, man A W Dufva och privatbankernas företrädare Wallenberg. Sin nyförvärvade överblick över Sveriges ekonomiska situation redovisade han s å i uppsatsen »Ekonomiska data».

Den ståtlige F, »Ung-Hans», syntes under dessa år överflöda av kunskap, arbetsförmåga och entusiasm i harmonisk förening. Som symbol för den ljusa kraften framstår han som modell för guden Tor på M E Winges tavla »Tors strid med jättarna» (1872). Betecknande är orden till Rydberg (1873): »Man förlöper sig kanske, men med ett varmt handslag och ett gott öga gör man allt gott igen, när hjärtat sitter på rätta stället hos bägge». Han vann många vänner men stötte också genom vad som uppfattades såsom övermod och opportunism. Bj Björnson karaktäriserade den 30-årige F som så »fuldpakket af doktriner» att han skulle »lægge sig på tværs af hele vor udvikling»; hans olycka vore att »han må skrive uden först at have levet».

Vid ett par och trettio års ålder var F en markant profil i svenskt offentligt liv. För många yngre moderatliberaler framstod han som framtidens man. Likväl blev det en sensation, när han 11 maj 1875 återfanns i den då konstituerade andra ministären De Geer såsom finansminister. Först efter lång tvekan hade De Geer inför »Bergsprängningen» (8/5) vänt sig till F, i vilken han såg den som kunde bli »mer än en Gripenstedt». F accepterade bävande: »den okända framtiden stirrade hotande på mig, varnande för trotsig djärvhet» (till modern).

Av ministärens program föll på finansministern främst förverkligandet av 1873 års kompromiss rörande försvaret och grundskatterna samt reglerandet av verksamhet och anställningsförhållanden i ämbetsverken. Hans insats på det senare området, framför allt gällande Statskontoret, blev framgångsrik. Kompromissfrågan bragte han däremot ej närmare dess lösning. Sedan planen på en parlamentariskt förankrad skattejämkningskommitté måst skrinläggas, tillsatte han en förberedande expertkommitté att arbeta under hans personliga ledning. I dennas betänkande hösten 1876 rekommenderades höjning av bevillning och tullar för att bemästra bortfallet av grundskatter och ökningen av försvarsutgifterna och föreslogs en ny bevillningsförordning innebärande skärpt taxering av fastighet och beskattning av jordbruksrörelse. Efter 1875 års misslyckade försök att lösa försvarsfrågan helt på värnpliktens grund skulle för 1877 års riksdag blott förslag om partiella reformer framläggas. Uppläggningen tycktes ignorera kompromissens sammanbindning av grundskatter och försvarsbörda; ingen anvisning om den fortsatta gången gavs, blott en antydan att 1875 års härordningsförslag fortfarande var målet. Avgörandet fälldes i AK, där försvarspropositionerna förkastades till förmån för E Keys motion om full avskrivning mot högst 90 dagars övningstid samt statsavlönad stam. Därmed upphör F:s befattning med försvarsfrågan.

Det har sagts, att F:s befattning med dessa frågor i själva verket syftade till att 'låsa' dem på ett sådant sätt att regeringen ej bröt med något läger inom riksdagen (Hultqvist). Man ser då mer till resultatet än till avsikten. F hade aldrig bekant sig till kompromissen. Medan avskrivningen av grundskatter och indelningsbörda för honom framstod som en lämplighetsfråga, var försvarsproblemets lösning på värnpliktens grund en livsfråga. Med detta mål för ögonen skydde han ej att försöka splittra riksdagens gruppbildningar och föredrog att frågan fick falla framför att den definitivt löstes med en halvmesyr.

Det andra större problem F mötte som finansminister var den ekonomiska krisens återverkan på Sverige från 1878. Likviditetskriser för åtskilliga större handels- och industriföretag och järnvägsbolag åstadkom svåra påfrestningar för privatbankerna, särskilt Sthlms enskilda bank. I FK höjdes krav om offentligt ingripande i form av obligationsköp och övertagande av enskilda järnvägar. F stod liksom riksbankens ledning länge avvisande, men inför hotet om en ministärkris framlade han i febr 1879 efter samråd med bankmän ett förslag om en järnvägshypotekskassa, vilket i generösare form antogs av kamrarna. Betecknande för F:s kritiska syn på privatbankerna är att han samtidigt genomdrev indragning av deras 5-kronorssedlar, varigenom AK-majoriteten tillfredsställdes. Även i fråga om järnvägar och tullskydd måste han rucka på sina principer. Kombinationen av doktrinärt liberala idéer och taktiska manövrer orsakade sådan förbittring mot F inom FK att De Geer fick propåer om att låta honom falla. Även inom AK betraktades han med misstroende. Hans gamle antagonist Wallenberg menade att F åsyftat att ruinera Enskilda banken. Själv konstaterade F, att »min tid snart är ute och att reformer förestå som jag ej kan gilla eller genomföra: stats järnvägsmonopol och tullskydd» (till Hedlund).

Likväl lät F sig övertalas att kvarstå under A Posse (april 1880). Det visade sig snart att de två ej rymdes under samma tak. Van vid De Geers kollegiala regeringssätt ogillade F statsministerns enskilda underhandlingar i departementsärenden såsom stridande mot RF och undergrävande departementschefens auktoritet. I frågan om K M:t skulle sanktionera riksdagens begäran om inregistreringsavgift å majs satte F hårt mot hårt. Han ansåg sig här vara sviken av Posse, som ännu under remissförfarandet stått på hans avslagslinje men sedan slagit om då han funnit att ett utnyttjande av RF § 60 skulle verka utmanande på riksdagen. Då Posse vidhöll sin mening trots F:s sakliga argumentation, begärde denne att få avgå. Den 7 dec 1880 beviljades hans avsked; han utnämndes tämligen omgående till president i Kammarkollegium. Inte bara av konstitutionella skäl skildes Oscar II ogärna från sin rådgivare. Han hade fattat förtroende för F – av denne besvarat med djup lojalitet – och såg i honom ett stort löfte. Vid avskedsaudiensen förespeglade han honom att bli landshövding i Sthlms län eller generalpostdirektör vid första tillfälle, varigenom F skulle bli skickad för »de planer som jag har med dig för framtiden» (till modern). Men när stunden var inne, hade kungen i O R Themptander funnit en smidigare förtroendeman.

Som president i Kammarkollegium, hade F ett högt men föga arbetskrävande ämbete. Av Gävleborgs län hade F 1879 insatts i FK, och 1881 invaldes han i Sthlms stadsfullmäktige. I det officiella kulturlivet intog han en aktad ställning såsom ledamot av flera akademier, främst Svenska akademien. Ett uppdrag av viss kulturpolitisk betydelse var sekreterarskapet i den svenska Letterstedtska föreningen sedan dess bildande 1875, vilket medförde en givande kontakt med den danska föreningens ordförande den gamle, nationalliberalen A F Krieger. Föreningens organ, Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri (1879–), blev för honom en ersättare för den avsomnade Svensk tidskrift. Ett annat forum hade han i Nationalekonomiska föreningen, till vars ledande grupp han hörde sedan stiftandet 1877. I dagspressen hade han tidigare blott sporadiskt medarbetat. Nu blev den moderatliberala Sthlms Dagblad hans språkrör. För ämbetsmannen med minskade inkomster och utan direkt politiskt inflytande blev ledarskrivandet där en såväl personlig som ekonomisk nödvändighet.

»Livet har för mig sitt egentliga värde i den mån jag hinner något på min historia» deklarerade F kort efter sin avgång som statsråd (för Krieger). Den stora planen för den inre historien hade nu ersatts av en mer begränsad, Gustav I: s historia. Som ett första avsnitt därav utkom 1884 »Anteckningar om Sveriges jordbruksnäring i sextonde seklet». Utifrån en bearbetning av tionde- och gårdsräkenskaper samt av materialet i »Sverige 1571», varav återstoden utkommit 1883, gör F här ett försök att absolut och i relation till 1800-talet bestämma och karaktärisera det svenska lantbruket vid 1500-talets mitt. Själv såg F i tabellerna det största värdet, »ett arbete som ingen annan gör om på 100 eller 200 år». Därmed var hans 'inrehistoriska' forskning faktiskt avslutad.

F hade samtidigt behandlat biografiska ämnen. Urvalet av Hans Järtas skrifter (1882) inleddes av en biografi över denne. En större uppgift var att för Svenska akademien teckna minne (1883). För personen hyste han ringa sympati men miljön var han väl skickad att skildra. Vad han åstadkom har betecknats som »ett av vår lärdomshistorias klassiska arbeten» (B Hildebrand). Även i F:s andra akademiska minnesteckning, över Gustaf af Wetterstedt (1889), får själva föremålet träda tillbaka för ett större sammanhang. »Mitt intresse har varit fästat vid att uppvisa sammanhanget och brytningspunkterna i 1812–14 års politik», upplyste han Krieger. Genom forskningar i Berlin, Petersburg och Wien kunde han påvisa vilka hinder Karl Johans diplomati haft att undanröja förrän Norge var vunnet för 'konungen av Sverige'.

Det var tullfrågans aktualisering som kom F att helhjärtat engagera sig i dagspolitiken och där intaga en så extrem hållning att han efter hand utestängdes från nya tjänster och förtroendeuppdrag. Han blev nu en av Sthlms Dagblads flitigaste skribenter och skrev sammanlagt c:a 600 ledare. Under t ex 1887 författade han enbart i tullfrågan 40 artiklar. Nära korresponderande till detta författarskap var hans verksamhet i FK, där han kom att räknas till den föga sammanhållna gruppen av frihandelsvänner. Såsom ledamot av bevillningsutskottet reserverade sig F 1886 mot tillstyrkandet av tullskydd och höll i kammaren ett brandtal mot spannmålstullar såsom splittrande nationen. Året därpå återvaldes han ej till utskottet.

Det andra stora fältet för F:s politiska verksamhet blev unionsdebatten. Hans hållning – att mesta möjliga borde göras för att stärka de unionsvänliga krafterna i Norge, medan man undvek att sätta vapen i händerna på de unionsfientliga – lät sig tidvis väl förlikas med kung Oscars uppfattning och gjorde honom stundom till förmedlare av dennes önskemål. Den revisionistiska rörelsen uppfattades av F såsom kortsynt och oklok, ägnad att undergräva unionen. Hans kamp mot den blev i hög grad en duell i FK och i tidningsspalterna med dess konstitutionelie expert O Alin. Vad Alin betecknade som 'ensidiga svenska eftergifter' framstod för F blott som avlägsnandet av uppenbara orättvisor. Även på det vetenskapliga planet utkämpades striden. Alins tes i »Den svensk-norska unionen» att Norge i Kielfreden avträtts till Sveriges rike, ej till dess konung, och att denna uppgörelse, ej traktaten i Moss, var den grundläggande handlingen för förhållandet mellan rikena, bemöttes av F i uppsatsen »Fjärde artikeln af fredstraktaten i Kiel d 14 jan 1814» (1895). L Douglas' utnämning till utrikesminister utgjorde en framgång för revisionismen och orienteringen mot Tyskland, vilket oroade F djupt. Häftigheten i hans ställningstagande vållade, att hän under unions- revisionskommitténs inledande kritiska skede inte tilläts behandla frågan i Sthlms Dagblad (S Runestam).

Vid tullstridens slut förklarade F, att denna för honom haft »sin betydelse huvudsakligen däruti, att den protektionistiska intressepolitiken så betänkligt sliter på de materiella föreningsbanden» mellan Sverige och Norge (till Krieger 1889). Hans sista stora strid i FK gällde följdriktigt mellanrikslagen. År 1895 försökte han förgäves avstyra riksdagens påstötning om dess revision såsom »sten på börda» i försöken att bilägga unionskrisen. Två år senare formades hans vädjan för denna lag till ett liktal över unionen: det nära ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Norge hade varit dennas säkraste grund; nu skulle blott återstå »nationell självkänsla och unionell likgiltighet».

F yttrade sig överhuvud rätt flitigt i FK, främst i stats-, banko- och bevillningsfrågor. Hans inlägg var beundrade och fruktade för sin formella elegans och sin logiska skärpa men påverkade mera sällan ärendenas utfall. I regel ställd utanför utskotten riktade han ofta sin irriterande kritik mot deras utlåtanden och drog sig ej för att uppträda såsom ensam opponent. För FK:s majoritetsparti var F en sådan påle i köttet att dess hemliga valnämnd vid utgången av hans andra mandatperiod beslöt att hindra hans omval. Manövern underlättades av att F:s förbindelse med Gävleborgs län var svag, medan Chr Lundeberg, mannen bakom nämnden, var en av länets främste. Det väckte stort uppseende, när F i okt 1897 föll igenom först i sin gamla valkrets, sedan i Sthlm där en kandidatur improviserats. Därmed var hans egentliga politiska bana avslutad, blott ledarskrivandet återstod för hans få återstående år.

F:s övriga fora under denna senare del av hans liv, Nordisk tidskrift och Nationalekonomiska föreningen, gav honom större möjligheter att utveckla sina åsikter i samhällsfrågorna. Dessa ansluter sig i påfallande grad till dem han redovisat i Svensk tidskrift. Om guldmyntfoten fortfor han att slå vakt; hans anförande vid myntkonferensen i Bryssel 1892 om den dubbla (silver- och guld-) myntfotens orimlighet blev hans största framgång på internationellt plan. Men den tyska samhällsekonomiens fortsatta praktiska och teoretiska utveckling ingav honom djup ovilja. Redan 1880 hade han i en uppsats framhållit, att i Tyskland frihandel och laissez-faire begynte avlösas av protektionism och socialpolitik. I detta såg F ett våldförande på samhällets och individens rätta inbördes förhållande, vilket skulle kräva ständigt nya åtgärder för att balansera näringar och samhällsgrupper mot varandra. Häremot ställde han sin åskådning »att ekonomisk förtänksamhet måste utgå från individens känsla av ett eget ansvar, att statsmakten skadar i stället för att gagna, om den genom sina åtgärder försvagar denna individuella ansvarighet, och att statens förmåga att främja individens ekonomiska välfärd häri möter sin oöverstigliga gräns». Därav hans ovilja mot tullskydd av vissa näringar och mot statens befattning med enskilda järnvägsanläggningar. Misstron mot privatkapitalet tog sig uttryck i uttalanden, såsom att man gjorde orätt i »att frukta för ett småbonderegemente såsom det värsta av allt ont. De stora bönderna, brukspatronerna och bankintressenterna äro mycket värre egoister och för statens finanser mycket farligare» (till Krieger 1888).

Ej heller borde samhället göra intrång på individen. F bekämpade 1894 förslaget om arvsskatt och lyckades i sitt sista riksdagsanförande rycka FK med sig i ett avvisande av den obligatoriska självdeklarationen. Försöken att efter tysk förebild lösa »arbetarefrågan» hade i honom en principfast motståndare: såsom ledamot av särskilt utskott 1891 tog han (enl H Hamilton) avgörande del i dettas avstyrkande av K M:ts »förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete» och till inrättandet av en riksförsäkringsanstalt. Hans inlägg i diskussionerna om arbetarskydd och om föreningsrätt (1899) blottar genom sina abstrakta argument en avsaknad av inlevelse i arbetarklassens villkor och tänkesätt. Denna brist lade han även i dagen, då han som läroverkskommitténs ordförande ställde sig helt oförstående för Axel Keys banbrytande skolhygieniska undersökningar.

För den nya radikalismen stod F helt främmande. Stort uppseende väckte hans framgångsrika uppträdande i stadsfullmäktige 1881 mot kommunalt understöd till Arbetareinstitutet, med motiveringen att föreståndaren A Nyström vore en förkämpe för positivismens samhällsomstörtande och materialistiska lära. Under de följande åren tog han från Sthlms Dagblads ledarspalt ställning till »Det unga Sverige», Strindbergs »Giftas II» och naturalistiska dramer samt till föreningen Verdandis sedlighetsdebatt, alltid på den samhällsbevarande sidan. Betecknande är att Svenska akademiens direktör i sin anmälan av F:s död kunde erinra om hur denne »gärna framhållit vikten av att vid bedömandet av litterära verk ej enbart fästa sig vid formellt estetiska förtjänster, utan framför allt vid idéinnehållets rikedom och betydelse, vid dess renhet och ädelhet».

Att förhållandet mellan de två ungdomsvännerna F och C D af Wirsén inom akademien utvecklade sig till bitter fiendskap berodde ej på skilda litterära ideal utan på oförenligheten av deras karaktärer. Till häftiga och pinsamma uttryck kom denna antagonism, när F 1894 såsom akademiens ombudsman avslöjade Posttidningens redaktörs manipulationer med tidningens annonsutrymme och mot Wirséns vilja framtvingade en stämning inför domstol. När F 1897 ville förmå akademien att avvisa Alfred Nobels testamente såsom ägnat att helt förrycka dess karaktär av svensk, var det dock Wirsén som fick majoriteten med sig.

»Jag börjar bli gammal och har överlevt mig själv. Jag kan icke följa med den nya tiden, vilket är både en förtjänst och ett fel. Så blir jag blott en kritikaster . . .» konstaterade F vid 52 års ålder (till S A Hedlund). Bekännelsen vittnar om klarsyn. F hörde hemma i ett kort skede, efter romantiken, skandinavismen och liberalismen, före naturalismen, radikalismen, nationalismen och den socialekonomiska intressepolitiken, i ett skede då man på alla områden sökte förena idealism och realism. De 'otidsenliga' åsikter han förfäktade under mannaåldern finns föregripna i ungdomsskrifterna. Den snabba mognaden följdes av ett tidigt stelnande. Tankeskärpan fick tjäna till att söndersmula argumenten för det nya. Bakgrunden till denna utveckling, eller brist på utveckling, bör utom i ett utpräglat psyke sökas i miljön: F hade bildat sina åsikter på teoretisk väg; av det sociala och ekonomiska livet i praktiken vann han aldrig stor erfarenhet. Såsom statsråd i 30-årsåldern med rent intellektuell bakgrund blev han en enastående företeelse. För honom personligen blev upphöjelsen ödesdiger. Att yrkesmässigt återgå till vetenskapen var otänkbart; att ägna sig åt den vid sidan av en rutinmässig verkschefsgärning var i längden otillfredsställande. Så återstod riksdagspolitiken och samhällsdebatten. Han kom att spela en viktig roll för åsiktsbildningen inom den högre medelklassen av akademiker, borgare och ämbetsmän. Men hans särpräglade åskådning, där frihandelsdoktrinarism, misstro mot kapitalismen, ovilja mot socialpolitik, unionsvänlighet och vakthållning kring de traditionella värdena förenades, gjorde honom till en isolerad gestalt.

På längre sikt har F fått betydelse främst såsom historiker. Ehuru hans verk blott blev en torso, blev det dock »en vägbrytande historia» genom att öppna ögonen för annat källmaterial och andra sidor av svensk historia än de traditionellt uppsökta – mera dock för en följande generation än för hans egen.

F ägnade sig gärna åt segling, jakt, fiske och botanisering. Han var framstående mosskännare och skänkte sin samling till Naturhistoriska riksmuseet. Hans isolering sträckte sig ej till privatlivet. Det tidiga giftermålet hade inlett ett harmoniskt familjeliv. Nära vänskap förenade honom med män som C Annerstedt, C G Malmström, C R Nyblom, V Rydberg och H Tamm.