Anders Carl Rutström

Rutström, Anders Carl, f 30 nov 1721 i Nederluleå, Nb, d 27 okt 1772 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: fältväbeln Nils R o Brita Steen. Elev vid Piteå trivialskola 31, vid Härnösands gymn 38–40, inskr vid UU 8 okt 41, prästv i Västerås till komministeradjunkt i S:t Nikolai förs, Sthlm, 14 dec 45, tillika predikant vid Sthlms häkten 11 aug 47, utnämnd att undervisa stadens fångar i religion 16 nov 48, suspenderad av Sthlms stads konsistorium 8 okt 50, återinsatt i tjänst o tillika e o bataljonspredikant vid Artilleriet 5 maj 51, ånyo suspenderad 6 febr 54–25 febr 55, pastoralex 1 okt 55, inskr vid univ i Greifswald 18 nov 56, TD där nov 56, avsade sig sina befattn:ar som komministeradjunkt o som predikant vid stadens häkten 3 maj 57, kh i Hedvig Eleonora förs, Sthlm, 25 april (tilltr 1 maj) 58, intog sin plats som assessor i Sthlms stads konsistorium 30 maj 58, suspenderad av Svea hovrätt 24 april 65, avsatt 16 dec 65, av K M:t dömd till landsförvisning 7 aug 66, av konsistoriet skild från prästämbetet 26 aug 66, vistades i Danmark o i Hamburg, erhöll K M:ts tillstånd att återvända till Sverige 22 febr 70, häktad från 19 aug 72.

G 3 febr 1747 i Sthlm, Nik, m Brigitta Stiernman, f 20 dec 1717 i Bjärtrå, Vnl, d 28 juni 1772 i Sthlm, Hedv El, dtr till befallningsmannen Petter S o Margareta Bodera.

Sin skolgång passerade R hjälpligt, och inte heller den treåriga vistelsen vid UU visade på någon studiebegåvning att tala om. Han lämnade universitetet utan examen och sökte informatorstjänst i Sthlm. Redan före prästvigningen hade R tjänstgjort som komministeradjunkt vid Storkyrkan och han uppehöll också under två år rektorstjänsten vid Maria Magdalena lilla kyrkskola. Därtill hade han magistratens uppdrag att undervisa vid stadens häkten och var bataljonspredikant vid Artilleriet.

R skötte sina befattningar i ett tillstånd av personlig religiös kris tills han kom i kontakt med herrnhutiska kretsar i Sthlm. Han anslöt sig till de radikalaste bland dessa. Ett genombrott ägde rum som verkade befriande på hans religiositet men som också lösgjorde honom från alla regelsystem i förkunnelsen. Han började predika den radikalt villkorslösa nåden utan föregående omvändelse och helgelse. Detta medförde också en viss lössläppthet i R:s personliga livsföring, som väckte uppmärksamhet och kritik. De kretsar han rörde sig i var inspirerade av de herrnhutiska prästerna vid Skeppsholmskyrkan Eric Giers (bd 17, s 117) och Olov Lind. R kom också i kontakt med centralgestalten inom den svärmiska herrnhutismen Peter Werving och dennes antinomism och religiösa sensualism. Herrnhutismen i Sthlm befann sig i sin beryktade "sållningstid" med många övertoner. R framträdde som en typisk herrnhutisk känslopredikant i denna anda.

På grund av sin livsföring kom R i konflikt också med de herrnhutiska kretsarna men kvarhöll likväl många anhängare. Samtidigt började hans verksamhet att tilldra sig de kyrkliga myndigheternas intresse. Sthlms stads konsistorium inkallade honom till förhör i sept 1748 men detta ledde bara till milda varningar. Knappt två år senare var det dags för nytt förhör efter anmälan för anstötlig predikan. R lovade bättring men redan några veckor senare hölls ännu ett förhör efter anmälan av stadsfiskalen. R suspenderades omedelbart men överklagade i hovrätten. Detta blev i fortsättningen typiskt för honom. Genom ständiga överklaganden och besvär i alla högre instanser fördröjde R gång på gång det slutgiltiga avgörandet. Väl förfaren i juridikens alla möjligheter och genom ett påpassligt tillvaratagande av politiska försänkningar och motsättningar i riksdag och regering kunde han länge hålla stånd, Med en senare tids uttryck skulle han nog karaktäriseras som rättshaverist, men i grunden drevs han av en stark religiös övertygelse.

I april 1751 föll hovrättens dom. R blev suspenderad men fick snart återgå i tjänst. Inom kort blev han dock än en gång föremål för myndigheternas åtgärder. Våren 1752 spreds i Sthlm i avskrift en handskriven broschyr med titeln Brefvexling emellan Thomas, Nicodemus och Christophilus. Den hade stark herrnhutisk karaktär och R utpekades som författare. Ärendet hamnade i kämnärsrätten och Sthlms stads konsistorium avstängde R ånyo. När målet behandlades i hovrätten dömdes han till edgång. I jan 1755 avgjorde KM:t målet varvid avstängningen från prästtjänsten upphävdes med motiveringen att om edgång krävdes skulle det vara uppenbar risk för mened från R:s sida. Det råder inget tvivel om att han verkligen var författare till broschyren, men klart står också att R inte var känd för att hålla sig till sanningen.

Genom den partipolitiska utvecklingen kom R att lyftas upp till högre kyrkliga befattningar. Det är inte uteslutet att ekonomiska tjänster och gentjänster underlättade hans karriär. Inför 1755 års riksdag erhöll han ett förslag att bli riksdagsman men misslyckades vid valet. Han anmälde sig som sökande till komministertjänst i Storkyrkan och utverkade hos K M:t förslagsrätt och genomgick pastoralexamen. I juni 1756 höll R en predikan inför artilleriregementet. Det kungliga revolutionsförsöket var då just tillbakaslaget och hans predikan utformade sig till en hyllning av 1720 års RF. Tacket kom omedelbart. R skulle förses med en för honom passande tjänst. Han sökte kyrkoherdetjänsten i Hedvig Eleonora församling i Sthlm och regeringen befallde konsistoriet att enbart uppföra honom på förslaget. Vid installationsgudstjänsten predikade pastor primarius Jöran Schröder över texten 2 Tim. 2:21 om att vara ståndaktig i evangeliets tjänst och att undfly falska läror och onyttiga ordstrider. Söndagen efter svarade R i sin installationspredikan.

Som kyrkoherde i Hedvig Eleonora hade R trots en del motsättningar i kyrkorådet en stark ställning och synes ha skött ämbetet med ambition. Ett stort problem för honom blev dock den pietistiske väckelsepredikanten Peter Murbeck (bd 26), som fram till 1761 var komminister i församlingen. Den situationen inträffade stundom att R:s herrnhutiska förkunnelse i högmässan i aftonsången bemöttes av Murbecks pietistiska.

R:s anknytning till hattpartiet skyddade honom länge men när mössorna kom till makten startade processerna på nytt. Dessförinnan hade flera olika processer mot honom avbrutits av politiska skäl. R avstängdes av Svea hovrätt från tjänsten våren 1765 i avvaktan på processernas slutförande och återkom aldrig. Under det fortsatta processandet utvecklade han en febril skriftställarverksamhet och utsände ett antal Oförgripliga tankar och andra skrifter med liknande titlar. Hovrättens inte enhälliga dom underställdes regeringen som valde en annan väg: som avfällig från den rena läran dömdes R 7 aug 1766 till landsförvisning. Regeringens utslag var inte enhälligt. Överståthållaren uppdrogs att förpassa R ur riket men han lämnade självmant landet efterlämnande hustru, barn och ålderstigen mor i Sthlm.

Via Danmark kom R till Tyskland och bosatte sig i Hamburg. Där sysselsatte han sig med författarskap och arbetade på sitt återvändande. Han predikade också i den ansedda Michaeliskirche. Under tiden levde han och familjen på en uppenbarligen inte föraktlig privatförmögenhet; R ägde bl a flera fastigheter i Sthlm. En del av denna förmögenhet hade han byggt upp genom ekonomiska ersättningar för politiska tjänster, vilket tydligt framgår av bouppteckningen efter honom. Vistelsen i Hamburg användes också åt att på svenska publicera för R lämpliga delar av det stora rättegångsmaterialet. 1766 års tryckfrihetsförordning hade gjort detta möjligt. Publiceringen var inte fördelaktig för inblandade myndigheter i Sverige. Vid denna tid författade R också sitt andliga testamente Apostolisk predikan.

Sedan hattarna återkommit till makten öppnades möjligheter för R att återvända till Sverige och i febr 1770 beviljades hemresan. Under våren kunde han återförenas med sin familj i Sthlm. Han levde nu ett tillbakadraget liv men hade fortsatt kontakt med de herrnhutiska kretsarna. Vid riksdagen arbetades det på olika håll för att bereda honom en lämplig reträttplats. Ett alternativ som stöddes av präste-och bondestånden var att han skulle bli ombudsman vid Riksbankens pappersbruk i Tumba, ett annat var att han skulle få ett nytt pastorat. R:s framtid kom dock att avgöras genom Gustav III:s statskupp i aug 1772. Medan revolutionen spred sig i Sthlm arresterades ett antal personer, bland dem R. Han sattes i husarrest på Slottet, bl a på grund av sina mångåriga förbindelser med Carl Fredrik Pechlin (bd 28). R var nu allvarligt sjuk men de präster som sökte bereda honom inför döden avvisades bryskt. Han avled i häktet endast 50 år gammal av "vattensot" och begravdes på Hedvig Eleonora kyrkogård, på en numera okänd plats. Hustrun hade dött fyra månader tidigare.

R var en mycket hörd predikant i den stora Hedvig Eleonora kyrka. Han predikade fritt, utan manuskript. Detta framgår av det stora rättsliga materialet och kommenteras också i den samtida brevväxlingen. Ständigt uppmanade de kyrkliga myndigheterna honom att skriva ned sina predikningar och undvika att extemporera. Men R hävdade att även om han skrev ned predikningarna i förväg kunde han omöjligen hålla sig till manus. De herrnhutiska inslagen i R:s förkunnelse var tydliga och han behandlade gärna blods- och sårsymboliken. Som folktalare använde han drastiska bilder. Hans förkunnelse var hyperevangelisk. Dessa drag märks särskilt tydligt i de sånger R författade och som ofta avslutade hans predikningar. Redan 1756 utkom anonymt en samling religiösa dikter med titeln Utvalda sånger om Jesu Christi nåderika födelse, författade av R och två andra herrnhutare. Mest känd är emellertid den i Khvn 1778 utgivna Sions nya sånger populärt kallad Rutströms sånger. Av dess 157 nummer är nära hälften författade av R. Flera av dessa kom att fortleva i sv väckelsetradition i många nya utgåvor och genom att de långt senare flöt in i sångboken Sionstoner.

R:s levnadsbana präglades av en märklig blandning av religion och politik som dock inte var alldeles ovanlig under frihetstiden. Han anslöt till en mycket radikal herrnhutisk fromhetstradition, främst uttryckt i hans predikningar, och kom att tillhöra den lilla grupp av herrnhutiska präster mot vilka långvariga renlärighetsprocesser riktades. Grundfrågan för kyrkoledningen gällde ytterst i vad mån enskilda präster och predikanter skulle ha rätt att i förkunnelse och undervisning föra fram meningar som stod i mindre god överensstämmelse med de i riket antagna bekännelseskrifterna och religionsstadgarna. Kyrkoledningen menade uppenbarligen att R med bred marginal överskred dessa grundläggande bestämmelser och verkade därför för hans skiljande från prästtjänsten. Därtill kom de frihetstida politiska manövrerna. Dessa två förhållanden förklarar de tvångsåtgärder, med landsförvisning som det yttersta medlet, som R utsattes för.

R:s son Carl Birger R (1758–1826) studerade både språk och naturvetenskapliga ämnen vid UU och blev 1785 magister där. Sina studier fullbordade han genom en längre utlandsresa och promoverades under denna till medicine doktor vid universitetet i Harderwijk, Holland, 1793. Hans medicinska verksamhet kom dock att i huvudsak inskränka sig till magisteravhandlingen i fysiologi och befattningarna som botanices demonstrator och medicine adjunkt vid Åbo akademi, vilka han innehade 1794–97. R var sekreterare i PS från 1799 (andre sekreterare 1797) och fick motsvarande befattning i den 1811 bildade LA, som övertog sällskapets verksamhet på jordbrukets område. Han tillhörde då också sedan 1809 VA, där han främst kom att syssla med botaniska och ekonomiska frågor.

R hade starka litterära intressen och tillhörde i Sthlm kretsen kring Anna Maria och Carl Peter Lenngren (bd 22). Han var medarbetare i den senares tidning Sthlms Posten men hade i övrigt en mager litterär produktion med en översättning av Schillers Die Räuber som främsta insats. Han invaldes i SA 1812 och gjorde sig där bemärkt bl a genom en högstämd och slingrande retorik som samtiden fann föråldrad. Utan att förvärva några forskningserfarenheter lockades R även av ämnen som klassisk och orientalisk arkeologi, egyptologi och runologi. Ett specialområde, där han hade hög kompetens, var numismatiken. R invaldes 1810 i VHAA och var från 1820 akademins sekreterare och garde des médailles samt riksantikvarie. Sjukdom och svårmod bidrog till att hans insatser på den senare befattningen blev utan större betydelse.

Mot bakgrund av Carl Birger R:s blygsamma vetenskapliga och litterära produktion kan hans framstående position inom det institutionaliserade kulturlivet förefalla gåtfull. Ett rykte som lärdomsorakel, nära vänskap med kulturpersonligheter som F M Franzén (bd 16) och C G af Leopold (bd 22) liksom den personliga charm R utvecklade i umgängeslivet torde utgöra viktiga delförklaringar till hans framgångar. Klart står också att han, utan att vara någon eldsjäl eller förnyare, skötte sina många åligganden plikttroget och med gott omdöme. Han var även en verksam introduktör av författare och forskare från grannländerna och har av eftervärlden vunnit uppskattning som brevstilist. I eftermälena om R poängteras inte oväntat den även för denna tid ovanliga splittringen i intressen som ett utmärkande drag i hans gärning: "Hans enda fel var det sällsynta att veta för mycket och verka åt för många håll" (brev från E Tegnér till F M Franzén 5 juni 1826; tr i E Tegnér, Brev 4, 1826-27,1955, s 82).