Johann A Murray

1 Murray, Johann Andreas, dp 29 jan 1740 i Sthlm, Ty, d 22 maj 1791 i Göttingen, Tyskland. Föräldrar: pastor primarius TD Andreas M o Johanna Christiana Golitz. Inskr vid UU 30 april 56, vid univ i Göttingen 20 aug 60, disp pro gradu o MD 20 aug 63, eo prof i medicin 21 april 64, tf förest för botan trädgården 64, prom fil mag 4 juli 68, prof vid fil fak 12 april 69, prof i medicin o botanik från 23 april 69, allt i Göttingen. - LVA 68, LWS 79, LFS 80.

G 15 april 1772 i Sthlm, Ty, m Eleonora Margaretha Conradi, dp 25 okt 1749 där, ibid, d 4 jan 1827 i Göttingen, dtr till kommerserådet Georg Henrik C (bd 8, s 778 f) o Elisabeth Groen samt senare omg m TD Johan Michael Fant (bd 15).

Johann M var en period elev vid Tyska skolan, undervisades av sin far och hade som informator i närmare två år sin senare kollega i VA och i Göttingen A L Schlözer. Denne beskrev sin elev som ouppfostrad och besvärlig, medan andra karakteriserat honom som blyg, stillsam och ytterst flitig.

M hade tidigt föresatt sig att bli läkare och våren 1756 for han till Uppsala för att studera medicin. Sammanlagt vistades han där med avbrott endast drygt ett läsår men han fick varaktiga intryck av sina professorer S Auriviljius, N Rosén och framförallt Linné. De följande åren uppehöll sig M långa perioder i föräldrahemmet och tog väl vara på de möjligheter till naturvetenskaplig utbildning som gavs i Sthlm. Han tog del av R Martins (bd 25) undervisning i Theatrum anatomicum och apotekare F Ziervogels föreläsningar i kemi och var åskådare vid sekreteraren i VA J C Wilckes offentliga experiment i fysik.

1760 skrevs M in vid universitetet i Göttingen, där hans äldre halvbror Johann Philipp hade en aktad ställning som eo professor, översättare och publicist och där faderns ungdomsvän G Richter var professor vid medicinska fakulteten. M disputerade i aug 1763 på en avhandling om koppympningens historia i Sverige, men redan på våren s å hade han blivit akademisk lärare, då han på studenternas önskan förordnats att överta föreläsningarna i botanik. Följande år utnämndes han till eo professor i medicin och ställföreträdande föreståndare för universitetets botaniska trädgård. Studieåren hade han inte ensidigt ägnat åt medicinen utan dragit fördel av universitetets undervisning i dans, konversation, engelska och italienska.

I Göttingen hade den skoningslöse kritikern av Linnés läror A v Haller — professor där till 1753 — alltjämt ett mäktigt inflytande, men trots detta avancerade M snabbt. Han blev känd av allmänheten främst som botanist, men han var mest teoretiker och kammarbotanist och hans självständiga insatser inom botaniken är inte betydande. Som föreläsare höll M sig strikt till Linnés nomenklatur och åsikter. En samtida har vittnat om hans benhårda linneanska renlärighet och om att han i likhet med lärofadern var tämligen främmande inför gräs och kryptogamer (Medicus). Andra har däremot framhållit att M inte avvisade ändringar i Linnés system om dessa stod sig inför en strängt kritisk granskning (Schlichtegroll).

1772 anförtroddes M det krävande uppdraget att arbeta fram en ny upplaga av Linnés Systema naturæ (växtdelen). Han hade, då han med anledning av sin fars sjukdom och sitt eget giftermål uppehöll sig i Sverige, av Linné erhållit ett exemplar av Systema naturæ (12. uppl) interfolierat med senare rön och upptäckter. M utförde uppdraget till Linnés belåtenhet — måhända var en bidragande orsak härtill att M frikostigt överlät honoraret för arbetet till denne. Efter två år kom Systema vegetabilium i tryck.

Botaniska trädgården blev M:s skötebarn, han ryckte upp den ur förfall och utverkade medel till nyanläggningar och mot slutet av 1770-talet hade den utvecklats till en av Göttingens förnämsta sevärdheter.

M utövade i ringa grad läkarpraktik. I medicinen blev han känd främst genom Apparatus medicaminum, ett kompilatoriskt arbete i sex band i vilket han sammanställt allt som kunde hänföras till vegetabiliska läkemedel. M skrev åtskilligt om smittkoppor och vaccinering och behandlade i akademiska program och i Göttingens vetenskapssocietets handlingar andra områden av patologin. Genom sin översättningsverksamhet betydde M mycket för utlandets kännedom om sv vetenskaplig litteratur. Göttingen tjänade vid denna tid som den viktigaste förmedlaren av sv vetenskap och lärdom till kontinenten. M fullföljde Johann Philipps påbörjade översättning av Kalms amerikanska resa och senare följde medicinska arbeten av Rosén v Rosenstein, v Schulzenheim och af Acrel. M var en skicklig latinist och översatte till latin A J Retzius' Korrt begrep af grunderna till pharmacien.

M kallades till ledamot av VA och upptogs i akademin vid ett högtidligt sammanträde 1772, då han i Gustav III:s närvaro höll sitt inträdestal över det då och alltjämt omdiskuterade ämnet De på djur anstäldte röns och försöks opålitelighet vid tillämpningen på människans kropp. Redan från 1760-talets början hade M i Göttingen varit akademins ombud, distribuerat skrifter, kartor och glober och haft hand om förbindelserna med Göttingens vetenskapssocietet. Sv lärda arbeten recenserades av v Haller i den ansedda Göttingische Anzeigen von gelehrten Sachen. Linné och andra ledamöter av VA var ofta missbelåtna med dennes referat och omdömen, och sekreteraren Wargentin uppmanade M att överta recensionsverksamheten. M som trots sitt linnéanska nit lyckats bevara ett gott förhållande till v Haller gjorde dock detta först efter dennes död 1777.

Professorerna i Göttingen var omtalade för inbördes osämja och de har bedömt varandra strängt. M har utom för sin dogmatiska inställning till Linnés läror av några klandrats för att vara girig, flärdfull och ytterligt kantig i umgänget. Andra har framhållit att fattiga studentår vant honom vid sparsamhet och att han hade god smak och sinne för elegans i kläder och uppträdande och även omnämnt hans vänliga omhändertagande av sv studerande. Enighet tycks ha rått om att han i sin tyska omgivning främst kände sig som svensk och linnean och att han samvetsgrant uppfyllde sina plikter som professor. Utmärkande egenskaper hos M var att han hade en märklig förmåga att snabbt tillägna sig fakta och att han besatt en järnhård flit. Han hade stort anseende i Europas lärda värld, förde en omfattande vetenskaplig korrespondens och kallades till ledamot av ett stort antal lärda sällskap. Linné uppkallade ett ostindiskt träd efter honom, Murraya exotica.