Johan Michael Fant

2. Johan Michael Fant, halvbror till föregående, f. 14 okt. 1735 i Alfta sn (Gävleb.), d. 27 febr. 1813 i Leksands sn (Kopp.). Föräldrar: prosten Michael F. och Elisabeth Helsingia. Student vid Uppsala univ. 9 febr. 1751; fil. magister där 20 juni 1758; huspredikant hos riksrådet greve Carl Rudenschöld; prästvigd i Uppsala 29 juni 1760; komministeradjunkt vid Storkyrkoförs. i Stockholm i slutet av 1761; e. o. skvadronspredikant vid Adelsfanan 1763; svensk adjunkt vid finska församlingen i Stockholm 1765; predikant vid ambassaden för att avhämta kronprinsens brud prinsessan Sofia Magdalena från Danmark 1766; e. o. hovpredikant april 1767 med anciennitet från 21 sept. 1761; ordinarie hovpredikant och förste pastor vid Livdrabantkåren 18 mars 1768; tjänstgörande hovpredikant under riksdagen 1769; skeppspredikant hos storamiralen prins Karl s. å.; en av direktörerna för prästerskapets änke- och pupillkassa s. å.; teol. doktor i Uppsala 14 okt. 1772; domprost i Västerås 31 dec. s. å.; led. av riksdagens prästestånd 1778 (därvid en av faddrarna vid kronprinsens döpelseakt), 1786, 1789, 1792 och 1800 (led. av hemliga utskottet 1778, 1786, 1789, av bankoutskottet 1778, av bevillningsutskottet 1789); revisor vid Riksgäldskontoret 1796; kyrkoherde i Leksand (Kopp.) 6 dec. 1796 (tilltr. maj 1798); prost 29 dec. 1802; fil. jubelmagister i Uppsala 15 juni 1812. LNO 1789; LVVS 1804.

G. 1) 13 juni 1775 i Örebro m. Lovisa Sophia af Geijerstam, f. 20 okt. 1755 på Uddeholm, N. Råda sn (Värml.), d. 3 sept. 1802 i Leksand, dotter av bergsrådet Emanuel (Geijer, adlad) af Geijerstam och Sara Helena Piscator; 2) 21 aug. 1805 på Tyresö i Tyresö sn (Sth.) m. Eleonora Margaretha Conradi, f. okt. 1749, d. 4 jan. 1827 på Weende egendom vid Göttingen, dotter av kommerserådet Georg Henrik Conradi och Elisabeth Groen samt förut g. 1772 m. professorn och hovrådet doktor Johan Andreas Murray (d 1791 i Göttingen).

Johan F. var den yngste av 12 levande syskon (och halvsyskon) samt endast 11 år vid faderns död. Han erhöll uppfostran hos sin faders vän prosten A. Bergman i Bollnäs. F:s stora fattigdom tvang honom att ägna mycken tid åt andras undervisning. År 1758 fick han magisterkransen i Uppsala. Han ingick i Utile Dulci och i Sällskapet Vitterlek tillsammans med Bergklint, C. J. Strand, m. fl. Man övade sig i vältalighet och uppläste för varandra sin pennas alster. F. blev snart en eftersökt sällskapsmänniska. Efter sin prästvigning 1760 uppträdde han i Riddarholmskyrkan, Storkyrkan och Finska kyrkan i Stockholm och blev snart ansedd som en av huvudstadens andliga vältalare. Han deltog som predikant i den ambassad 1766, som avhämtade prinsessan Sofia Magdalena från Danmark, och blev därpå hovpredikant. Fortfarande besvärad av svag ekonomi sökte han olika tjänster, bl. a. domprostämbetet i Skara, då konungen oförmodat utnämnde honom till domprost i Västerås 1772. Gustav III skrev själv 1780 till Schröderheim, att F. »så gott [som] tiggde, då jag drog honom ur sitt armod». Enligt en uppgift av Nordin, skulle F. bistå kungen vid författandet av operan Gustaf Wasa, och Nordin hörde 1773 F. uppläsa en hel akt, men sedan torde han ej vidare ha medarbetat. F:s första äktenskap 1775 med en dotter till bergsrådet af Geijerstam har nog bidragit att stabilisera hans ekonomi. År 1778 satt han första gången som riksdagsman i prästeståndet och utsågs då till en av faddrarna vid kronprinsens dop, varvid han dekorerades med ett av de därvid utdelade utmärkelsetecknen med konungens bröstbild i guld med lagerkrans i emalj att bäras i guldkedja kring halsen (jfr försättspl. i Nord. numism. årsskr. 1937). I prästeståndet blev F. vid sidan av C. G. Nordin en av ståndets ledare. Jämte Chydenius och Troil uppträdde F. som en religionsfrihetens vän (Odhner, 1, s. 574). F. hade stort intresse för undervisningsfrågor och framlade i prästeståndet 15 dec. 1778 ett direkt förslag att vid rikets universitet inrätta professurer i pedagogik (Agrell). Förslaget avstyrktes dock av ecklesiastika utskottet ett par dar senare. Det anses, att vissa tecken tyda på, att F. trots bakslaget sökt vinna framgång för sin plan hos Gustav III. Konungen såg på en gång uppskattande och kritiskt på F. Då Linköpings stift var ledigt 1780, skrev han från Aachen 20 juli till Elis Schröderheim: man borde »ej hindra Celsius att komma på förslaget», endast »sätta bredvid honom någon, som vore mig behaglig, endera Troil, Waller eller domprosten i Västerås [d. v. s. F.], vilken dock på sedernas vägnar jag skulle mindre önska, fast som politicus jag ansåg honom bäst. Han har nog förstånd att kunna väl tjäna mig ... och han har nog många köttets svagheter för att alltid vara i min dépendence ... Får Fanten förslaget och ej Troil, är jag nöjd. Får Troil förslaget och ej Fanten är jag ock nöjd. De hava bägge att tacka mig för en hastig och stor lycka.» F. nådde emellertid aldrig biskopsposten. Konungen fick rätt däri, att F. vid riksdagarna kom att göra honom tjänster.

Vid riksdagen 1786 uppträdde F. sålunda som en av konungens talangfulla drabanter (Odhner, 2, s. 434, 464). Vid 1789 års riksdag spelade F. bland rojalisterna en betydande roll. Hans på fakta rika journal från denna riksdag finns i Uppsala univ.-bibliotek (sign. F 524); den är mycket använd av W. Tham för hans avhandling 1866 om riksdagen i fråga. Under de tvister, som föregingo riksdagen, lyckades F. med Troils hjälp att förlika C. G. Nordin med Olof Wallqvist och med Wingård. I anslutning till sin hållning 1786 kritiserade F. kronobrännerierna och gillade övergången till husbehovsbränning. Då konungen 26 febr. kallade tio medlemmar av prästeståndet till slottet för att underhandla med dem, var F. med och har själv skildrat förloppet (Tham, s. 220 f.). Då bondeståndstalmannen Olof Olsson begrovs i mars, höll F. likpredikan, »mycket politisk och mycket lovordande», enligt Adlerbeth. F. satt i bevillningsutskottet och meddelar en del om dess arbete (Tham, s. 364). I april fick F. Nordstjärnan av konungen. F. var en av korrespondenterna till C. G. Nordins bror J. M. (af) Nordin (Höjer, s. 59).

Som predikant anges F. ha talat »tydligt, rent och klart». Han var en på sin tid ytterst uppskattad vältalare, som redan genom sitt imponerande yttre gjorde intryck. F. utgav till de yngre prästernas tjänst »Anwisning at predika» (1783), en bearbetning av dansken Bastholms »Den gejstlige Talekunst» samt, sedan han blivit kyrkoherde i Leksand, »Salighetens ordning til de enfaldigas tjenst». Som predikant har han karakteriserats som en övergångsman mellan den äldre upplysningen och neologien med ett inslag av pietism (Leufvén, 2, s. 95). I Västerås hade hans hem varit känt för sin gästfrihet och sitt behagliga umgängesliv. F. visade även mycken godhet mot fattiga ynglingar och upptog bl. a. i sitt hus den unge Michael Choræus (vars farmor hette Fant), liksom brorsonen Eric Michael (se F. 3).