Carolina F Müller

2 Müller, Carolina Fridrica (Caroline Fridericha), f 5 febr 1756 i Khvn, d 17 nov 1826 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: fänriken Christian Frederik Halle o Johanne Christine Hansdatter (enl Neiiendam 1984). Anställd vid Det kongelige Teater i Khvn 62—april 80, operasångerska o premiäraktris vid K teatern i Sthlm juni 80—febr 82, ånyo anställd där 15 jan 83—06, instruktris i scenisk framställn o deklamation där 1 april 12—24 mars 17, k hovsångerska. — LMA 88. 

G 1) 4 okt 1774(-24 april 1780) m han-delssekr o kompositören Thomas Christian Walter, dp 12 febr 1749 i Khvn, Trinitatis Kirke, d 18 nov 1788 i Tranquebar, Indien, son till klädeshandlaren Thomas Saur o Edele Margrethe Walter (enl Neiiendam 1984); 2) 28 maj 1780 i Gbg, Kristine, m förste konsertmästare Christian Friedrich Müller (M 1).

Carolina M föddes utom äktenskapet och växte upp under torftiga sociala förhållanden. Styvfadern Thomas Jespersen, som var vid örlogsflottan, hade extraarbete som teatermaskinist vid Komediehuset på Kongens Nytorv. Troligtvis för att bidra till familjens uppehälle kom M till scenen sex år gammal. Hon uppträdde första gången 17 febr 1762 i en uppsättning av Edme Boursaults komedi Esope à la cour och fortsatte med barnroller, samtidigt som hon utbildades på Danseskolen först under Antonio Como och sedan Jean Pierre Laurent. Livet igenom bevarade M den plastik och mimik hon lärde där. Skådespelaren Iver Als, som var "teatermester", har omvittnat att hon, som knappt hade råd till kläder och dagligen fick spark och slag på dansskolan, lärde mer än de andra och "alltid var av en glad natur" (Overskou).

M avancerade till figurantska och fick författarinnan C D Biehl till lärare i deklamation och holbergskådespelerskan C A Bøttger i skådespelarkonst. I dec 1769 debuterade hon som Pernille i Holbergs Den Stundeslase. Trots hemmets nästan dickenska atmosfär bevarade hon sitt glada humör, som utgjorde en bakgrund till hennes uppsluppna spelstil (Rosenstand-Goiske 1915—16). M blev fostrad i den ursprungliga holbergska mästarskolan, och hennes rappa Pernille bar därför prägel av molieresk snabbtungad och kvickögd spelstil (Rahbek).

Giuseppe Sarti var den första som lät M använda sin sångröst på scenen. Hon var till att börja med lyrisk sopran och skolade sin röst på Den danske Syngeskole under Michelangelo Potenzas ledning. Där lärde hon bl a känna Christian Karsten (bd 20), som Gustav III hade sänt till Khvn för utbildning. Från subrettrollerna avancerade M till älskarinnefacket i komedier och sångspel. Hon utvecklades till lyrisk-dramatisk sopran och nådde musikaliska höjdpunkter i Johannes Ewalds och Johann Ernst Hartmanns sångspel Balders Bed (1779) och Fiskerne (1780).

Då M konstnärligt stod som högst hade hon sedan sin debut spelat 124 roller på Det kongelige Teater. Av kritiken blev hon hyllad för sin "eld och känsla" (Rosenstand-Goiske) och betraktades som landets bästa aktris. Just då intrigerades hon emellertid bort från teatern av en av Struensees banemän, general H H v Eickstedt, vars älskarinna Cathrine Møller skulle fram på M:s bekostnad. Genom att landsförvisa violinvirtuosen C F Müller (M 1), som var M:s älskare, fick Eickstedt henne att förklädd till man i hemlighet fly över sundet till Sverige.

Gustav III hade inte lovat M någon anställning vid operan, som det senare har hävdats (Overskou); däremot blev Patrick Alströmer (bd 1) till stor hjälp för henne i Gbg. Han rekommenderade M till operan i Sthlm, och efter en privat konsert för kungafamiljen och en offentlig för stockholmarna i Bollhuset i juni 1780 kom hennes debut till stånd 26 febr 1781 som Alceste i C W Glucks opera. Hon hade nu utvecklats till dramatisk sopran. Rösten hade avsevärt omfång med säker och briljant höjd, men M:s styrka låg i hennes fulländade musikdramatiska framställning. M:s gedigna utbildning gjorde henne väl ägnad att tolka operaformens passionerade känslouttryck. Debuten blev sensationell. J H Kellgren skrev till Clewberg: "I går grät jag i hela 2 timmar på operan, då Alceste för första gången spelades: Fru M debuterade. Man kan säga att man förut varken sett något spektakel eller någon aktris i Sverige" (Kellgren, s 103). Gustav III gav henne förutom komplimanger ett dyrbart guldur, medan hertig Karl förärade henne en diamantring.

M fick därefter fast anställning vid operan, men 7 febr 1782, då hon hade gjort drottning Angeliques roll i Piccinnis Roland, flydde hon oväntat med sin man från Sverige. Gustav III hade, som följd av en konflikt mellan henne och några av pagerna, visat henne "en skymfande stränghet" (Fersen, s 74). Flykten väckte den största uppmärksamhet och satte de högsta diplomatiska kretsarna i rörelse. Gustav III mobiliserade direkt en enhet av den sv hären för att fånga henne. För kungen var hon oumbärlig som Dido i operan Aeneas i Carthago, som han själv hade skrivit tillsammans med Kellgren till musik av J M Kraus (bd 21). Utan M kunde operan inte uppföras vid öppningen av Gustav III:s nya praktfulla operahus.

Efter flykten begav sig M till Kristiania, och via Hamburg kom hon till London, där hon blev den första nordiska konstnärinna som framträdde på scen. Hon fick dock varken något sceniskt eller musikaliskt genombrott, men hon kan ha upplevt Sarah Siddons' triumfer på Drury Lane. Den för dåtiden sanna tragiska värdighet som Mrs Siddons, inspirerad av antika statyer, gav uttryck åt kan ha påverkat M; hon kom i Sverige att briljera i just detta rollfack, som inte hade varit hennes styrka i Danmark. I motsats till den danska regeringen visade Gustav III konstnärlig insikt, och ett nytt storslaget kontrakt med M och hennes man undertecknades i London 15 jan 1783 (KB). Efter balettmästaren, scenografen och barberaren blev de nu de bäst avlönade vid operan i Sthlm. M firade där stora triumfer med Glucks operor (Armida, Iphigenia på Tauris), i Kraus' Aeneas i Carthago och senare i N Dalayracs och A Grétrys sångspel. Hon gjorde även succé i Göttingen och Hamburg, men hennes mest betydande roll blev Christina Gyllenstierna i J G Naumanns Gustaf Wasa med text av Gustav III och Kellgren (premiär 19 jan 1786). Kungen instruerade henne personligen, och Sergel utförde så en elegant relief av henne (NM). Med sitt humör, sin spiritualitet och musikalitet passade M väl in i kretsen kring Sergel och Bellman, som också kunde dela hennes sorglöshet över privata ekonomiska trivialiteter. Sergel placerade sig därför vid hennes sida på sin spirituella teckning En stojande middag (NM).

Först 1791 fick M åter komma till Khvn, men hon fick aldrig gästspela på Det kongelige Teater. I gengäld utförde Jens Juel vid detta tillfälle en målning av henne (NM). Den visar hennes behag och charm men vittnar också om hennes beslutsamhet. Gustav III skänkte M ett sommarställe vid Kina slott på Drottningholm och ett hem på Djurgården. Från premiäraktris avancerade hon till hovsångerska och blev till slut ledamot av MA. Hon fick sitt avsked vid Operans stängning 1806, men hennes sista framträdande blev glansrollen i Gustaf Wasa för tronföljaren Karl Johan 9 nov 1810. Under fem år verkade hon som instruktör i scenisk framställning och deklamation för sångarna på Operan. Hennes mest betydande elev blev Lars Hjortsberg (bd 19), som under en övergångstid bodde i hennes hem och lärde språk, musik och skådespelarkonst av henne.

M:s sceniska karriär rymde alla teaterns konstarter, och hon framträdde i sceniska verk präglade av barocken, nyklassicismen och förromantiken. Från att ha tillhört en pariaklass blev hon den första om vilken myten om den geniala skådespelerskan med gudomliga gåvor uppstod. Hennes målmedvetna arbete och konstnärliga anlag, som fick hennes röst att hålla i årtionden, blev inte lika omtalade. M:s dramatiska uppbrott från Khvn och senare Sthlm bröt med samtidens sociala normer och blev mycket uppmärksammade. Detta kan ha medverkat till att ge en ny syn på skådespelarkonstens utövare och på scenkonstens betydelse för samhället.