Joseph Martin Kraus

Kraus, Joseph Martin, f 20 juni 1756 i Miltenberg am Main, Tyskland, d 15 dec 1792 i Sthlm. Föräldrar: stadsskrivaren Joseph Bernhard K o Anna Dorothea Schmidt. Gymnasiestudier i Mannheim 68—71, studerade filosofi o juridik vid univ i Mainz, Erfurt o Göttingen 73—78, bosatt i Sthlm från 78, andre hovkapellmästare juni 81, studieresor i Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike o England 82—86, dlr vid MA:s skola från jan 88 o förste hovkapellmästare från febr 88. — LMA 80. — Ogift.

Den yttre likheten mellan Joseph K:s o den jämnårige Mozarts livsöden har lett till att han stundom betecknats som "den svenske Mozart", men i själva verket har de inte mycket gemensamt. K var en mångsidigt begåvad o samtidigt orolig natur. Under gymnasietiden i Mannheim, då en av Europas ledande musikstäder, utbildade han sig även i musik; han sjöng, spelade bl a violin o framträdde redan med kompositionsförsök. En av hans lärare var G J ("abbé") Vogler. Genom en av sina gymnasielärare, jesuitpatern Anton Klein, som själv framträdde bl a som operalibrettist, infördes han i tysk litteratur o utgav redan 73 en idyllsamling Versuch von Schäfersgedichten. I Göttingen kom han i kontakt med den litterära gruppen Hainbund o därmed med den unga författargenerationens kult av den starka, obrutna känslan o den genialiska individualiteten. Idéer o språkstil i den 78 utgivna kritiska pamfletten Etwas von und über Musik furs Jahr 1777 präglas tydligt av de i denna krets samt från Sturm- und Drangströmningen mottagna impulserna. Möjligen kan också K:s beslut att lämna Tyskland, delvis påverkat av faderns temporära suspendering från sin tjänst, ses som ett uttryck för denna andliga attityd. K hade också 1776 utgivit ett sorgespel Tolon, vars udd var riktad mot furstarnas maktmissbruk.

K:s relationer till Sverige grundlades främst genom den sv studiekamraten i Göttingen Carl Stridsberg (sedermera lektor i Härnösand). Det är dock oklart, i vilken utsträckning de uppgifter K givit sina föräldrar om bl a ett utlovat operauppdrag i Sthlm vilade på verklighetsunderlag. Han skrev visserligen sångspelet Azire till en av Stridsberg redan i Göttingen författad text, men det är ovisst om verket någonsin har uppförts, o musiken har nästan helt gått förlorad.

De första åren i Sverige blev svåra för K. Den unga sv operateaterns blomstring hade knappast börjat. Dominerande gestalter bland musikerna var hovkapellmästaren Uttini o den från Dresden inkallade J G Naumann, vars Amphion uppfördes 78 o som senare även skrev Cora och Alonzo till det nya operahusets invigning (82) o vidare Gustaf Wasa (86). K råkade i materiell misär, som knappast lindrades, när han fick en fö okänd "operett" (Azire?) uppförd i början av 79. Men efter hand fick han vänner i hovkretsarna, o utnämningen av R v Fersen till teaterchef innebar en vändning till det bättre, vilken blev definitiv, då den till en text av Kellgren skrivna operan Proserpin vid det privata uruppförandet 81 gillades av Gustav III. Som nyutnämnd kapellmästare fick han nu det ärofulla uppdraget att skriva festoperan till det nya operahusets invigning, Aeneas i Carthago, åter till text av Kellgren. Men då den tillämnade primadonnan Carolina Muller plötsligt rymde från Sthlm (möjligen med denna händelse som förevändning), avlägsnades K:s då ännu ofullbordade verk från repertoaren till förmån för Naumanns Cora och Alonzo, o K anträdde en utlandsresa.

Denna långa tjänsteresa, som även inkluderade besök i föräldrahemmet, förde K till många europeiska musikcentra, där han enligt uppdrag studerade teatrarna men naturligtvis också det övriga musiklivet o dessutom andra kulturella företeelser. Dagböcker o brev ger en bild av hans livfulla o samtidigt kritiska iakttagelseförmåga. Bland de många personligheter han träffade kan nämnas Joseph Haydn o den av K avgudade Gluck, vilka båda yttrade sig mycket erkännsamt om hans kompositioner. I Italien anslöt han sig till Gustav III :s svit o sammanträffade med kungen också i Paris. Återresan till Sverige uppsköts gång på gång i väntan på hemkallan, möjligen beroende på intriger mot honom vid hovet. Först i dec 86 var K åter i Sthlm.

Där hade en ny teaterledning under G A Armfelt kort före K:s återkomst engagerat abbé Vogler som kapellmästare o kompositör, vilket försvårade K:s position. Han hotade med avgång o utnämndes då i jan 88 till direktör vid MA:s läroanstalt o månaden därpå till förste hovkapellmästare. Han framträdde med flera mindre sceniska verk o annan musik men lyckades inte få Aeneas i Carthago uppförd under sin livstid. K deltog livligt i det kulturella societetslivet med namn som Kellgren, Adlerbeth, A M Lenngren, Sergel, Bellman (med vilken han samverkade bl a i kantaten Fiskarstugan), sällskapet Utile Dulci, en rad musikerkolleger, bland vilka Wikmanson o P Frigel också var hans lärjungar, m fl. Hans sista kompositioner blev en symfoni o en kantat till sorgehögtiderna över Gustav III. Han överlevde kungen endast några månader. Den lungsjukdom som under många år hade försvagat hans hälsa ändade i dec 92 hans liv. Han ligger begravd på en udde vid Brunnsviken mittemot Hagaparken.

Växlingarna i K:s korta levnad speglar sig i hans komponerande. Han var katolik o skrev under sin tidigare ungdom främst vokal kyrkomusik, däribland en mässa, ett Te Deum o ett oratorium Der Tod Jesu till egen text. En i Göttingen kort före avresan till Sverige nedskriven kompositionsförteckning nämner nästan uteslutande instrumentalmusik, däribland sex symfonier, några konserter, sex stråkkvartetter — det är ovisst, om o i vilken utsträckning de är identiska med de 84 publicerade — o annan kammarmusik. Under de följande åren, i Sverige o på resor, står den sceniska musiken i förgrunden: några operor, musik till ett antal skådespel o dyl; härtill kommer symfonier, höviska tillfällighetskantater, sonater o sånger. K hade fått starka impulser genom instrumentalmusiken i Mannheim med dess betoning av det dynamiska o expressiva momentet o var självfallet förtrogen med Haydns epokgörande symfonier o kvartetter. I Mannheim upplevde han också på nära håll ansatserna till en seriös tysk opera som en motvikt till den dominerande italienska; f ö var Gluck med sin kompromisslösa klassicistiska operadramatik hans främsta konstnärliga ledstjärna.

I sin instrumentalmusik är K givetvis i viss utsträckning beroende av den samtida wienklassicismen. Han går dock ofta sina egna vägar o föredrar t ex i cykliska verk tresatsighet, behandlar gärna sonatsatsformen fritt o ger stundom de enskilda satserna en "udda" karaktär. I uppfinningens pregnans, formens logik o balans samt satstekniskt o klangligt — hans instrumentation är f ö tämligen konservativ o ger blåsinstrumenten relativt få självständiga uppgifter — når han trots fina idéer o ett ansenligt kunnande endast sällan de wienklassiska mästarnas nivå. Dock kan t ex den allvars-mättade o koncentrerade symfonin i c-moll utan tvekan betecknas som karaktärsfull o betydande.

K:s viktigaste historiska insats ligger emellertid i hans kompositioner för Gustav III :s hov med operorna i förgrunden. Hans estetiska utgångspunkter var visserligen delvis av annan art än de i Sthlm gällande. Texten i sångspelet Azire har oaktat författaren var svensk beröring med de litterära strömningarna i Tyskland, o man får anta att den nästan helt förkomna musiken har präglats av en liknande inriktning. Men både K o kretsen kring sthlmsoperan var entusiastiska för Gluck o hans "reformopera", o gemensamt var också ett starkt engagemang i operans dramatiska o estetiska grundproblem. K:s andra opera, den i samarbete med Kellgren skrivna enaktiga Proserpin, ansluter sig genom betoningen av det dramatiska momentet o körens stora andel i skeendet till de Gluckska idéerna; ariorna gestaltas dock inte med samma enhetlighet som hos denne o för recitativet bi- behålls ännu den italienska traditionens seccomanér. Efter den privata premiären i Ulriksdal skulle texten något omarbetas, men något offentligt framförande blev aldrig av. K:s största verk för operascenen, Aeneas i Carthago, sysselsatte honom i många år. Den "jättestora operan", om vilken man "lärer ej underlåta att fråga sig: om icke det hela är för kolossalt tillskuret?" (F S Silverstolpe, Några återblickar . . .), uppfördes, trots K:s beredvillighet att företa vissa förkortningar, aldrig under hans livstid. Verket är femaktigt, o Kellgrens libretto blandar rent operamässiga moment med pantomim o balett. Musiken har kommit Gluck ännu närmare: recitativen är alltid orkester-ackompanjerade, ariorna är till stor del inordnade i det dramatiska skeendet, kören ingriper i handlingen o orkesterns andel är betydelsefull. Av K:s övriga sceniska verk är Soliman II en sv opera comique med vissa "turkiska" klanginslag, resten är skådespels- o balettmusik.

K:s sånger, av vilka ett urval postumt gavs ut o som eventuellt delvis tillkommit redan i Tyskland, speglar hans intellektuella o konstnärliga mångsidighet. Här finns folkliga visor o kanon men även ariosa stycken o små kantater. Tonfallet sträcker sig från det lekfulla till det känslosamma o det patetiska; språket kan vara tyska, svenska, franska o italienska.

I motsats till Naumann o Vogler, som endast periodvis vistades i Sverige, blev K ett varaktigt o integrerande element i det gustavianska kulturlivet. Han tillvann sig aktning o sympati "icke ensamt genom sitt huvudyrke, utan därjämte genom sin allmänna bildning, sin kvickhet o sitt uppbyggande o säkra umgängessätt" (F S Silverstolpe, 1 c).