Carl O Möller

Möller, Carl Oscar, f 20 april 1857 i Malmö, Caroli, d 4 dec 1933 i Lilla Mellösa, Söd. Föräldrar: byggmästaren Johan M o Beata Andersdtr. Elev vid Slöjdskolan i Sthlm 71 — 72, vid FrKA 73-79, prakt arkitekt i Sthlm 75—04, arkitekt vid överintendentsämb (ÖIÄ) 7juni 81, sekr i Konstnärsförb:s stockholmsfraktion 86—90, i Konstnärsklubben 88—92, i Sv konstnärernas fören 90—99, v ordf där 02—05, led av komm ang 1897 års utställn i Sthlm april—dec 94, byggn:hef för utställn 97, led av sanatoriekomm nov 97 — mars 98, av komm ang Sveriges deltagande i 1900 års utställn i Paris juli 97-juli 98, ordf i överstyr för Oscar II:s jubileumsfond 01 —26, förste intendent vid ÖIÄ 4 april 03, överintendent o chef där 21 okt 04 (tilltr 1 nov) -17, led av styr för Tekn skolan i Sthlm 06, ordf där 08—26, led av komm ang förslag till Sveamonument nov 08—11, av komm:er för utställn i Sthlm 09, i San Francisco 15, för Baltiska utställn i Malmö 14 o för konstnärs-utställn i Paris 25, v ordf i styr för K Dramatiska teatern 10 — 22, ordf i komm ang rikets regalier juni 11—nov 13, i styr för Sv slöjdfören 11—26, generaldir o chef för byggnrstyr 2 okt 17 (tilltr 1 jan 18)-30 juni 24, led av styr för KTH 21—25, av kanslihusdelegerade febr 24-aug 26. - LFrKA 90, HedLVHAA 14.

G 24 juni 1896 i Sthlm, Hedv El, m sångerskan Dagmar Henriette Bosse, f 19 dec 1866 i Kristiania, d 13 jan 1956 i Sthlm, Kungsh, dtr till bokförläggaren Johan Heinrich B o Anne Marie Lehman samt tidigare g m musikern o tonsättaren Adolf Teodor Sterky.

Till skillnad från epokens övriga ledande arkitekter växte Carl M upp inom byggnadsbranschen. Farfadern Ola M hade börjat sin bana som murargesäll i Skåne. Fadern Johan M (1831—86) var först verksam som byggmästare i Malmö. 1860 flyttade familjen till Sthlm, där M bl a uppförde Norra latinläroverket 1876—80 efter ritningar av Helgo Zettervall och den fastighet i Klara som inrymde restaurang W 6 (1883, riven). Det påkostade hyreshuset Grevgatan 13—15 byggdes med en ståtlig, klassicistisk tvillingfasad i puts 1883 — 84 efter ritningar av sonen Carl.

M växte upp i Sthlm men hans många uppdrag i Skåne visar att han behöll förbindelsen med fäderneprovinsen. Han fick till en början en blygsam utbildning. Efter studier vid Klara och Maria folkskolor skrevs han in vid Slöjdskolan för att få yrkesutbildning. En prydlig fasadritning till ett trähus med lövsågningsornamentik från 1871 vittnar om M:s tidiga studieinriktning. 1872 — 73 mottog han kompletterande privatundervisning. Steget upp ur byggmästarmiljön tog M då han utbildades till arkitekt vid Konstakademin. Som en av F W Scholanders sista elever fick han en skolning som med internationella mått var gedigen.

M var under studieåren kamrat med bl a I G Clason (bd 8) och Ludvig Peterson, vilka tillsammans med M skulle komma att prägla utvecklingen mot en arkitektur med mera sammansatta planlösningar och större krav på materialkvalitet. Clason blev senare M:s närmaste medarbetare på ÖIA och Peterson gifte sig med M:s syster Anna. M:s akademiår kröntes med k medaljen 1879 för en väldig kupolkyrka på centralplan. Genom praktikantverksamheten på 1870-talet fick M inblick i de många administrativa och praktiska problem som den kommersiella byggnadsverksamheten var förenade med. Sina studier avslutade han med en nära två år lång utlandsresa. I likhet med akademistipendiaterna bedrev M också studier i Paris. Vintern 1879—80 var han inskriven vid Atelier Gaudet, en av de privatskolor som var knutna till Ecole des Beaux-Arts.

Med tävlingen om Johannes kyrka i Sthlm där M vann första pris 1882 blev han med ens känd. Hundratals arbetsritningar, detaljskisser och promemorier visar M:s förmåga att praktiskt leda ett komplicerat storbygge. Johannes kyrka har med orätt ofta utpekats som ett typiskt exempel på nygotiken i Sverige i slutet av 1800-talet. Av ekonomiska skäl blev den en solitär. Förändringen mellan M:s tävlingsbidrag och de slutliga ritningarna 1883 dirigerades av Zettervall som blev chef för ÖIÄ 1882. M:s närmaste medarbetare på hans arkitektkontor var 1883—93 Fredrik Dahlberg.

I motsats till den ofta tillämpade hallkyrkotypen gav i Johannes den basilikala resningen med ett dominerande, högt mittskepp och lägre sidopartier möjlighet till en mera dramatisk interiörgestaltning. Alla subjektiva inslag har fatt vika för studerade element ur den franska höggotikens formvärld. Genom de obrutet stigande knektarna som går över i valvens bågar och ribbor, vilkas sidobelysning ger takzonen samma svävande valörer som under högmedeltiden, manifesterades den pånyttfödda gotikens himmelssträvande väsen. Med samma syfte har koret utformats: som avslutning på längdaxeln utgör det kyrkorummets brännpunkt med prunkande glasfönster och påkostad inredning. Som förebild har nämnts domen i Köln, som väckt internationellt intresse genom fortsättningsbygget 1842 — 80. Den färgstarka murningen i G Sempers efterföljd med rött maskinslaget tegel i det yttre, tegelspiran (inklädd med kopparplåt 1946) och taken med sitt mönsterlagda engelska skiffer och gallerkrön samt kyrkorummets exponerade röda tegel med band av blåsvart tegel mot gult i väggarna skilde sig från samtidens mindre spektakulära murning och putsade kyrkorum. Den tyska karaktären kom också till uttryck i de hårda ytorna och den mekaniskt precisa materialbehandlingen. Endast lister och exteriörskulptur gjordes i cement i stället för den sandsten som föreslagits. M:s skissböcker med detaljritningar av medeltida och samtida tegelgotik, som han sett i Nordtyskland och norra Frankrike under inspirationsresor 1884 och 1888, ger en uppfattning om konceptionsbakgrunden och konstverkets berikande. Kyrkorummets mörkt polykroma dekor av Agi Lindegren (bd 23) och katedralfönster från Firma Zettler i München bekräftar slutgiltigt kyrkans samhörighet med de tyska ideal som dominerade under en period på över tjugo år.

Efter M:s mästarprov ter sig hans övriga kyrkor under 80- och 90-talen mindre märkliga. Vid sidan av tio utförda kyrkor efterlämnade M också några större projekt som inte kom till utförande. Enkla lantkyrkor på lång-husplan av den typ arkitekterna på ÖIÄ utförde mer eller mindre som tjänsteärenden var Ignaberga (ritad 1884), det senare flyttade kapellet i trägotik för Landala i Gbg (1885), Tegneby (1888, ut- och invändigt smakomvandlad) och Bäckaby (1895). Eslövs kyrka (eller Västra Sallerup, 1889), som gav upphov till det bekanta pejorativet eslövsgotik, utfördes med åsidosättande av ett förslag av S Sörensen. För Skövde (1888, interiören omvandlad) slutade projekterandet med en radikal om- och tillbyggnad sedan ett mera elaborerat forslag skrinlagts.

Orlunda (1886) är M:s enda uppförda centralkyrka. Den ritades på ÖIÄ efter anvisning av Zettervall med grekisk korsplan och dominerande välvt mittrum för en församling som insisterade på ett centralkyrkoprojekt av den typ Zettervall föresatt sig att utrota. M hörde till de kyrkoarkitekter som intresserade sig för centralplanen som ett protestantiskt alternativ till den medeltida långhuskyrkan. I några långhusprojekt har M sökt kompromissa på olika sätt. Det slutliga skövdeprojektet på grekisk korsplan med avfasade yttervinklar samt ett outfört förslag för Umeå 1889, där Orlundaplanen återkom med ett tillagt långhus, illustrerar M:s ovilja att stöta sig med sin envetne chef.

M:s två märkligaste kyrkor efter Johannes skiljer sig från hans övriga produktion. Gustav Adolfskyrkan (1890) för Svea Livgarde och S:t Stefan (1901; inre omvandling 1926), båda i Sthlm, hör till de få kyrkor i Sverige där den samtida engelska kyrkoarkitekturen utgjort en direkt förebild. Båda är jämförelsevis små med huvudskepp och ett smalare sidoskepp samt sidoställt torn och rakslutet kor. Gardeskyrkan är dock utförd i nygotikens maskinslagna röda tegel, men den dekorativa behandlingen av naturstensinslagen visar bort från den mera opersonligt gestaltade nygotiken. S:t Stefan är klädd i gråvit sten med jugenddekor.

Utöver de egna kyrkoprojekten bearbetade M insända förslag och gjorde ritningar till olika inredningsarbeten och tillbyggnader i äldre kyrkor. M:s främsta medarbetare när det gällde vägg- och takdekor var åter Agi Lindegren, med vilken han nära samarbetade ett par årtionden, och N E Heurlin, som stod för yttre och inre konsthantverksinslag. M ledde arbetena i Katarina (1891—92) och Jakob (1892-94-) i Sthlm. Omvandlingen av Mora kyrka (1894) gjordes efter vissa förändringar i M:s ursprungliga ritningar. Det äldre tornet över korsmitten på Söderala kyrka inspirerade 1897 M till en exteriör i jugendmässig rokoko med svepande gavelfall och mitt-tornkupol.

I sina kyrkorestaureringar, som nu delvis är omintetgjorda, följde M de principer som Viollet-le-Duc företrädde. Det torde ha varit som medhjälpare till Zettervall vid restaureringen av Kalmar slott som M tillägnade sig denna restaureringssyn. M uppgjorde 1881 — 91 ett flertal detalj ritningar, särskilt for exteriören, efter F W Scholanders förslag från 1858 och Zettervalls direktiv. Med liten eller ingen hänsyn till en byggnads autenticitet siktade ingreppen till ett fullkomnande i den normativa anda med iakttagande av samtidens behov, som de nyskapade kyrkorna koncipierades i. Den sista av M:s schwungfulla restaureringar hör till hans få påtagliga motgångar. Planerna på interiöromvandlingen av Kristine kyrka i Falun utarbetade M redan 1892. När arbetena efter vissa ändringar genomförts 1903—06 tvingades han försvara sig både i pressen och i en uppsats i Kult och konst 1907.

Zettervalls och M:s kyrkorestaureringar samt åtgärderna på Gripsholm utlöste den våldsamma debatt som ledde till en radikal omorientering av synen på restaureringar mot de nya ideal som framför allt S Curman företrädde från 1905. M tog som nybliven överintendent snabbt intryck av kritiken och med hans goda minne knöts Curman, den främste företrädaren för det historiserande synsättet, till restaureringen av Strängnäs domkyrka för att 1918 bli chef för byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå.

Trots att M:s verksamhet som utövande arkitekt främst låg inom kyrkobyggnadskonsten ritade han även diverse profana byggnader som Johannes folkskola (1888, invigd 1891, tillbyggd 1909), Grevesmühlska skolan (1898—1900, riven) och Stockholms arbetareinstitut (1893—94, rivet). För landsarkivet i Lund av H T Holmgren utförde M detaljritningar 1900-03.

M:s fantasifullaste arbete var ombyggnaden av Villa Lusthusporten på S Djurgården 1898—1900. Hans sista betydande bygge blev Villa Bo, också på Djurgården (1909, ombyggt). Huset, som blev makarna M:s hem under sexton år, förenade tidens smak för växlande våningsplaner med en sammanhållen helhetsform och oregelbundet placerade fönster som antydde rummens funktioner.

Till skillnad från flertalet av epokens konstnärer och arkitekter visade M tidigt prov på organisatoriska talanger och en betydande förmåga att samarbeta både inom och över olika gränser. I den lilla men stridbara sv konstnärsvärlden med dess sedvanliga generationsmotsättningar startade M redan på 80-talet en konstpolitisk karriär. Han var en av de få arkitekter som undertecknade opponentskrivelsen mot Konstakademin 1885. Genom sina uppdrag i olika konstnärsorganisationer spelade M inte utan vissa risker en central roll under en kort period. Han tillhörde dock de moderata som strävade efter försoning och samarbete med Konstakademin. Inför invigningen av Johannes kyrka 1890 utträdde M ur Konstnärsförbundet — för att omedelbart inväljas i akademin! M arbetade dock för bättre villkor för de unga konstnärerna utan att stöta sig med det oscarianska etablissemanget.

Stockholmsutställningen 1897 blev M:s stora prov som administratör. Själv gjorde han upp planer och naturarrangemang men avstod samtliga byggnads uppdrag till andra arkitekter. En rad av hans generationskamrater, inte minst personliga vänner, gavs här möjlighet att trolla fram en ny och annorlunda arkitektur i de fantasifulla paviljonger som i sig skulle attrahera allmänheten. Det litterära 90-talet hade sin motsvarighet i byggnader som grep tillbaka på äldre sv arkitektur. Med utställningen fick jugendstilen sitt genombrott i Sverige.

Steget från den lekfulla tillfällighetsarkitekturen till ett omsättande av de nya former och konstruktioner som detta impulsskapande gav upphov till var dock M inte beredd att ta som tjänsteman på granskningsorganet OIA. Trots att Zettervall avgick 1897 gynnade dennes närmaste män, efterträdaren A T Gellerstedt (bd 17), I G Clason och M, ännu några år projekt i hans anda. Vid sekelskiftet märks dock en omsvängning. I tävlingar om kyrkor, skolor och banker, där M och Clason fällde avgörandet, gavs nu priser till en rad byggnader som representerade så skilda utgångspunkter som jugend, sv barock och samtida engelsk tegelarkitektur. M:s smidiga godtagande av den våldsamma konstutvecklingen åren kring sekelskiftet motiverade också utnämningen till överintendent 1904. Den personliga besvikelse som hans vän Clason gav uttryck för lyckades M komma tillrätta med. Valet av M till den förste generaldirektören på byggnadsstyrelsen blev höjdpunkten på hans karriär.

Till M:s viktigaste uppgifter vid sidan av tjänsten hörde ordförandeskapet i Sv slöjdföreningen, där han befordrade "en utveckling av hela begreppet konstindustri" (Paulsson). M var även byggchef för Sthlms stadshus 1917 — 23 med nygotikern G Hermansson (bd 18) som arbetsledare.

Särskilt efter uppförandet av Villa Bo förestod makarna M en av Sthlms kultursalonger. Efter sin pensionering 1924 sålde emellertid M villan och lämnade i aug två år senare överraskande hela sitt offentliga liv och begav sig ut på en fem år lång odyssé med sin hustru.

Som arkitekt tillhörde M de ledande, inte så mycket genom sina egna verk som genom sin följsamhet och det medvetna gynnandet av sina ibland mera konstnärligt begåvade umgängesvänner. Kretsen kring M utgjordes inte bara av Clason, Boberg, Lilljekvist och Lindegren. Genom sitt allmänna kulturintresse var han även vän med skulptören Teodor Lundberg (bd 24) och målare som Rickardh Bergh, Carl Larsson (bd 22) och Oscar Björck (bd 4), som målade hans porträtt 1891 och 1917. Han ingick helt naturligt i kretsen kring Prins Eugen. M:s arkitektur framstår som eklektisk i dubbel mening. Under 80-talet tillämpade han Zettervalls föreställningar och direktiv med bravur. Han anslöt sig samtidigt till de material- och formideal som Clason och Boberg lanserade. Sin största betydelse inom sv arkitektur fick M som organisatör med ett rikt kontaktnät inom det kulturella och konstutövande Sthlm. Få konflikter synes ha tyngt M:s naturliga karriär. Hans dubbla gestalt som administratör bland konstnärer och evig bohem med pannlugg inom ämbetsmannakåren gav honom en särställning och stora möjligheter att glida mellan olika konstsociala miljöer. En lycklig förmåga att samarbeta samt att uppfatta och följa tidsandans växlingar uppvägde hans relativt klena, senare upphörande kreativitet. Den maktposition M grundlade på 80-talet och som gav honom en ledande roll inom ÖIÄ och Konstakademin gjorde M till en av kulturlivets beslutsfattare. Omdömen som charmerande, vänsäll och framför allt duglig vittnar dock om att hans framgångar och ställning inte missaktades.

M:s hustru Dagmar M var syster till aktriserna Alma Fahlström i Oslo och Harriet Bosse. D M studerade vid Musikkonservatoriet i Sthlm 1882 — 87. Sistnämnda år erhöll hon som enda sångelev medalj och debuterade på Operan där hon uppträdde till 1894. Under sin korta karriär som operasångerska, vilken sammanföll med hennes första äktenskap med Adolf Sterky, var D M även engagerad vid Kristiania teater 1891 — 92 och gästspelade i landsorten. Hon vann med sin lilla men uttrycksfulla sopranstämma uppskattning i ett flertal roller inom opéra-comique-repertoaren. Därutöver sjöng hon i Sthlm i Gounods Romeo o Julia, Eurydike i Glucks Orfeus och Anna i Värmlänningarna. Bla titelrollen i Tjajkovskijs Jolantha hade hon instuderat i Paris för tonsättarens väninna Mme Artot. Den blinda prinsessan i denna enda uppsättning på Operan var "återgiven med rörande känslighet och liksom insvept i poesi och romantik" (SM 1900: 40).

Alla tre systrarna utvecklades efter framgångar i mera populära genrer mot den moderna nordiska teaterns krav på dämpad lidelse, realism och inslag av symbolism som vann gehör vid sekelskiftet. D M, vars röst hade begränsat omfång och inte räckte utöver subrettfacket vid Operan, var således å andra sidan väl förberedd för de samtida tonsättarnas musik. Då hennes kontrakt med Operan inte förnyades 1894 började hon efter en längre turné i landsorten att självständigt ge konserter med sånger av nordiska tonsättare. Som romanssångerska 1897 — 1907 med en lång rad framträdanden med ackompanjemang av Stenhammar, Petersson-Berger och andra kända musiker vann hon stora framgångar. Hon införlivade i sin repertoar också samtida tyska och franska romanser liksom de klassiska tyska liederna och medverkade i oratorier och kyrkokonserter. Aven nu gästspelade hon i landsorten, i Oslo, Khvn samt i Berlin och andra nordtyska städer. Hon hyllades för sina djupt musikaliska och innerliga tolkningar som ansågs föra romanskonsten upp på det seriösa plan där den hörde hemma. Till de tonsättare som lovordade D M hörde Edvard Grieg som tillägnade henne sångcykeln Haugtussa. 1900—26 var hon verksam som pedagog vid Musikkonservatoriet där hon undervisade i bl a solosång och scenisk framställning. 1903 blev D M ledamot av MA.