Sture G Mörtsell

Mörtsell, Sture Gustaf, f 10 juni 1899 i Umeå, d 7 juli 1951 i Hudiksvall (kbf i Sthlm, Bromma). Föräldrar: distriktslantmätaren Manne Augustinus M o Alma Karolina Huss. Studentex vid h a l i Uppsala 19 maj 17, ord elev vid KTH ht 17, extra geolog vid Sveriges geol undersökn (SGU) somrarna-höstarna 18 o 19, bergsingenjörsex vid KTH 1 juni 22, eo tjänsteman vid bergsstaten 7 nov 22, assistent i gruvmätn vid KTH ht 22, i gruvmätn o gruvvetensk där ht 23, förste assistent vid gruvvetensk instit där 1 jan 24–1 juni 26, sekr i Sthlms studentsångarförb 24–26, driftsingenjör o platschef vid Margretelunds gruvab 26, driftsingenjör vid Ryllshytte gruvor (ab Zinkgruvor, Falun) 1 jan 27–18 febr 28, vid Orijärvi gruvab i Finland 20 febr 28–30 april 29, anrikningsingenjör o av-dxhef vid Skellefteå (från 31 Bolidens) gruvab 1 maj 29–42, tf prof i allm bergsmekanik o gruvmekanik vid KTH okt–dec 29, nov–dec 32 o jan–april 33, ordf i Skellefteå musiksällsk 36–42, i Skellefteå musikfrämjande 38–42, prof i anrikning vid KTH från 17 april 42, led av Jernkontorets tekn forskmverksamhets första arbetsutsk 43, av JKA:s red:komm 44, ordf i Sv teknologfören:s avd för tekn undervisn 48, i avd för kemi o bergsvetensk från 49. — LIVA 41.

Sture M var äldst i en syskonskara om fyra pojkar och tillbringade barndomsåren i Umeå, Skellefteå, Enköping och Uppsala. Till en början synes han ha siktat mot en lantmäteriutbildning men valde efter studentexamen i stället att följa farbrodern Knut M i spåren. Denne var gruvingenjör och bistod vid flera tillfällen sin brorson med råd och förmedling av arbetsuppgifter.

Som platschef vid olika gruvor i Sverige och Finland vidgade M i hög grad sina kunskaper och utförde även ett visst forskningsarbete rörande anrikningstekniken, ett område som snart skulle bli hans egentliga specialitet. Han vann också snabbt anseende inom både industrin och den akademiska världen. Då B Markman (bd 25) på grund av sjukdom under långa tider inte förmådde uppehålla sin professur i bergs- och gruvmekanik vid KTH anlitades M blott 30 år gammal som vikarie. Samtidigt axlade han den ansvarsfulla rollen som anrikningsingenjör vid Bolidenbolaget, som då var under uppbyggnad och stod inför många svårlösta problem.

Vid Bolidenbolaget stannade M drygt ett decennium. Här utarbetade han metoder för västerbottensmalmernas anrikning samt ledde planerandet och driften av anrikningsanläggningarna i Boliden, Rönnskär, Laver och Kristineberg. På grund av malmernas ovanliga sammansättning nedlade M ett mycket omfattande laboratoriearbete på deras behandling. Detta arbete, som åren 1929–33 utfördes i bolagets laboratorium på Alströmergatan i Sthlm, hade snarast karaktären av grundforskning. För att testa resultaten uppfördes först ett provanrikningsverk i Boliden och därefter nämnda anläggningar i full driftsskala. Verksamheten var i flera avseenden nydanande och avsatte för bl a M:s del en rad patent. Samtidigt publicerade M ett betydande antal uppsatser och artiklar i olika teknisk-vetenskapliga tidskrifter och företog tal- rika utländska studieresor. Han besökte bl a England och USA 1930, Tyskland 1932 och 1939 samt Frankrike 1939 och gjorde kortare resor till Finland, Norge och Tyskland.

1942 inrättades en särskild professur i anrikning vid KTH och M blev dess första innehavare. Denna specialiserade tjänst tillkom genom en ny fördelning mellan ämnesområdena för professurerna i gruvvetenskap respektive i allmän bergsmekanik och gruvmekanik. Här tillvaratogs fullt ut M:s intresse och fallenhet för grundforskning. Han ansågs under bolidentiden vara mer teoretiskt än praktiskt lagd och hade dessutom gjort sig känd som en utmärkt pedagog. Att ämnet anrikning nu gavs en ny status medförde emellertid även en rad praktiska problem, vilka M löste på ett föredömligt sätt. Jämsides med forskningen utformade han undervisningen, skrev kompendier, föreläste och ledde uppförandet av ett nytt institutionslaboratorium. Det sistnämnda stod färdigt vid mitten av 1940-talet och hade delvis bekostats av gruvindustrin.

Till det nya laboratoriet rekryterade M en rad skickliga medarbetare. Bland dessa var M:s yngre bror, Tage M, anställd som förste assistent redan 1942 efter en kort tids arbete vid Bolidenbolagets anrikningsverk i Rönnskär. Tillsammans konstruerade bröderna den s k Mörtsellseparatorn (1946) för magnetisk separation. På vissa områden kom den att bli en betydande framgång. I övrigt genomförde M en omfattande forskning rörande slamavsättning, siktning, ytbestämning, krossning och målning. Forskningen finansierades av bl a Jernkontoret, Statens tekniska forskningsråd, Svenska gruvföreningen och olika gruvbolag. Arbetet organiserades i regel inom ramen för Jernkontorets forskningsverksamhet, där M var ordförande i den 1944 bildade kommittén för krossnings- och malningsutredningar. Resultaten publicerades främst i form av väl genomarbetade uppsatser i JKA och TT. Som forskare synes M ha varit utomordentligt produktiv.

Vid sidan om sin industriella och vetenskapliga verksamhet gjorde M betydande insatser för kultur- och föreningsliv. Han var under hela sitt vuxna liv engagerad i olika sällskap för sång och musik. Särskilt intresse visade han för sång i manskvartett, men han medverkade även i andra sammanhang. Som aktiv inom Stockholms studentsångarförbund var han t ex medlem av dess amerikakör 1925, och under bolidentiden lär han i första hand ha anställt personal som förutom yrkeskunskaper också hade ett uttalat intresse för musik. Vidare verkade han länge inom sällskapet Per aspera och var från 1924 en hängiven medlem av Sancte Orjens gille. M rycktes plötsligt bort i sviterna efter en bilolycka i Harmånger. Vid olyckstillfället omkom hustrun omedelbart.