Nils Stensson (Natt och Dag)

6 Nils Stensson, bror till N 4 o N 5, d dec 1439. Namnes tidigast 27, kallas väpnare 31, blevjan 35 riksråd o Engelbrekt Engelbrektssons hövitsman i Småland, fick som förläning av kung Erik Tuna län där hösten s å, o av Karl Knutsson detta jämte Stegeborg i Östergötland, Trögds hd i Uppland o Konga hd i Småland okt 36, konung Eriks sv marsk mars 39.

G senast 1436 m Margareta (Margit) Stensdtr, f tidigast 1414, d senast 1439, dtr till riksrådet Sten Turesson (Bielke; bd 4) o Margareta Karlsdtr (Sparre av Tofta).

N var en av de yngre bröderna i en skara om åtta och omtalas tidigast 1427. Han kallas väpnare från 1431 men uppnådde på grund av unionskrisen och sin tidiga död aldrig riddarvärdigheten.

N:s första kända offentliga framträdande var vid herredagen i Arboga i jan 1435, det möte som oriktigt uppfattats som Sveriges första riksdag. Han var en av de sammanlagt 33 frälsemän som tillsammans med tre biskopar då konstituerade sig som ett "rikets råd i Sverige" och åtog sig regeringsmakten. Detta var en konsekvens av att ett antal i Vadstena församlade sv rådsherrar och frälsemän i aug föregående år hade uppsagt Erik av Pommern tro och lydnad med motiveringen att han hade brutit sin kungaed. Från denna tidpunkt, när Engelbrekts resning fick en mer officiell karaktär, hade N:s farbror Knut Bosson (N 3) o hans äldre bröder Bengt (N 4) och Bo (N 5) stått på upprorsmännens sida. På arbogamötet anslöt han sig till de — sedan dock aldrig avsända — rundskrivelser till utlandet rörande avfallet från unionskungen som redan i sept 1434 utarbetats i Sthlm. N betroddes vid samma tillfälle med det viktiga uppdraget att vara en av Engelbrekts provinsiella underhövitsmän.

Redan på hösten 1435 fördes N av svenskarna enligt rimkrönikan fram som en av tre kandidater till drotsämbetet. Alla tre — de bör ha varit i åldern 25–30 år — avfärdades dock av kungen såsom varande för unga. Motiveringen skall enligt krönikan ha varit att denne ville ha en "som dufftet är af hofdet slagit" (ungefär: en som är torr bakom öronen). Inte heller N:s äldre bror N 4, som lanserades av kungen, blev utsedd av svenskarna utan Kristiern Nilsson (Vasa), en annan av de k kandidaterna. I och med uppgörelsen med kungen sommaren och hösten 1435 hade N:s militära uppdrag fatt ett slut. Det hade gällt att från Kläckeberga kyrka strax nordväst om Kalmar bevaka dels kungens danske fogde på Kalmar slott, dels riksgränsen mot Blekinge i söder. Enligt vad kungen senare själv uppgav skall N, innan upproret på nytt bröt ut, ha hunnit uppsöka honom på Kalmar och förlänats med Tuna gård och fögderi mot löfte att avstå från vidare aktioner mot den k slottshövitsmannen (Hanserecesse). N deltog i det rådsmöte som vintern 1436 hölls i Arboga och där man åter uppsade kungen tro och lydnad. Under våren, då N följde Engelbrekt på dennes krigståg söderut, återinsattes han som hövitsman i kalmarlänet. I mitten av mars uppehöll de sig båda utanför Kalmar och begärde hjälp från tyska städer mot kungen och hans sjörövare, såsom det heter i ett brev till Danzig.

Även denna gång var Kläckeberga kyrka N:s bas. Aktmaterialet bestyrker krönikeuppgifter om att han skall ha låtit utföra byggnads- och befästningsarbeten där. Dessa notiser kan dock inte utan vidare kombineras med gjorda byggnadshistoriska iakttagelser, som visar att denna märkliga romanska kyrkobyggnad verkligen har haft ett förflutet som fast hus, eftersom den utnyttjats militärt även vid andra tillfällen senare under medeltiden. Nu fick enligt krönikan fästet på order av Engelbrekt ta emot en stor garnison, som det blev N:s skyldighet att underhålla.

Efter ett misslyckat försök att vinna kalmarborgarna för sin sak drog man vidare. Brömsehus på andra sidan den danska gränsen hade redan erövrats av N:s folk, och tåget gick närmast till Ronneby, som vanns förhandlingsvägen. Det var en av de städer som det var viktigt att komma i besittning av när Kalmar var i dansk hand. En annan var Laholm vid Lagans mynning, och N skall ha haft stor förtjänst av att fästet där kunde inlösas för 1 000 rhenska gyllen. Därefter skildes N:s och Engelbrekts vägar för sista gången. Själv återvände N till Möre och sina uppgifter där, medan Engelbrekt drog norrut.

Av Stenssönerna har N liksom brodern N 5, vilken under krigståget blivit en av hövitsmännen på Varberg, hållit fast vid Engelbrekt in i det sista, medan den äldre brodern N 4 tagit avstånd från den nya resningen och råkat i privat fejd med denne. Alldeles oavsett vilket som var det verkliga skälet för mordet, utfördes det av den sistnämndes son Magnus (N 7) och därtill i närheten av hans eget fasta hus. Hur N förhållit sig till händelserna, partiförskjutningarna och de andra aktörerna, däribland inte minst bröderna, i det politiska spelet under våren och försommaren 1436 kan inte utrönas. Tydligen har han hållit sig kvar med sitt folk i kalmartrakten. I juli–aug, när kungen under hanseatisk förmedling förhandlade med svenskarna, var han nämligen i Kalmar och fick själv bemöta kungens anklagelser för löftesbrott vad gällde återupptagandet av trakasserierna mot dennes danske borgfogde under vintern och våren. I lybeckarnas brev hem 1 aug omtalas han som ett av de tio sv ombuden. Själva fördragsurkunden av den 1 sept, som bara räknar upp sex fullmäktiga ombud, upptar dock inte hans namn. Nu, om inte förr, har N fått dra tillbaka sin styrka från kalmarlänet, som åter kunde förenas med borgen, där hans bröder N 4 och N 5 efterträtt den danske hövitsmannen.

Intressant är att se hur rimkrönikan, som har mycket att förtälja om N — uppgifter som i stort kan verifieras i ett för tiden ovanligt rikt aktmaterial — från och med nu blir öppet kritisk mot honom. Detta, liksom det förhållandet att vissa textpartier rörande N:s bedrifter, både före och efter Engelbrekts död, har kortats ned eller helt strukits beror på att det här är segraren Karl Knutsson som låtit skriva historia. Ändringarna, som unika handskriftsförhållanden låter oss ta del av, har nämligen gjorts i Karl Knutssons kansli vid mitten av 1400-talet. Två tidiga krönikeversioner, de s k Engelbrekts- och marskkrönikorna, har då överarbetats för att användas som inledning till Karlskrönikan, det stora krönikeverk som skulle kasta glans över uppdragsgivaren.

Vid länsutdelningen i Söderköping i okt 1436 fick N enligt rimkrönikan av Karl Knutsson, som svarade för regeringen under kungens frånvaro, utöver Stegeborg Tuna län, som han tidigare fått av kung Erik, samt Trögds härad i Uppland och Konga härad i Småland. Att han erhöll allt detta berodde enligt krönikören på att han var gift med marskens syster. Det sägs också att dessa län, som för övrigt var sådana som normalt gav överskott, skulle ha tillåtit honom att leva "rik och säll". Men vid ett annat tillfälle uppmanade honom enligt samma källa marsken att rida med färre hästar istället för att kräva flera län. Att föra inbördeskrig – åsom flera gånger under perioden 1434–1439 – var emellertid dyrbart för de inblandade herrarna, varför det inte är underligt om N, vars aktiva år just sammanföll med denna den första av de senmedeltida sv unionskriserna, var i behov av stora länsinkomster. Härtill kommer att släkten tydligen har dragits med gamla skulder, och N skall också ha lämnat skulder efter sig. Visserligen har brev som berör N:s privata förhållanden knappast alls bevarats, men det finns ändå skäl att tro att N inte ägt särskilt mycket jord; allt som omtalas är 1/2 markland i Skerike socken i Norrbo härad i Västmanland, vilket han på vissa villkor upplät till sin äldre bror Knut 1431. I övrigt omnämns bara jord som hustrun, Karl Knutssons halvsyster, medfört i boet. Sålunda har N, sedan hon och parets gemensamme son dött på en och samma dag i Uppland resp Östergötland (Stegeborg), med framgång gjort anspråk på bakarv. Enligt en senmedeltida relation skall N ha kompenserats med pengar när ingen ville gå ed på vem av de båda som dött först. Det är också arvet efter Margareta Stensdotter som uppgörelser så sent som 1453 och 1457 mellan N:s och hennes arvingar gällt. — En 1500-talsuppgift, att N vid ej angiven tidpunkt skulle ha innehaft Rumlaborgs län, har ej kunnat verifieras (Westin).

Innehavet av borgar och län var under medeltiden liktydigt med makten över riket. På samma sätt som striden mellan det sv rådet och Erik av Pommern under krisens första skede inriktats på rätten att tillsätta hövitsmän, kom kampen nu att gälla innehavet av vissa viktiga borgar. Vad gäller N:s roll, när Karl Knutsson gjorde upp med sina tidigare huvudmotståndare Erik Puke och Kristiern Nilsson inom den trots allt unionsvänliga rådsaristokratin, är källmaterialet något motsägelsefullt. Enligt krönikan skall han på Erik Pukes begäran, såsom gisslan, ha garanterat dennes säkerhet vid ett förlikningsmöte med Karl Knutsson kort före gripandet i Västerås. Enligt samma källa konspirerade N med Kristiern Nilsson mot marsken, som under hösten 1438 sköt drotsen åt sidan för att kunna regera Sverige ensam som riksföreståndare.

Dessa uppgifter skall dock ses mot bakgrund av att krönikans framställning av händelserna redan före brytningen mellan N och Karl Knutsson är färgad av den senare bittra fiendskapen dem emellan. Aktmaterialet vittnar nämligen om att han sommaren 1438 såsom rådsrepresentant deltog i förhandlingar i Kalmar med det danska rådet om val av ny unionskung, sedan Erik av Pommern inte förmått utnyttja de möjligheter att återkomma i riket som erbjudits honom. Ännu i samband med riksföreståndarvalet i okt medverkade N vid svågerns sida i rådsbeslut. Men hans lojalitet hade då redan satts på prov. När bröderna, vilka mottagit Kalmar av kungen, vägrat upplåta borgen till det sv rådet, hade N solidariserat sig med dem. Liksom hans eget fäste Stegeborg skulle den kunna utnyttjas som brohuvud vid ett framtida restaurationsförsök av Erik av Pommern, som residerade på Gotland. Om dessa och eventuellt andra borgar gick förlorade för rådet var det dessutom stor risk för riksdelning. På en herredag i Tälje i aug hade en stor församling förbundit sig att iaktta obrottslig trohet mot riket och att bla gemensamt bekämpa var och en som för sina läns skull kränkte sv rätt. Edsförbundet har tydlig adress till brödratrion inom ätten Natt och Dag, vilken återfinns bland hundratalet deltagande stormän. Så sent som på nyåret 1439 skall N ha fått avge försäkringar om trohet och vänskap till riksföreståndaren.

Det skulle snart visa sig att varken farhågorna för restaurationsförsök eller för riksdelning saknade grund. Karl Knutsson, för vilken det i första hand gällde att slå ned oppositionen inom aristokratin mot hans egna maktsträvanden, började vintern 1439 belägra Stegeborg. Avsikten var att först vinna denna borg och sedan Kalmar. N utnyttjade det tillfälle som ett stilleståndsavtal med belägrarna gav till att via Tuna och Oland bege sig till kungen på Gotland, dit han kom i sällskap med brodern N 5 och borgholmshövitsmannen Magnus Gren (bd 17) samt brorsonen N 7, Engelbrekts mördare. N försågs med marsktitel av kungen och återvände med en välutrustad större styrka på kungens skepp till Stegeborg. Samtidigt uppmanade Erik av Pommern menigheterna i Sverige att lyda N och ingen annan till dess att han själv kunde komma in i riket.

N vann snabbt Söderköping. Redan tidigare hade han förföljt Karl Knutssons folk i sitt fögderi. Nu skickade han in de kungens män han hade haft med sig i landskapet. Om deras framfart där vittnar Vadstenadiariet och andra källor. Efter ett par veckor vände krigslyckan för N och han flydde till Gotland. Östergötland hade dock inte gått helt förlorat för hans och kungens sak. I en proklamation till den östgötska menigheten i april — med maning att slå vakt om de nationella värdena — talar rådet om risken för att N:s folk kan sätta sig fast i skogarna över sommaren.

Samtidigt som dessa aktioner från Stenssönernas sida innebar ett verkligt hot mot riket och dess enhet, kom N:s handlande att få en samlande effekt, som den samtida propagandan inte var sen att utnyttja. Biskop Tomas' Frihetsvisa är sålunda direkt inspirerad av N:s uppträdande våren 1439. Det framställdes som något oerhört att han fört vad den medeltida lagen kallade "avog sköld" mot sitt eget land. Härmed åsyftades hans fälttåg i Östergötland med den danske kungens trupp under dannebrogen. Det gemensamma motståndet mot N kom att överbrygga motsättningarna inom rådet. Majoriteten där ville hålla fast vid den nordiska personalunionens idé utan att för den skull vare sig vilja ha kvar kung Erik eller stödja den vid det laget mycket mäktige Karl Knutsson i hans tronsträvanden.

I slutet av juli återkom N till Stegeborg, den här gången i sällskap med Erik av Pommern, som medförde en betydande truppstyrka och uppenbarligen hoppades kunna återta regeringsmakten i Sverige. N skall på nytt ha lyckats göra sig till herre över hela Östergötland. I aug fann sig Karl Knutsson föranlåten att skriva till borgerskapet i Vadstena och hota med stadens undergång om man inte upphörde att samarbeta med N mot honom. Kung Erik hade föga framgång och valde att efter någon månad återvända till Gotland. Sedan rådet i slutet av sept äntligen beslutat tillställa honom en formlig uppsägelseskrift, fick N på en herredag i Tälje lova att skilja sin sak från kungens. Han upplät därefter Stegeborg till rådet och marsken, som snart också kom i besittning av Kalmar. Helt litade man dock inte på N:s trohet, ovisst med vilken rätt. Efter ett nytt besök på Gotland blev han med sitt följe överfallen på vägen mellan Söderköping och Norrköping. I den strid som utbröt på platsen togs han tillfånga och fördes till Norrköping. Själv skall han efter några dagar ha dött i pest där, medan en del av hans män halshöggs i Söderköping. Ehuru det med hänsyn till krönikans tillkomstomständigheter och tendens finns anledning att hysa skepsis mot dess uppgifter om orsaken till N:s död, något som för övrigt redan samtiden skall ha gjort, är det belagt att pesten verkligen grasserade i Sverige under senare delen av år 1439.