Sten Bosson (Natt och Dag)

2 Sten Bosson, sonson till N 1, d mellan 12 april 1410 o 14 mars 1411. Far: riddaren o riksrådet Bo Bosson. Nämnes tidigast 1371, möjl Bo Jonssons (Grip; bd 5) fogde på Borgholm 72 eller 73, häradsh i Östkind, Ög, åtminstone 80 (RAperg; ej RPB) –90, Bo Jonssons fogde i Södermanland senast 2 aug 86, blev riddare mellan 21 juni 87 o 19 febr 88 o riksråd senast okt 89, häradsh i Dalarna åtminstone 89 (B 19)–08, hövitsman i Hälsingland senast 95 o i en del av Östergötland sannolikt kort därpå.

G sannolikt före 2 jan 1378 o säkert före 28 febr 1387 m Ingeborg Karlsdtr, d tidigast 14 mars 1411, dtr (Ljung) till Karl Birgersson (Vinäsätten) o Gertrud Gertsdtr.

När S i nu känt källmaterial tidigast förekommer, nämnes han sist bland ett 30-tal anhängare till konung Albrekt i stillestånds-avtalet 1371 med konungarna Magnus' och Håkans anhängare vid Edsviken i Sollentuna norr om Sthlm. Bland hans meningsfränder där var hans far Bo Bosson och dennes systerson Bo Jonsson. Denne mäktige äldre kusin tycks ha kommit att betyda mycket i S:s liv även långt efter sin egen död. Ett endast i ofullständig avskrift bevarat odaterat brev till denne (DS 10, nr 195) anses härröra från något av de båda närmast följande åren och vara skrivet av S, som i så fall då skulle ha varit Bo Jonssons fogde på Borgholm. 1374 nämnes S bland åtta personer med hans far i spetsen, som jämte Bo Jonsson fick lejdebrev för underhandlingar med konung Albrekt (BSH). 1385 fråndömdes Bo Jonsson en holme i Västmanland, som S å hans vägnar väckt tvist om. Ett par månader senare höll S räfsteting i Hedemora, varvid han fungerade som konungsdomhavande å Bo Jonssons — numera drots — vägnar. Vid flera tillfällen var han bland sigillvittnena vid Bo Jonssons godsaffärer (perg:brev LSB 26 sept 1383 o 11 mars 1386; Trolle-Löwens saml 24 febr 1385; Skoklostersaml 6 juni 1386; RPB, nr 2 224). Några veckor före Bo Jonssons död i aug 1386 utfärdade S ett donationsbrev till Vadstena kloster, i vilket han kallar sig fogde i Södermanland, vilket landskap då sedan länge var ett av Bo Jonssons pantlän. I ett brev från 1393 (Bergshammarsaml) uppger han, att han fått gods av Bo Jonsson för sin tjänst och för den skada han "för honom tog".

Enligt dennes 1384 daterade testamente (Rosman, 1, s 356) skulle förvaltningen av hans vidsträckta gods och pantlän övertagas av ett exekutorskollegium, bestående av biskoparna i Linköping och Strängnäs samt åtta världsliga stormän, bl a S med sin bror Knut (N 3) som suppleant. Syftet med testamentet var att även efter Bo Jonssons död en självständig aristokratisk politik skulle främjas. Månaden efter Bo Jonssons död utfärdade konung Albrekt ett lejdebrev för exekutorerna och för Bo Jonssons fd fogdar, men det torde inte ha kommit till användning, eftersom det bevarats i arkivet i Schwerin (BSH). Ett nytt lejdebrev av den 21 juni 1387 är känt genom en vidimation av den 31 juli s å, som daterats på S:s slott Nyköping. Detta lejdebrev är den senaste urkund i vilken S ännu ej bär den riddartitel han har i en revers till biskopen i Strängnäs av den 19 febr 1388. En iakttagelse, att även hans exekutorskollega Ulf Jonsson (Aspenäsätten; bd 2) — hans fars kusin — och två av exekutorssuppleanterna blivit riddare ungefär vid denna tid, har föranlett en förmodan, att de dubbats till riddare vid ett besök hos den dansk-norske konungen Olof kort före dennes död i Skåne sommaren 1387 (Löfqvist, s 263). Denna förmodan har visats vara osannolik i fråga om den ene av suppleanterna (Gillingstam, s 70) men är ändå tänkbar beträffande bl a S.

Säkert är, att Algot Magnusson (Sture), som var en av exekutorssuppleanterna och gift med en av S:s systrar, 5 jan 1388 till konung Olofs mor drottning Margaretas förfogande ställde två av Bo Jonssons pantlän, slotten Opensten och Öresten i Västergötland, och att S och andra exekutorer jämte vissa av suppleanterna 22 mars s å hyllade henne som Sveriges härskarinna. De överlämnade nu de flesta av Bo Jonssons pantlän till henne men behöll Nyköping, Viborg, Västmanland och halva Dalarna, vilket även uppges i drottningens försäkran till de sv herrarna av samma datum (ST).

Sedan konung Albrekt följande år blivit besegrad och tillfångatagen, ges det första belägget för att S då var riksråd. Ännu i en i Örebro 1379 daterad supplik till påven om den heliga Birgittas kanonisation namnes han bland frälsemän, som ej tillhörde rådet (Acta ...), och det finns från Albrekts regering inga tecken på att han varit riksråd. I ett par brev från ett möte i Söderköping hösten 1389 namnes S bland "riksens rådgivare och män" resp "rådgivare och riksens män", men i en odaterad böneskrift (SRS) till påven om Birgittas kanonisation, vars 28 utfärdare alla nämns i ett av dessa brev, och som därför måste ha tillkommit vid samma tid, markeras tolv av dessa personer som riksråd, och bland dem var S.

S överenskom 27 juni 1390 med sina exekutorskolleger, att han å Bo Jonssons barns vägnar ensam skulle överta alla dessas gods och de återstående pantlänen samt ansvara för sterbhusets skulder. Drottning Margareta namnes bland beseglarna av detta brev, som är känt genom en vidimation av henne från följande år. Häri har man sett "en sprängning av adelsgruppen, ägnad att i drottningens intresse försvaga herremännens makt" (Rosman, 1, s 289), vilket föranlett en forskare att betrakta S som "drottning Margaretas handgångne man" (Sällström, s 61).

1393 återlämnade tre av S:s fd exekutorskolleger av Bo Jonsson olagligt förvärvade gods under åberopande av att S vid exekutorernas sammanträden i Nyköping ofta yrkat därpå. Detta överraskande vittnesbörd om att de tidigare exekutorerna fungerat ännu tre år efter det att S ensam skulle ha övertagit deras uppdrag har tolkats antingen som att de betraktats "såsom något slags högre instans" (Rosman, 1, s 292) eller som att de "utgjort kärnan av oppositionen mot drottningen", som "fortfarit med att utgöra en grupp som vid gemensamma överläggningar träffade avtal om arvet efter drotsen utan inblandning från drottningens sida" (Linton, s 217). Den senare meningen kan sammanställas med ett brev från 1395 (BSH), som ansetts (Nordman) tyda på att såväl S som hans bror N 3 "vacklat i sin trohet mot drottningen och haft hemliga förbindelser med konung Albrekts anhängare" (jfr dock Carlsson 1947).

I ett annat brev från 1395 (Rääf, 4) kallar invånarna i Sundhed, dvs norra Hälsingland, S "capitaneus terre nostre". Ett odaterat brev (Benzelius) uppger, att honom an-förtrotts en del av Östergötland (jfr Fritz), där en person 1395 vid räfsteting i Bankekinds härad uppgav sig vara konungsdom-ha vande å hans vägnar, ehuru han själv var närvarande.

Såsom riksråd förekommer S 1395 i traktaterna med konung Albrekt i Lindholm och med hansestäderna i Helsingborg, 1396 i Nyköpings recess, 1398 i traktaten med Tyska orden i Khvn (Suhm) och i privilegiebekräftelsen där för hansestäderna, 1399 i uppgörelsen i Nyköping med Bo Jonssons arvingar (jfr bd 17, s 301) samt 1408 i konung Eriks i Kalmar daterade kvitton till Tyska orden rörande Gotland.

Vid de räfsteting som hölls med anledning av stadgandet i Nyköpings recess om reduktion av gods, som frångått kronan efter konung Albrekts tronbestigning, var S också verksam. Då hans syssling och fd exekutorskollega Sten Bengtsson (Bielke; bd 4) i aug 1399 höll räfsteting i Östergötland, namnes S vid flera tillfällen bland närvarande riksråd tillsammans med bla brodern N 3 och den förutnämnde svågern Algot Magnusson (Sture). Själv höll han dylika räfsteting i Jönköping i sept så, i Finland 1405 och i Södermanland 1409. Näst efter Bo Jonssons arvingar var S den inom det världsliga frälset som hårdast drabbades av denna reduktion. Han fråndömdes ej mindre än 93 öresland i Västmanland (Rosén).

1407 beordrade påven domprosten i Västerås att verkställa undersökning om de klagomål som Strängnäs domkyrka framställt mot S angående penningar och andra tillhörigheter. Ännu 1448 (Gillingstam, s 297) instämdes hans arvingar för hans skuld till denna domkyrka.

I ett utdrag från omkr 1600 ur konung Eriks av Pommern nu ej bevarade s k skattebok förekommer S i en förteckning över förläningstagare, men utdraget anger ej var hans förläning låg.

1410 testamenterade S på sin "sotasäng" 100 mark penningar till Linköpings domkyrka, där han ville bli begravd, och där han senast 1401 instiftat ett prebende, som helgats åt den heliga Birgitta, hans farmors kusin. Detta testamente är daterat på Ekhult, som han kallar sin sätesgård. Vilken av orterna med detta namn som åsyftas framgår ej, men den enda av dem, som åtminstone på 1500-talet var sätesgård, ligger i Björsäters socken i Östergötland. Dess identitet med S:s sätesgård förefaller sannolik, eftersom ättlingar till honom i tre generationer (1414—1511) kan beläggas som häradshövdingar i Bankekinds härad, till vilket Björsäter hörde.