Christian Naumann

1 Naumann, Christian, f 1 juli 1810 i Malmö, S:t Petri, d 30 aug 1888 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: Snickaråldermannen Johannes N o Cecilia Florman. Inskr vid LU 9 okt 26, filol kand 20 juni 31, FK 30 maj 32, disp 16 juni 32, mag 23 juni 32, allt vid LU, kanslist i bondeståndet vid riksdagen 34/35, eo kanslist i ecklesiastikdep 21 nov 34, jur utr kand vid LU 3 aug 36, tf lär i lagfarenhet där 23 sept 36, v häradsh 20 dec 39, förste notarie i bondeståndet vid riksdagen 40/41, tf sekr där 14 juli 41, sekr o ombudsman vid LU 15 juli 41–52, sekr i utsk ang omarb av LU:s konstitutioner o styr:stadgar 42, tf kanslerssekr vid LU 47–48, kurator vid änke- o pupillkassan 47–51, prof i stats- o processrätt 27 mars 52–60, rektor ht 59–vt 61, allt vid LU, jur utr dr vid univ i Kiel 18 dec 54, justitieråd 4 dec 60–13 juli 87, ansv utg för Tidskr för lagstiftn, lagskipn o förvalta (N:s tidskr) 64–88, led av stadsfullm i Sthlm 67–71.

G 14 sept 1841 i Sthlm, Klara, m Johanna Sophia Keyser, f 20 aug 1811 där, ibid, d 12 aug 1875 där, Jak o Joh, dtr till grosshandl Gustaf Theodor K (bd 21) o Beate-Sofie L' Orange samt förut g m stämpelmästaren Malte Kristoffer Molin.

Vid Lunds universitet ägnade sig N först åt humanistiska studier. Han tillhörde de frisinnade studenter som beundrade C J L Almqvist och umgicks i kretsen kring denne. Livet ut var han förenad i vänskap med J A Hazelius (bd 18) och han stod Jonas Wærn nära. Han sörjde över frihetens undergång i Polen och ivrade för folkens självbestämmanderätt. Snart nog övergick N till den juridiska fakulteten. Han tjänstgjorde några år i K M:ts kansli och hade även anställningar vid bondeståndet under två riksdagar.

Då akademisekreteraretjänsten vid LU blev ledig sökte sig N tillbaka dit. Han anlitades där även som lärare vid den juridiska fakulteten och ägnade sig åt vetenskapligt författarskap. Till att börja med hade han sitt intresse inriktat på rättshistoria, inspirerat av C J Schlyters banbrytande arbeten om de sv medeltidslagarna. Hans första specimen rörde landsköp enligt sv lag och edsöret enligt landskapslagarna (1838, 1843). Som så många andra jurister påverkades han starkt av den historiska skolans läror. Grundåskådningen ledde till en konservativ samhällssyn. Han klandrade den ivriga lagstiftningsverksamheten men företrädde i andra väsentliga frågor en förvånande frisinnad syn. Någon osjälvständig beundrare av tysk rättsåskådning blev han ingalunda. Han kritiserade skarpt den "Germanismus", som han vid mitten av 1800-talet fann prägla denna (brev till Palmen 5 nov 1865).

N:s övergång till positivrättsliga studier markerades 1844 av första delen av hans Sveriges statsförfattnings-rätt. Författningens historiska utveckling ägnade N en 1866 utgiven volym, som senare kom att ingå som en första del i den väsentligt utökade andra upplagan av statsförfattningsrätten. Vid sidan härav utgav han bl a 1854 texterna till Sveriges grundlagar. Detta arbete innehåller även värdefulla rättsfallsreferat.

På statsrättens område gjorde N en uppseendeväckande insats av såväl teoretiskt intresse som praktisk politisk betydelse. N:s statsrättsliga författarskap var den första vetenskapliga bearbetningen av ämnet, ej blott en kommenterad lagtext. Betydelsen härav var desto större som centrala konstitutionella problem var aktuella under den brytningstid som rådde mellan det äldre ståndssamhället och en demokratisk samhällsstruktur. Synsättet var tydligt präglat av den historiska skolans tankar och blev därmed väsentligen konservativt. N hade även frigjort sig från de avtalsrättsliga konstruktioner som utmärkt naturrätten och ännu 1809 spelat en roll vid grundlagsarbetet. Även i andra sammanhang var en mera modern syn på den offentliga rätten märkbar. I fråga om kungamakten och dess förhållande till riksdagen kämpade N dock för bevarande av 1809 års RF med dess, i anslutning till Sieyès' teorier, utformade maktfördelning. Denna skulle garantera samhällsfriden men makten skulle noga kontrolleras genom de organ, som RF skapat. N var för den skull ingen vän av en parlamentarism som rubbade balansen. Genom sin nära kontakt med Oscar II utövade han ett ej ringa inflytande; monarken har i sina memoarer betygat att N alltid ägde hans "stora förtroende" (1, s 140). N:s mest kända insats för klarläggandet av bakgrunden till 1809 års RF var även den en följd av hans anslutning till historiska skolan. Han tog tidigt kontakt med den åldrige Hans Järta (brev 9 febr 1844, UUB). Tre årtionden senare offentliggjorde N det Håkanssonska förslaget till RF (N:s tidskr 1872). Det styrkte Järtas påstående att grundlagen främst byggde på inhemska erfarenheter, ej på Montesquieus teorier. Aktstycket hade han då genom en son utfått från Järtas kvarlåtenskap.

N:s uppfattning dominerade den vetenskapliga opinionen tills N Höjer (bd 19) och A Brusewitz (bd 6) sökte betona inflytandet från Montesquieus maktfördelningslära i anslutning till formuleringar hos Järta.

I tidens stora fråga — reformen av ståndsriksdagen — intog N senare en mot De Geers representationsförslag kritisk hållning. Hans åsikter sammanföll med flera av kollegernas i HD ehuru han ej som J A Södergren deltog i den tryckta polemiken. Han stod nära den öppet aktive K Olivecrona, som beklädde professur i Uppsala men efter några år blev hans kollega i HD. N befarade att ett förstärkt inflytande för bondebefolkningen utan stark motvikt av bevarad representation från andra samhällsklasser skulle få negativa följder för sv samhällsutveckling (brev till Olivecrona 16 mars 1867).

Under arbetet på sin statsförfattningsrätt kom N:s uppmärksamhet även att riktas mot de problem som frihetsstadgandet i RF § 16 skapade främst i fråga om religionsfriheten. N hävdade att RF skapat en allmän religionsfrihet i vårt land eftersom 1809 års lagstiftare kommit så långt i humanitet och legislativ bildning, att de för framtiden inte ville med straff belägga ett uttalande av den religiösa övertygelsen eller tvinga någon att med munnen bekänna en annan religion än den han verkligen omfattade. "Men han var ej", skrev han till Hazelius (3 jan 1858, NordM) "någon vän av oordning". Stadgandet i RF måste följas av allvarliga och tjänliga ordningsregler. Tolkningen antyddes 1854 i editionen av Sveriges grundlagar och utfördes närmare tre år senare i en studie som väckte stort uppseende. Den godtogs allmänt, och först 1956 anmälde en forskare, C A Hessler, avvikande åsikt. — I fråga om grundlagarnas tolkning intog N en något friare ståndpunkt än vad ordalagen i RF § 83 ger vid handen.

N:s statsrättsliga författarskap åtnjöt länge stort anseende; många av hans lagtolkningar har accepterats. Uppenbart är dock att hans ofta konservativa synsätt fått i alltför hög grad prägla framställningen. Hans yngre och mera frisinnade forskarkollega H L Rydin riktade ur denna synpunkt 1868 ett angrepp mot N (SLT), vilket N bemötte följande år (N:s tidskr). Själv hade N öppen blick för faran av politiska motsättningar i HD.

Vid sidan av sitt statsrättsliga författarskap utgav N ett flertal värdefulla arbeten på straffrättens och processrättens områden. Hans vetenskapliga produktion föranledde att han utnämndes till innehavare av en nyinrättad professur i statsrätt och processrätt vid LU. Inom fakulteten mötte N motstånd men stöddes av konsistoriet och regeringen. Utnämningen kritiserades av politiska skäl med anledning av N:s konservativa åskådning.

N:s rättsvetenskapliga lärargärning och författarskap berikades av hans omfattande förbindelser med jurister på kontinenten och i de nordiska länderna. Med professorn och senatorn J Ph Palmén i Hfors brevväxlade han livet ut. Som skåning hade N naturligt nog många kontakter med Danmark och var en ivrig skandinavist. Under resor till Berlin, Wien och olika universitetsorter studerade han undervisningsmetoder och examensväsen liksom rättegångsväsende och jurysystem.

Lärargärningen i Lund avbröts av utnämningen till justitieråd 1860, då domstolens medlemstal ökades. N hade länge önskat denna möjlighet att påverka den sv jurisdiktionen. "Utomlands anser man det nödvändigt att i de högsta tribunalerna ha en eller flera vetenskapsmän i juridiska facket bland ledamöterna .... Hos oss har sedan 1809 endast en enda professor, mig veterligen gjort den banan, nämligen Themptander. Måhända hava i allmänhet våra juris professorer brist på praktisk erfarenhet och förmåga" (brev till Hazelius 3 jan 1858). N:s inflytande i HD och därmed på den sv rättsutvecklingen blev betydande. Hans yttranden över lagförslag, som underställts HD:s bedömning, är alltid av intresse. Han tillade domstolens yttranden avgörande betydelse och blev starkt kritisk mot L De Geer, när trots HD:s yttrande en ny lag om konkurs utfärdades 1862 (jfr De Geer, Minnen 1). Själv ivrade han för en vidgning av domstolens prövningsrätt till att avse även materiella synpunkter, ej blott formella. I likhet med Savigny ville N tillägga domstolarnas avgörande en central betydelse lör rättsbildningen, medan tidigare den uppfattningen varit förhärskande att rättsskipning hade att följa lagtext, ej prejudikat. A andra sidan måste lagen strängt tillämpas av domstolarna ända tills den ändrades. I detta sammanhang ivrade N för en precisering i vår statsrätt av de oklara lagbegreppen. Detta synsätt tog sig uttryck i N:s motstånd mot eftergift nådevägen av HD:s dödsdomar annat än i humanitära fall. Han kom därmed att utgöra en motpol till kollegan Olivecrona. Ehuru strängt konservativ ivrade denne för dödsstraffets avskaffande, omedelbart genom nådepraxis, på längre sikt genom lagstiftning. För N var en sådan praxis omöjlig. Själv tillstyrkte N sällan en nådeansökan avseende dödsstraffet. Han protesterade dock mot att Olivecrona karaktäriserade honom som "en varm vän av dödsstraffet". Han borde veta att den dag detta straff avskaffades skulle bli en högtidsdag även för N, förutsatt att reformen motsvarades av "folkets framskridande bildning". Så länge straffet fanns kvar som normalt för mord kunde nåd endast ifrågakomma "när mildrande omständigheter" verkligen förelåg. HD fick ej medverka till att "benådningsvägen" avskaffa dödsstraffet, vilket skulle vara att svika domarplikten (brev till Olivecrona 29 aug 1879). I en promemoria för Oscar II:s orientering har N utvecklat sin syn på dödsstraffet. Till N:s uppfattning anslöt sig kungen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet 17 mars 1876 angående Hjerts och Tektors nådeansökningar (Seth).

N:s uppmärksamhet inriktades tidigt på bevisrätten och därmed på rättsskyddsbehovet. Sedan några årtionden var den formella bevisrättens ersättande av indiciebevisning aktuell. Den var dock svår att förena med lagtexten. I praxis hade domstolarna emellertid i enklare mål börjat godta en friare bevisning. N var med sin syn på den gällande lagrättens betydelse en motståndare härtill, i synnerhet i så svåra fall att livsstraff kunde förekomma.

Respekten för gällande lag föranledde N att i det längsta söka upprätthålla den formella bevisrätten. Han ansåg att domstolarna borde få godta en friare bevisning endast i enkla mål. Frågan ställdes på sin spets 1871 då HD:s majoritet godtagit indiciebevisning i ett mordmål. I ett votum utvecklade N sin avvikande mening att målet borde lämnas åt framtiden i praxis (N:s tidskr 1871, s 636). Ett tiotal år senare protesterade han åter mot begränsning av den legala bevisrätten (N:s tidskr 1884). A andra sidan förordade N upphävande av institut, som motiverats av de svårigheter som rättegångsbalkens krav på full bevisning och erkännande skapade för domstolarna. Ehuru tortyr avskaffats genom de gustavianska reformerna ägde domaren möjlighet att besluta om "hårt fängelse" för den misstänkte, något som kunde jämställas med tortyren. N yrkade (N:s tidskr 1864) att denna möjlighet skulle avskaffas, något som riksdagen några år senare godtog. N vände sig (N:s tidskr 1884) även mot institutet "insättande på bekännelse" och varnade för att det under mer oroliga förhållanden skulle kunna missbrukas. Det dröjde dock innan lagstiftarna på denna punkt följde N:s förslag. Stadgandet hade då blivit obsolet.

N var kritisk mot den rådande rättegångsordningen. Han uttalade tidigt viss sympati för jurysystemet och delade tidens misstro mot nämndemännens kompetens och häradshövdingarnas roll som faktiska enmansdomare. I brev till P Wieselgren förklarade han sin avsikt att i en serie artiklar yrka på ombildning av domstolarna på landet. Denna reform skulle vara, menade han, "ett nödvändigt villkor för varje annan förbättring i vårt lagväsende" (12 maj 1870, GUB). Han ivrade även för en enhetlig jurisdiktion i städerna, en reform som till sist skulle komma. Sin kritik motiverade han med erfarenheter från HD.

Risken för motstridiga lösningar på enahanda juridiska problem hade diskuterats alltsedan S L Theorell tagit upp ämnet i sin ämbetsberättelse 1850. Olika förslag till lösning hade dryftats. Flera hade förordat en bindande prejudikatlära inspirerad av engelska förebilder. N sökte i första hand genom att offentliggöra HD:s avgöranden sprida kunskap om dem. Men han avrådde från lösningar, som skulle stå i strid med gällande regler om lagstiftningsmakten. HD borde ej tilläggas "ett slags prejudikatlegislation vid sidan ...av konung och riksdag" (NJA 1876:3, s 15). N:s eget förslag blev att lagförklarings-institutet skulle utnyttjas för att ge bindande kraft åt principiella avgöranden. Slutet blev att HD:s pleniavgöranden ej skulle publiceras till allmän efterrättelse men antecknas i en "minnesbok". I denna diskussion låg ett av motiven till att N 1864 startade den s k Naumanns Tidskrift. Den hade, förklarade N senare, bidragit till mera enhet i lagskipningen, särskilt genom hans egna anmärkningar. Ett annat syfte med N:s publikationsverksamhet var att skapa ett forum för debatt av rättsliga problem och för kontakt med den europeiska rättsvetenskapen. N:s tidskr ägnade stor uppmärksamhet åt fransk och tysk rättsvetenskap.

N:s arbetsförmåga var länge obruten. Likväl framkallade det ogillande när han kvarstod i HD:s tjänst ända till 77 års ålder; hans kritiker menade att de tunga och viktiga arbetsuppgifterna krävde yngre krafter. Ett år efter sin avgång avled N.