Jacob Fredrik Neikter

Neikter, Jacob Fredrik, f 23 maj 1744 i Köpings landsförs, d 4 maj 1803 i Uppsala. Föräldrar: kronofogden Gustaf Neuchter o Margareta Fries. Gymnasiestudier i Västerås, inskr vid UU 23 febr 64, disp pro gradu 2 juni 73, mag 17 juni 73, doc i poesin 19 okt 74, eo adjunkt i fil fak 8 juli 79, allt vid UU, studieresa i Europa 79–84, eo prof vid UU 7 juli 80, univ:bibliotekarie 15 sept 83 (tilltr 84)–jan 87, dessutom prof i vitterheten 8 mars 85–jan 87, skytteansk prof i vältalighet o statskunskap från 9 jan 87, rektor juni–dec 88 o juni–dec 97, allt vid UU. - LVHAA 86, LVS 92.

G 1 okt 1785 i Sthlm, Ridd, m Agneta Magdalena Pettersson, f 4 dec 1750 i Halmstad, d 22 april 1805 i Uppsala (bou), dtr till apotekaren Joachim Bernhard Petterson o Gunnela Johanna Ulfgren.

N:s akademiska studier, som avbröts av informatorstjänst, ledde först efter nio år till magistergraden 1773. Om hans litterära intressen vittnar hans inval så i sällskapet Apollini sacra, ett slags fdial till Utile dulci i Sthlm. Han var lärjunge till den mångsidige skytteanske professorn Johan Ihre (bd 19) och disputerade pro gradu under dennes presidium på avhandlingen Cogitationes de historia ut philosophia per exempla; den var N:s eget verk och redan här framträdde hans anslutning till den empiriska filosofin: han ställde sig kritisk till föreställningen om medfödda idéer, utdömde de föråldrade filosofiska systemen och hävdade att sinneserfarenheten var källan till all kunskap.

N hörde till de yngre akademiker i Uppsala — bland dem filosofen Daniel Boethius (bd 5)
— som på 1770-talet kämpade för erfarenhetsfilosofins principer gentemot Leibniz' och Wolffs rationalism och angrep tidens konservativa och skolastiska universitetsundervisning. De nya åsikterna, inspirerade av författare som Locke, Hume och Voltaire, populariserade N i anonyma artiklar, gärna satiriskt utformade, i Tidningar utgifne i Upsala, ett språkrör för upplysningsidéerna i Sverige före Stockholms Posten.

I linje med N:s empiriska inriktning ligger den historiskt-relativistiska uppfattning som han antyder i sin avhandling De poesi tragica (1774), ett specimen för docentur i (latinsk) poesi, och som han vidare utvecklar i den stora disputationsserien Dissertatio historica de efficacia climatum ad variam gentium indolem, praecipue ingenia et mores, påbörjad 1777; i detta senare arbete vill N, i Montesquieus efterföljd, visa hur de yttre, fysiska livsbetingelserna, sammanfattade i begreppet klimat, bestämmer folkens olikheter både i fråga om kroppsliga egenskaper och i fråga om psykisk läggning, sedvänjor och kultur.

Under åren 1779–84 gjorde N som handledare för två unga adelsmän en stor resa i Europa och besökte Holland, Tyskland, Frankrike, Italien och England. Denna resa har rimligen haft sin betydelse för N:s litterära och vetenskapliga orientering, men tyvärr är inte mycket känt om hans kontakter och intryck under utlandsvistelsen. Medan N ännu befann sig i England, utnämndes han till universitetsbibliotekarie i Uppsala och han utnyttjade tillfället att i London göra ganska omfattande bokinköp. Härigenom fick biblioteket viktiga tillskott särskilt av engelsk litteratur: Shakespeares verk på originalspråket liksom Ossians sånger; även arbeten av flera nyare författare på engelska och andra språk köpte N, bl a Sterne, Sheridan och Klopstock.

Sedan N hade kommit tillbaka till Uppsala och tillträtt bibliotekarietjänsten, erbjöd han sig i en skrivelse till universitetets kansler G Ph Creutz (bd 9) hösten 1784 att förverkliga ett tidigare förslag att bibliotekarien skulle hålla offentliga föreläsningar. N förklarar emellertid i skrivelsen att han inte är villig att föreläsa i "historia litteraria", dvs närmast lärdomshistoria och bibliografi. I stället föreslår han, möjligen inspirerad av impulser under sin utlandsresa, att han skall föreläsa över vad han kallar "historien av vitterheten och dess grundreglor (l'Histoire et la theorie des belles lettres)". Detta är ett ämne, menar han, "varuti ungdomen verkeligen saknar undervisning"; professorn i elokvens och poesi, dvs latinämnet, har inte möjlighet att behandla den nyare litteraturen. I en promemoria som N bifogade sin skrivelse till Creutz specificerar han närmare uppgifterna för professorn i det nya vitterhetsämnet: han skall undervisa om vitterhetens historia och smakens variationer hos olika folk, men också om "de reglor, som böra iakttagas vid ett vitterhets arbetes författande"; särskilt skall han uppmärksamma litteraturen på de levande språken och ge anvisning om mönstergilla författare och verk. Vitterhetsstudiet skall enligt N också belysas genom orientering om konstens historia och om de klassiska antikviteterna (Annerstedt, bih 5). Med sitt intresse för vitterheten på de moderna språken förenar N ett antikintresse i nyhumanismens och nyklassicismens anda.

N:s skrivelse fann ett positivt gensvar hos höga vederbörande. Genom ett k brev bestämdes att universitetsbibliotekarien i Uppsala också skulle vara professor i "vitterheten" (Annerstedt, bih 5). Att ett modernt orienterat vitterhetsämne enligt N:s förslag så påtagligt väckte anklang hos Creutz och Gustav III sammanhänger uppenbarligen med att det stod i god överensstämmelse med kungens egna litterära och kulturpolitiska strävanden, bl a manifesterade i inrättandet av SA ett år senare.

N föreläste 1785 — 86 offentligt över poesins historia och teori; enskilt undervisade han även om de övriga sköna konsternas historia. Som bibliotekarie och vitterhetsprofessor var han verksam endast till början av 1787, då han utnämndes till skytteansk professor i vältalighet och statskunskap. I den egenskapen föreläste N emellertid också över "ars critica", omfattande bla språkfilosofi och språkhistoria liksom stilistiska frågor. Hans språkfilosofiska intressen har föranlett honom att kommentera de Brosses, Rousseaus, Herders och Monboddos teorier på området.

N:s föreläsningar inom den skytteanska professuren hade över huvud taget en anmärkningsvärd bredd. Han behandlade antikens historia, modern statslära, folkrätt, politisk geografi, statistik och den mänskliga kulturens historia i vid mening ("historia hominis moralis et politica"); här fick bla också religionshistorien sin plats. Även de talrika disputationerna vittnar om N:s vidsträckta intressen som skytteansk professor. Särskilt intressant är en grupp närmast etnografiska avhandlingar där N tillämpar sitt kulturhistoriska synsätt på nordiskt material. I en märklig disputationsserie med titeln De gente antiqua troll (1793–99) utreder han med åberopande av fornnordiska källor bakgrunden till folktrons föreställningar om "troll"; detta ord betecknade enligt N ursprungligen Nordens äldsta, lapska eller finska befolkning, undanträngd genom Odens och åsarnas invandring och så småningom i den folkliga fantasin förvandlad till demoniska naturväsen.

Karakteristisk för N:s insats inom både vitterhetsprofessuren och den skytteanska professuren är hans strävan att infoga de mänskliga kulturyttringarna i det stora sammanhang som han kallar "människans historia", ett begrepp som han torde ha övertagit från Adam Ferguson och lord Kames. Detta gäller inte minst hans behandling av poesins historia och teori. I ett avsnitt av sina föreläsningskoncept sätter han poesins uppkomst i samband med den mänskliga samhällsbildningens tidigaste skeden. De äldsta lagarna och den första historieskrivningen hade poetisk form; gudstjänsten var från början förknippad med musik och sång, likaså krigsföretagen. Intressant är att han sammanställer musikens och poesins funktion i de forna kulturerna med dess funktion hos samtidens primitiva folk, hos "de vilda" i Nordamerika och i "de nyss upptäckta Söderlanden". Det är tydligt att N i sin syn på poesins ursprung och natur har tagit intryck av uppfattningen hos författare som R Lowth, R Wood, H Blair och J G v Herder.

I nära samband med det kulturhistoriska synsättet står N:s relativistiska uppfattning av smaken och de estetiska reglerna. I De poesi tragica konstaterar han att poeterna har föga nytta av regler; dessa anger dock vad som faktiskt har vunnit gillande eller ogillande och kan tjäna som korrektiv till en alltför stark inbillningskraft. N:s ståndpunkt innebär en viss kritik av franskklassicismens estetik. Han hänvisar med uppskattning till Diderots "borgerliga tragedi", och som en av de första i Sverige intresserar han sig för Shakespeare. Denne uppfattar han som en naturskald, ibland sublim, ibland smaklös.

De tidstypiska frågorna om smaken, reglerna och geniet återkommer N till i sina föreläsningar. Framför allt försöker han emellertid utreda dessa frågor i sitt idérika och livfullt skrivna inträdestal i Vitterhetsakademin 1787: Undersökning om ordsakerne till smakens olikhet, upkomst och fall hos särskilte folkslag. Här framhåller N med många slående exempel olikheterna ifråga om estetisk smak mellan skilda epoker, nationer och individer. Men trots dessa variationer, som N ger olika förklaringar, finns enligt honom en "god" smak. Denna är en förmögenhet hos människan som N jämför med sinnesförmö-genheterna; den är ett "invärtes" sinne, analogt med de "utvärtes" sinnena. N vill sålunda, inspirerad av den skotska moral sense-filosofin (Hutcheson, Hume, lord Kames och andra), ge smakomdömena en empirisk grund: den sanna smaken vägleder människan i estetiskt avseende, liksom de "utvärtes" sinnena vägleder henne i den yttre verkligheten. De estetiska reglerna är ett slags erfarenhetssatser; de är däremot inga absoluta normer och de kan inte dikteras av auktoriteter. Man kan enligt N konstatera att Homeros och Shakespeare var okunniga om reglerna och ofta stöter en senare tids smak. Men mot deras "fel" ställer han deras "sköna och rika natur".

Med Kants filosofi stiftade N någon bekantskap redan i slutet av 1780-talet, enligt honom själv dock "så flyktigt och cursorie att jag icke hunnit göra mig ett redigt system av hans tankar" (brev till N v Rosenstein 28 okt 1789). Även Kants estetik kommenterade N i föreläsningar på 1790-talet, men tydligen utan att inse dess verkliga betydelse. Till kontroverserna om Kant i Uppsala vid denna tid förhöll han sig närmast avvaktande, som framgår av dissertationen De philosophis calumnia lacessitis (1797). Han tog dock energiskt parti för kantianen och Junta-medlemmen G A Silverstolpe i striden om dennes docentur i politik 1796—97.

N ger intrycket av en eklektiskt lagd, rörlig och nyfiken intellektuell, ivrig att tillgodogöra sig och vidarebefordra sin tids filosofiska och vetenskapliga aktualiteter. Han visade stora talanger som stilist och polemiker. "Hade vidsträckt beläsenhet och mycken kvickhet, som ofta utbröt i satir. I strider med mun eller penna var han alltid en farlig överman", skriver en samtida i en karakteristik av N (Carlquist, s 70). Sin mest betydelsefulla insats gjorde han dock som grundläggare av litteraturhistorien och estetiken som en akademisk disciplin i Sverige.