Tillbaka

Gustav Philip Creutz

Start

Gustav Philip Creutz

Diplomat, Kanslipresident, Poet, Riksråd

8. Gustav Philip Creutz, sonson till C. 4, den föregåendes syssling, f. i maj 1731 på Anjala gård i Finland, d. 30 okt. 1785 i Stockholm. Föräldrar: majoren greve Karl Creutz och Barbro Helena Wrede av Elimä. Erhöll enskild undervisning i hemmet av J. Frosterus och M. Pontin; student i Åbo 1748; erhöll testi-monium av akademiska konsistoriet 18 dec. 1750 och betyg 17 jan. 1751. E. o. tjänsteman i kansliets utrikesexpedition 14 aug. 1751; bevistade riksdagarna 1755—56 och 1760—62; kanslist i hovkanslersexpeditionen 5 mars 1756—18 febr. 1757; kavaljer hos hertig Fredrik Adolf 31 aug. 1756—juni 1762; envoyé i Spanien hösten 1762 (instr. 15 aug. 1763); envoyé i Frankrike 7 jan. 1766; ambassadör därstädes 6 okt. 1772; riksråd och kanslipresident 5 juni 1783; kansler för Uppsala universitet 3 aug. 1783; ledamot av krigsberedningen 19 aug. 1783; förestod som kanslipresident regeringen under Gustav III: s italienska resa 1783—84. Ämnessven i VA 1754; KNO 1770; RoKavKMO 1780; en av Rikets Herrar 1782; LVS 1783; LVA 1784; HedLFrKA 1784. — Ogift.

C, den sinnligt betagna rokokons förste store tolk i Sverige, uppfostrades i sitt anspråkslösa barndomshem på släktgodset Malmgård i Pernå i den pietistiska anda, hans fader fört med sig från sin långa krigsfångenskap i Tobolsk. Efter faderns död 1740 synas hans morbröder, de två kända hattpolitikerna Fabian och Henrik Wrede, ha övervakat hans uppfostran, och under deras beskydd inträdde han efter ett par års studier i Åbo på ämbetsmannabanan som e. o. tjänsteman i kanslikollegiet i Stockholm, där han tjänstgjorde i utrikesexpeditionen (delvis i kanslipresidentens kontor) och i hovkanslersexpeditionen. Redan under sin första tjänstgöring vann han erkännande för »den besynnerliga kvickhet och insikt samt oförtrutna flit, varav han under dess tjänstetid nöjaktiga prov avlagt» (kanslikollegiet 4 mars 1756). Då hattpartiet efter hovets misslyckade revolutionsförsök 1756 ville omgiva prinsarna med sina egna pålitliga anhängare, utsågs C. till en av deras kavaljerer. Till en början betraktades alla kavaljererna med stor ovilja av de kungliga, i synnerhet av Lovisa Ulrika, men småningom tillvann sig C. kronprinsens vänskap, och även drottningens sinnesstämning förmildrades, då motsättningen mellan hovet och hattarna minskades. Under tjänstgöringen i kansliet och vid hovet hade han förvärvat ett stort förtroende hos två av de ledande hattarna, hos kanslipresidenten Klas Ekeblad och hos kronprinsens guvernör K. F. Scheffer, och genom deras inflytande utnämndes han, då hans befattning som kavaljer upphörde, till svensk envoyé i Spanien. På sensommaren 1763 lämnade han Sverige för att begiva sig till sin post men stannade över vintern i Paris, där han av Ulrik Scheffer, som då var Sveriges ambassadör i Frankrike, infördes både i de politiska och de kulturella kretsarna. Då han sedan på våren fortsatte resan till Spanien, besökte han Voltaire på Ferney, och denne gav i brev uttryck åt sin stora belåtenhet med den för upplysningsidéerna hänförde svensken. C: z politiska verksamhet i Spanien erbjuder intet av större intresse, men vistelsen där blev icke heller långvarig. Då Ulrik Scheffer, trött på trakasserierna från de till makten komna mössomas sida, 1765 avgick från sin post i Paris, utnämndes C. till svensk envoyé där och tillträdde befattningen våren 1766. Hans ställning blev emellertid till en början rätt oangenäm. Mössorna sökte efter sin seger frigöra den svenska utrikespolitiken från dess tidigare orientering mot Frankrike, och Choiseul, den franska utrikespolitikens ledare, dolde icke sin ovilja mot deras välde; tydligast visaide sig denna hans sinnesstämning däri, att de försök, C. 1766 på sin regerings uppdrag gjorde att utverka franska subsidier åt Sverige, fullkomligt misslyckades. Detta misslyckande stod likväl snarast i överensstämmelse med C: z' egna innersta önskningar. Han spelade nämligen under dessa sina första år i Paris en dubbelroll: han var icke endast den svenska regeringens representant, utan han företrädde också, fastän i största hemlighet, hattarnas och kronprinsens politik, som var diametralt motsatt mösstyrelsens. I denna senare egenskap blev han invigd i och bedrev till en del själv de underhandlingar, som fördes med Choiseul om att med Frankrikes bistånd störta mössorna och införa en starkare konungamakt. En viktig förberedelse för dessa planer var kronprinsens besök i Paris vintern 1771. C. hade på allt sätt förberett Choiseul för att resan skulle få ett för Gustav gynnsamt resultat, men den franske ministern störtades kort innan Gustav anlände, och med den nya regimen, med madame du Barry och hennes skyddsling d'Aiguillon, hade C, som helt slutit sig till Choiseul's krets, icke några närmare förbindelser. I detta kritiska läge tog K. F. Scheffer, som följt Gustav till Paris, ledningen och lyckades genom sina franska vänner vinna madame du Barry och hennes parti för Gustav. Genom att energiskt utnyttja situationen, då budskapet om Adolf Fredriks död kom till Paris, fick Scheffer också till stånd en ny, för Sverige förmånlig subsidietraktat. Därmed hade en fast grund lagts för C: z' verksamhet i Paris. Han blev nu nära lierad med d'Aiguillon, och snart fick Gustav i denne, till en del på grund av C: z' ivriga bearbetning, ett lika fast stöd för revolutionsplanerna som han tidigare haft i Choiseul. Deras lyckliga förverkligande befäste sedan C: z' position i Paris, vilket också i yttre måtto underströks genom att han nu utnämndes till ambassadör. De närmast följande åren voro för honom en angenäm och lycklig period, som fick sin prägel av det nära samförståndet mellan Sverige och Frankrike och av det franska hovets beundran för Gustav. Men då Ludvig XVI 1774 tillträdde regeringen, begynte åter en svårare tid. Ludvig hyste icke sympatier för Gustav, och hans utrikesminister Vergennes, som varit sändebud i Stockholm, såg rätt kritiskt både på Gustav och på de svenska förhållandena över huvud. Subsidietraktaten förnyades visserligen 1775, men 1778 måste Sverige finna sig i att understödsbeloppet nedprutades, och dessa samma villkor blevo gällande, då traktaten 1783, kort före C:z' avresa från Paris, ännu en gång förlängdes. Det positiva utbytet av hans diplomatiska verksamhet under den senare delen av hans vistelse i Frankrike blev i övrigt icke synnerligen stort. Gustavs drömmar om att med Frankrikes bistånd erövra Norge och spela en framträdande roll i den europeiska politiken mötte alls ingen genklang i Frankrike, som följde andra utrikespolitiska riktlinjer än Gustav önskat och dessutom på grund av finansiella svårigheter måste avhålla sig från alla djärvare initiativ. Det påtagligaste resultatet av C:z' underhandlingar under de sista åren i Paris var den handelstraktat mellan Sverige och Amerikas förenta stater, som 1783 undertecknades av honom och av Franklin. Men om C. sålunda icke var i tillfälle att under sin ministertid göra några avgörande insatser i den svenska politikens utveckling, så hade hans verksamhet dock en rätt stor betydelse för denna. Han var en vaken och intresserad iakttagare både av Frankrikes och det övriga Europas politiska förhållanden och gav i sina depescher och i sina brev till Gustav innehållsrika redogörelser såväl för de storpolitiska kombinationerna som för intrigspelet vid det franska hovet. Både Ulrik Scheffer och Gustav betraktade uppenbarligen honom som en av de främsta krafterna inom Sveriges dåtida diplomati.

I Frankrike hade C. emellertid gjort sig gällande icke blott som diplomat utan också som kulturpersonlighet. I societetslivet intog han en bemärkt ställning och var särskilt lierad med Gustavs väninnor där, med madame d'Egmont, madame de Boufflers, madame de la Marck och madame de Luxembourg. Han umgicks också i de flesta av tidens ryktbara salonger: hos madame Geoffrin, hos madame du Deffand, hos mademoiselle de Lespinasse och hos madame Necker. Hans närmaste vänner utom diplomatkåren utgjordes särskilt under hans tidigare Parisår av »filosoferna», de radikala upplysningsmännen; bland dem var främst Marmontel, den på sin tid ryktbare roman- och novellförfattaren, hans mycket goda vän. C:z' huvudintresse var dock musiken. Han var kompositören Grétry's främste beskyddare och tog litet senare i den stora striden mellan Glucks och Piccini's anhängare mycket ivrigt parti för den senare. Också som kännare och beundrare av bildande konst hade han i Paris ett gott namn. C:z' privatliv där förbittrades av hans dåliga affärer, som delvis berodde på hans ståtliga levnadssätt och delvis på hans spelpassion; för att han skulle kunna återvända till Sverige, där Gustav ville använda honom som kanslipresident, måste konungen betala hans skulder i Paris.

Då C. 1783 återkom till sitt hemland, hade han varit borta därifrån i tjugu år utan att en enda gång besöka det, och man fruktade därför, att han hade blivit främmande för dess förhållanden. Men farhågorna bekräftades icke; förvånande snabbt tyckes han ha blivit förtrogen både med människor och ärenden där. Någon mer självständig insats i politiken hade han icke tillfälle att göra under den korta tid, han fick verka som kansliets chef, då Gustav själv behöll ledningen av utrikespolitiken. C: z' främsta uppgift, som han efter bästa förmåga fyllde, blev att dämpa konungens otåliga iver att kasta sig in i storpolitiska äventyr och i synnerhet att övertyga honom om att konjunkturerna icke tilläto förverkligandet av hans älsklingsplan, Norges erövring. Då C. under Gustavs resa förestod regeringen, utvecklade han en oerhörd arbetsförmåga och gjorde sig så omtyckt, att det enligt samtidas påståenden skall ha väckt en viss avund hos konungen efter hans återkomst. Någon statsman av stora mått var C. nog icke, men han ägde en god iakttagelseförmåga, ett väl skolat och sunt politiskt förstånd och en stor personlig smidighet och älskvärdhet, som kom väl till pass både då det gällde att utjämna konfliktanledningar mellan Sverige och Frankrike och i förhållandet till Gustav.

De drag hos C., som hans samtida mest framhäva, äro hans lätt väckta, litet naiva entusiasm och hans tankspriddhet. En något utförligare karakteristik av hans personlighet, sådan den visade sig under hans sista Paristid, har hans frände, sedermera fältmarskalken Fabian Wrede givit: »Greve Creutz själv var en älskvärd veteran på den stora världsbanan. En lycklig originalitet och en lekande imagination gåvo honom ett alldeles eget värde. Han var upplyst i alla ämnen, lätt talare, fri i grundsatser, för fri i religionsämnen, hög men olycklig spelare. Också såg man honom ömsom filosof, statsman, litteratör, kurtisan, roué, men alltid omtyckt.»

C: z' diktning skapades så gott som helt och hållet under hans ungdomsår i Sverige. Våren 1753 intogos han och hans oskiljaktige vän G. F. Gyllenborg i den då nyss stiftade Tankebyggarorden, där C. uppträdde under ordensnamnet Mellanväg, och snart kommo de båda att tillhöra den inre krets, som samlade sig kring Hedvig Charlotta Nordenflycht. Denna krets tillägnade sig ivrigt de moderna upplysningsidéerna och hyllade som sina mästare Voltaire, Montesquieu, Pope och encyklopedisterna. C:z' världsåskådning, som under uppväxtåren säkerligen fått färg av hemmets pietism, blev nu bestämd av deras mer eller mindre skeptiska rationalism, samtidigt med att det brokiga nöjeslivet i frihetstidens Stockholm ryckte honom med i sina virvlar. Sina dikter tryckte han i Tankebyggarordens publikationer, i »Våra Försök» (1753—56) och i »Witterhetsarbeten utgifne af et samhälle i Stockholm» (1759 —62); en opera »Rustan och Mirza», som han med Bengt Lidners biträde utförde i Paris, publicerade han aldrig, då han ansåg, att Lidner i sin Medea använt dess bästa partier. Men denna till omfånget så knappa diktning, som blott sträcker sig över ett decennium, har i flera hänseenden varit av djupt ingripande betydelse för den svenska litteraturen och skapat åtminstone en av tidevarvets mest representativa och mest beundrade dikter. C. begynte som en beundrare av den franska preciösa och pastorala dikt, som redan tidigare blivit modern och efterbildats i den svenska litteraturen, och åtskilligt av denna diktnings anda lever också framgent kvar hos honom, men han utvecklar den vidare i riktning mot det graciösa och förfinade och förenar med den en rikare naturskildring och en djupare psykologisk analys, än hans ursprungliga förebilder och den tidigare svenska litteraturen ägt. Den första av hans litteraturhistoriskt märkliga dikter var »Sommarqväde» (1756), där han efter Popes och Thomsons mönster i den svenska poesien inför den beskrivande landskapsskildringen. Hans mest betydande verk var dock det lilla herdeeposet »Atis och Camilla» (1761), vars handling visserligen helt och hållet bygger på traditionella motiv ur den europeiska herdedikten men som genom sin mjuka vers, genom sin för tidens förhållanden ovanligt stämningsfyllda naturskildring och genom sin närmast i Racine's skola utbildade fina analys av den unga vaknande kärlekens känslospel fick något betagande, som hänförde C: z' samtid. Och i den sista dikten före hans avresa från Sverige, i »Daphne», finner man bakom skildringen av en ung flickas inträde i den stora världen hans egen sinnesberusning, då han från den avlägsna finska landsbygden infördes i det stockholmska nöjeslivets virvlar. C. är vid sidan av Bellman den svenska litteraturens främste rokokoskald, och hans diktning är alltigenom präglad av rokokons stilideal och anda. Hans världsåskådning innehåller icke några djupa tankar utan består helt enkelt i den epikureiska dyrkan av ögonblickets skönhet och ögonblickets njutning, medan som en hotfull skugga bakom denna dyrkan skymtar medvetandet om att varje nöje snart övergår i ledsnad och att det därför gäller att snabbt skynda från det ena till det andra. Njutningen är för honom identisk med den sensuellt färgade kärleken, och människans högsta lycka är de stunder, då dess flammande låga helt fyller sinnet. Också hans naturskildring bär en tydlig rokokoprägel: den natur, inför vilken han faller i svärmisk beundran, har icke några stora linjer utan är, då den gestaltas mest karakteristiskt, ett idylliskt uppsvenskt skärgårdslandskap med solbelysta fält och vattenytor och skuggiga, för små kärleksäventyr ägnade lunder. Men än mer än genom sitt känsloinnehåll betecknar C: z' dikt genom sin form ett genombrott i svensk dikt. Visserligen är hans stil, trots den realism han tydligen eftersträvar i naturskildringarna, ännu bunden av franskklassicismens abstrakta uttryckssätt och omskrivningar, men han förmår skänka versen en mjukhet och elegans, som den icke tidigare ägt i Sverige. Det är franskklassicismens fina formkultur och säkra smak, förenad med rokokons grace, som där firar sin första triumf hos oss. Den senare frihetstidens och gustavianernas dikt bygger sedan i mycket på de poetiska erövringar, C. gjort: Bellman och Oxenstierna utveckla vidare hans naturskildring, och i Kellgrens dikt finner man motstycken till hans njutningsbegär och hans sensuella erotik.

Gunnar Castren.


Svenskt biografiskt lexikon