Karl August Nicander

2 Nicander, Karl August, brorson till N 1, f 20 mars 1799 i Strängnäs, d 7 febr 1839 i Sthlm, Maria. Föräldrar: konrektorn vid trivialskolan John N o Ulrica Sellström. Inskr vid UU 18 mars 1817, FK där 26 nov 23, eo kanslist i krigsexp 30 dec 23, disp pro gradu 29 maj 24, mag 12 juni 24, allt vid UU, kopist i krigsexp 25 jan 26, kanslist där 22 dec 31. Förf. - Ogift.

Under gymnasietiden i Strängnäs knöt N en livsvarig vänskap med den blivande skalden Erik Sjöberg (Vitalis), en vänskap som blev av betydelse för båda. Sjöberg väckte den något yngre vännens intresse för tysk litteratur. Under studietiden i Uppsala introducerades N i kretsen kring Malla Montgomery (bd 25). Som skald fäste N tidigt stora förhoppningar vid sig, och då han disputerade för graden på en avhandling i estetik var Atterbom, Geijer och Tegnér närvarande. Sina studier bekostade N delvis med konditioner, och även sedan han anställts vid krigsexpeditionen i Sthlm var han för sin utkomst hänvisad till sådana. Med sitt bristande praktiska handlag visade N inget intresse för ämbetsmannasysslor och befordrades endast till kanslist.

Som utpräglad känslomänniska med poetisk talang såg N diktarskapet som sin livsuppgift. För en vidare läsekrets debuterade han tillsammans med Vitalis i Kalender för damer 1820, där hans Sånger af August infördes. Det är skickliga formövningar i götisk och fosforistisk anda; de visade att poeten N redan tillägnat sig det färgstarka romantiska språk som var på modet. Sin första diktsamling, Fjärilar från Pinden, tillägnade N kronprins Oscar — han var alltid benägen att hålla sig väl med inflytelserika personer. Den beundrade Tegnér hyllade han ivrigt och bemöttes också med välvilja från mästaren.

Sin litterära berömmelse grundlade N som 21-årig med Runesvärdet och den siste riddaren, ett sorgespel på vers i tre akter. Handlingen rör sig kring kristendomens första framträdande i Sverige och dess seger över asaläran. N ville i dramatisk form åskådliggöra föreningen av nordisk kraft och kristen fromhet. En av huvudpersonerna är Ansgar, de flesta övriga agerande samt själva intrigen är fritt uppfunna. Dramat har poetiskt verkningsfulla partier, men karaktärsteckningen är konturlös och onyanserad. Styckets uppbyggnad visar att N saknade sinne för speldramatikens speciella krav. Skådespelet har heller aldrig framförts på scenen. Med sin invecklade handling och ordrika bredd är Runesvärdet snarast en dialogiserad versberättelse. N:s beläsenhet och receptivitet framgår av att verket uppvisar en provkarta på litterära influenser, bl a från Geijer och Oehlenschläger (Lokrantz, s 44 ff).

Runesvärdet kan, särskilt med tanke på N:s ungdom, sägas vara en aktningsvärd litterär prestation. Framgången berodde också på att N anknöt till en motivkrets som var aktuell i tiden och fångade upp en religiös tendens i 1820-talets Sverige. Tegnér kallade Runesvärdet "utan undantag den mest genialiska tragedi vi hittills äga på svenska".

I N sågs nu den diktare som skulle skapa den nationella historiska dramatik som Sverige saknade. Sina planer på flera dramatiska originalverk förmådde han dock inte realisera. Uppsalaromantikerna inrangerade N i sin krets och han medarbetade i Poetisk kalender. 1822 invaldes han i Götiska förbundet och erhöll där namnet Norna Gest. Sitt götiska intresse ådagalade N genom att i förbundets tidskrift Iduna publicera Runor af Norna Gest, sexton dikter i vilka titlarnas begynnelsebokstäver anknyter till runradens tecken. I dikterna ville N med Tegnér och Geijer som tydliga läromästare belysa vad tiden uppfattade som götiska egenskaper. Med stoff ur sv saga och historia hyllar han mod och moralisk idealism i olika varianter. Popularitet vann särskilt den sentimentala romansen Erik Wasas runa och den livfulla Kungshatt med det länge bevingade anslaget "En konung i Sverige han flyr icke gärna".

Mitten av 1820-talet var en av lyrikern N:s mest produktiva perioder. Till denna tid hör den lilla dikt, Vågen, som med rätta anses som hans bästa och som, i motsats till N:s övriga poetiska verk, länge överlevde honom. I detta centrallyriska poem har diktaren med säker poetisk intuition åstadkommit en fin balans mellan innehåll och form; han har här "i en konkret poetisk bild fångat mycket av romantikens innersta väsen" (Lokrantz, s 211).

N belönades flera gånger av SA. 1826 erhöll han dess stora pris för dikten Tassos död. N hade vid denna tid upptäckt Byrons diktning, och det är i dennes och Atterboms efterföljd och smittad av deras Italiensvärmeri han i välljudande stanser hänfört hyllar den store 1500-talsskalden. Italienskt ämne har också romanscykeln Konung Enzio, den siste Hohenstaufen (1827). Inte långt härefter kunde N genom understöd från SA och kronprinsen förverkliga sin önskan att besöka de sv romantikernas drömland.

Vistelsen i Italien 1827–29 kom att bli höjdpunkten i N:s liv och blev också litterärt fruktbärande. Längst dröjde han i Rom, en stad som han kallade "var bildad andes rätta fosterland". Han umgicks i den skandinaviska konstnärskolonin och beundrade särskilt B Thorvaldsen. N:s antikvariska intresse var svalt. Det som engagerade honom var naturen, de pittoreska vyerna och det färgstarka folklivet. Han var starkt gripen av tidens ruinromantik — Colosseum tedde sig, trodde han, skönare som ruin än i sitt ursprungliga skick. Intrycken gav upphov till en rad romantiska stämningsbilder i poetisk form, många utformade först efter återkomsten till Sverige; några är skrivna på italienska, ett språk som N väl behärskade. Typisk för hans upplevelse av landet är Månskenskvällen i Albano, som prisbelönades av SA. I denna dikt besjunger han i deklamatoriska strofer det italienska landskapet, det brokiga folkvimlet och den trolska sydländska sommarnatten. Intrycken från Venedig omsattes bla i det elegiskt stämningsmättade poemet Den heliga veckan i Venedig eller Afsked från Italien.

Den lycka N upplevde i Italien fördystrades mot slutet av ekonomiska bekymmer. Hemresan efter två år i utlandet var full av besvärligheter, och vid återkomsten till Sthlm var N utblottad. Han grep sig nu an med att litterärt utforma sina reseminnen. Minnen från Södern, vars andra del utgavs postumt, är en kåserande resejournal med insprängda dikter i gängse senromantisk stil. Prosaskildringen har i stort sett realistisk prägel, även om N har en benägenhet att i t ex naturscenerier utläsa religiösa sinnebilder.

Den viktigaste frukten av resan var Hesperider (1835), som innehåller dikter, bl a välformade Romerska sonetter, samt prosastycken. Intressantast av de senare är novellerna. De flesta av dem har motiv och lokalfärg från den samtida italienska landsbygden. Vardagsrealism blandas med inslag av rövarromantik. Stilen är konkret och livfull och visar, att N kunde vara en underhållande berättare. Hesperider är det viktigaste dokumentet om den Italienromantik för vilken N vid sidan av Atterbom är den främste representanten i vår litteratur.

Italienböckerna fick ett positivt mottagande av kritik och publik, i synnerhet Hesperider, som Atterbom recenserade med ampla lovord. I SA var det nu tal om N:s inval. Men hans storhetstid som diktare var över. Tiden hade gått förbi honom. De nya litterära strömningarna hade han inte kraft att uppfånga. Det sista större verk han utgav var Lejonet i öknen (1838), en diktsvit om den av N mycket beundrade Napoleon.

1834–36 hade N en fristad hos sin vän från Uppsalaåren Hugo Hamilton (bd 18). På dennes egendom Boo levde han i kretsen av litterära vänner ett behagligt liv, som passade hans något indolenta läggning. På Boo upplevde han sin sista svärmiska förälskelse, som slutade i djup besvikelse. Sedan han återvänt till Sthlm sökte han försörja sig med allehanda brödskriverier, gjorde texter till bildverk, skrev en samling spökhistorier samt översatte två dramer av Scïller för K teatern. Han hade planer på att bli präst — Tegnér framkastade tom hugskottet att man skulle försöka få honom utnämnd till biskop i Skara. Han sökte också tillsammans med C J L Almqvist och C A Hagberg en professur i estetik i Lund. När Hagberg 1840 tillsattes var N redan död. Hans bristande framgång berodde delvis på hans ekonomiska misär och ett troligen överdrivet rykte om hans bohemiska liv och "superi". Han begrovs på Maria kyrkogård i samma grav som Stagnelius. "Ack sällan såg man så omaka par" (Ekelöf, s 52).

N var en typisk efterklangspoet. Med formell briljans och utan tyngande tankegods populariserade — och förtunnade — han arvet från guldålderns stora sv diktare. Den berömmelse han snabbt vann visade sig vila på svag grund. Han gav röst åt den lojalitet, den patriotism och den religiösa idealism som var gångbara i 1820- och 30-talens Sverige. Som den förste gestaltade han litterärt romantikens svärmeri för Italien. Någon djupare originalitet ägde han inte, knappast några egna idéer, och han uttömde snabbt sina resurser som diktare. Men han var länge en av de mest lästa och beundrade sv poeterna, och hans samlade verk utgavs efter hans död i flera upplagor.