Nicolaus Marci

Nicolaus Marci, d 1375? (Sankt Nicolaus' ... kanonisationsprocess, s 130). Kh i Malmö o kung Magnus' sekr senast 47, kanik i Lund senast 49, domprost i Linköping o kungens kansler senast 51, providerad till biskop i Linköping 9 juli 52, förflyttad till Knin i Dalmatien 64 (tilltr ej).

Vid sitt första framträdande uppges N vara kyrkoherde i Malmö, och för hans räkning utverkas en befattning vid Lunds domkyrka. Det har därför hävdats (Brilioth 1941, Carlsson) att han var skåning till börden, något som delvis skulle förklara hans ställningstaganden. Emellertid säger för en kansliklerk som N befattningarnas belägenhet föga om härkomst eller tjänstgöring — över de danska stadskyrkorna utövade kungen i regel patronatsrätt —, och härutöver finns inget som knyter honom till Skåne. De fåtaliga vittnesbörden om privatmannen pekar mot helt annat håll. Han skänkte 1350 sin brorsdotter Efridis ett gods i Sjövalla i A, öster om Söderköping, vilket han året innan köpt av en borgare i staden. Till sitt anniversarium skänkte han 1372 sina gods i Väle och Bottna i Skällvik, sydöst om Söderköping. Kung Erik gäldade en skuld till honom med Mem, strax öster om samma stad, samt Djursö i östgötaskärgården, båda förbrutna av Bengt Algotsson (bd 3). Dessa indicier pekar mot att N som så många andra lincopensiska kyrkomän kom ur Söderköpings borgerskap med dess starka tyska inslag.

Av de önskemål Magnus Erikssons beskickning 1347 till den påvliga kurian i Avignon hade att föra fram var ett att kungen skulle få tillstånd att själv besätta en dignitas (högre befattning) och ett kanonikat vid varje domkyrka i sina riken, ett annat att han skulle få ta klerker i sin tjänst med bibehållna inkomster, ett tredje att hans secretarius N skulle få mottaga första lediga befattning vid Lunds domkyrka utan att därför behöva avstå Malmö stadskyrka — som han uppenbarligen helt nyligen tillträtt. Kanonikat i Lund tycks N snart ha erhållit. I kraft av tillståndet på den första punkten utnämnde kungen N till första lediga dignitas i Linköping. Denna dröjde något — ännu okt 1350 kallas han kanik i Lund —, men mars 1351 hade han den främsta befattningen vid Linköpings domkyrka, preposituren. Han bar nu titel av kungens cancellarius och ingick i rikets råd, något som ej ens alla biskopar gjorde.

Magnus' ansträngningar för N visar att denne var en ledande kraft i capella regis, den kungens stab av klerker som var under uppbyggande. Hans skrivarhand har identifierats i elva kungabrev 1348—51 (Sjödin). Han följde sålunda kungen på hans tåg till länderna kring Finska viken hösten 1350 men skickades hem, tydligen för att sköta låneförhandlingarna med den påvlige nuntien och kollektorn Johannes Guilaberti. N deltog i rådsmötet under drottning Blankas presidium i Jönköping mars 1351 och gick där liksom övriga beseglare (och senare biträdare) i borgen för det lån ur uppbörden av bla påvligt treårstionde som beviljats kung Magnus. Närmaste tiden sysslade han med fullföljande av transaktionen. Från okt 1351 till vintern 1353 befann han sig å kungens vägnar vid påvehovet i Avignon. Hans främsta uppdrag där bestod i att, med förbigående av Uppsala domkapitels val av sin dekan Sigfrid Rotgersson, få biskopen i Linköping Peter Tyrgilsson, även han tidigare kung Magnus' kansler, providerad till ärkebiskop samt att utverka sin egen provision till den därmed lediga biskopsstolen. Den förra utnämningen skedde, trots Sigfrids mellankomst i kurian, 17 nov 1351, den senare 9 juli 1352; huruvida något val, i så fall rent formellt, skett i Linköping är ovisst; N:s servitium inbetalades genom ombud 15 febr 1354. Preposituren i Linköping tilldelade påven på N:s begäran Johan Karlsson (Färla), näste innehavare av kanslersbefattningen. — Händelseförloppet innebar kulmen av Magnus Erikssons utnyttjande av den sv kyrkan i samarbete med påvestolen. N var därvid hans förfarna verktyg.

Först på våren 1353 återkom N och sökte då upp kung Magnus på Bohus. Visserligen tycks han foga ha sysslat med kyrkliga göromål de senaste åren; det kan dock inte ha varit honom obekant att han tillträdde en kyrka, som efter en utomordentlig expansion sedan något årtionde visade påtagliga svaghetssymptom, nu förstärkta av den pest, som övergått landet. Han utverkade omgående två kungabrev: ett skyddsbrev för honom själv och linköpingskyrkan, i vilket åberopades de tjänster han gjort och förväntades göra kung Magnus, dennes barn och Sveriges krona, samt ett dombrev mot kyrkans försumliga gäldenärer, som med våld återtog sina panter. Anländ till Linköping ställdes N inför ett skifte vid den andra prelaturen, archidiako-natet: han genomdrev här en prejudicerande uppgörelse mellan den avlidnes arvingar, den tillträdande och domkyrkan. Redan här framträder den strävan mot ett effektivt domkapitel och domkyrkoprästerskap som skulle bli N:s positiva bidrag till sin kyrka.

Erik Magnussons uppror mot sin fader proklamerades i Kalmar 17 okt 1356 men fick Skåne och Halland till valplats. Från början framträdde N och Nils Turesson (Bielke; bd 4) som den unge kungens främsta rådgivare. Kombinationen är anmärkningsvärd: de två hade samtidigt varit kung Magnus' drots och kansler; senare (1366) framkom att den då avlidne Nils Turesson redan 1353/54 i hemlighet upptagit stora lån för egen och för Eriks räkning hos nuntien Johannes Guilaberti, som ju N var kontaktman till. Sammansvärjningen kan således ha varit länge i vardande. Vid riksdelningen 28 april 1357 föll på kung Eriks lott Linköpings stift, vars stormän och frälse i stor utsträckning tagit parti för honom. Vid revisionen av delningen s å utsåg Erik N och Nils Turesson till sina skiljedomare. Under fejdens andra skede vintern 1358— 59 utpekade han likaså dem jämte Erengisle Sunesson (Båt; bd 7) som sina främsta män. När kung Magnus efter Eriks död sommaren 1359 tog upp förhandlingar med "rikets råd och män" om rikets återställande, utsåg dessa till sina förhandlare N, Erengisle Sunesson och Trötte Petersson (Ekaätten; bd 12). N:s ledande roll på den magnusfientliga sidan framgår ytterligare av att hans betrodde man linköpingskaniken Marcus Jacobi fungerade som kung Eriks kansler samt att upprorspartiets handlingar nedsattes i Linköpings domkyrka. — Medan möjliga skäl kan andras för Nils Turessons handlande utifrån hans för- flutna och hans samhällsställning, saknas motsvarande hållpunkter for N.

N återinträdde i och med förlikningen som Magnus' rådgivare. Som sådan framstår han i samband med förhandlingarna med hansestäderna sept 1361 om gemensam aktion mot kung Valdemar av Danmark, som bemäkti-gat sig Skånelandskapen och Gotland. Då Magnus vägrade att acceptera sina återkomna ombuds åtaganden — måhända på förhand godkända av hans rådgivare — kom det till ny brytning. Äter var Kalmar skådeplatsen: kungen greps i stadskyrkan och sattes i fängelse på slottet, enligt Visbykrönikan på sonen Håkans befallning men på uppmaning av rådsherrarna. Som särskilt ansvarig ansågs senare N, stiftets biskop som sålunda lät kyrkofriden kränkas. Kungamakten övertogs av Håkan, Norges konung, först som Sveriges 'furste', sedan som dess konung.

N:s ställning bör ha ytterligare stärkts genom regentskiftet. När Håkan bekräftade sin faders gåva av Vadstena gård till en av Birgitta inrättad klosterstiftelse, ställdes hela den blivande anläggningen under N:s, stiftsbiskopens, befallning. Ännu vid förhandlingarna med de tyska städerna våren 1362, sedan Magnus och Håkan försonats, nämns som deras förnämsta sv rådgivare N, Erengisle Sunesson och Nils Turesson. Att N:s namn saknas vid motsvarande förhandlingar sept s å är anmärkningsvärt; kanske hade han då fallit i onåd.

En total brytning mellan de båda kungarna och det stormannaparti som sedan 1356 dominerat inträffade kort härefter. Visbykrönikan (1412) uppger att kungarna landsförvisade ett antal män, av vilka sju namnges; dessa begav sig till Gotland över vintern men seglade på våren till Wismar och vände sig till kung Magnus' svåger, hertig Albrekt (dä) av Mecklenburg. Stridsskriften Libellus Magni-polensis (1394) berättar däremot att ett antal rådgivare till kungarna, sex namngivna, som protest mot kung Håkans svikande av sitt äktenskapslöfte till Elisabet av Holstein uppsökte hennes fader greve Henrik och erbjöd honom sin trohet; denne hänvisade dem till sina fränder de mecklenburgska hertigarna. Gemensamma namn för de två skrifterna är N, Nils Turesson, Karl Ulfsson (Sparre av Tofta), Erik Karlsson (Örnfot) och Bo Jonsson (Grip). Avgörande för bedömning av N:s förhållande är att kung Magnus genom sitt och Håkans sändebud till Avignon aug 1363 begärde att N skulle avsättas från sitt ämbete, "emedan han gjort sig skyldig till oerhörda stämplingar mot konungen", och ersättas med dominikanern Gotskalk Falkdal (bd 15), påvlig penitentiarie och Magnus' biktfader; påvens svar blev tills vidare avböjande: utan rättslig prövning kunde intet ske. För N:s del var brytningen således ett faktum vintern 1363. Att han inför kungarnas vrede tog sin tillflykt till Gotland, den del av stiftet som de ej behärskade, ter sig konsekvent.

N bör ha återvänt till Sverige med mecklenburgarna vid slutet av 1363, men först följande sommar kom hans stift under deras kontroll; ännu vid midsommaren fungerade ärkedjäknen Nicolaus Hermanni (s 602) samt kaniken Nils Jonsson (i Klockrike) som dettas tillfälliga styresmän. Genom den skriftliga tradering och tradition som är förbunden med den förre föreligger vittnesbörd om den svåra situation kyrka och stift hamnat i under biskopens nära tvååriga exil. Två texter till brev från domkapitlet föreligger: den ena meddelar ärkebiskopen hur Nils Bengtsson (Lejonansikte; bd 22, s 514) å kung Håkans vägnar lagt kvarstad på biskopsbordet; den andra, till N i upprörda ordalag, vilka hot och faror kyrkans män utsatte sig för från kungarnas folk: då de skulle påbjuda interdikt där övergrepp skett mot kyrklig egendom, kastades dem i ansiktet deras egen biskops kränkningar av kyrkans oantastlighet.

Samtidigt som N ännu en gång syntes ha satsat rätt, drabbades han av en motgång, som i längden skulle visa sig ödesdiger. Gotskalk Falkdal hade slutit sig till kung Valdemar, nu Magnus' och Håkans bundsförvant, och denne uppnådde vid sitt besök i Avignon vintern 1364 att Falkdal providerades till biskop i Linköping, varemot N förflyttades till den obetydliga biskopsstolen i Knin i Dalmatien. Underrättelsen härom tycks dock så litet ha bekymrat andliga och värdsliga myndigheter i Sverige, att ingen ansats gjordes att fa beslutet upprivet. N stannade helt enkelt kvar, och påvens sv ombud Guido de Cruce tvekade inte att träda i kontakt med honom.

Linköpingskyrkan fick nu belöningen för de gångna åren. Två år tidigare (1362) hade N fråntagit stiftets prostar rätten att å biskopens vägnar kyrkotaga mandråpare; dessa skulle i fortsättningen komma till domkyrkan, meddelas avlösning av kanikerna och där erlägga boten om tre mark; avsikten härmed var att stärka de residerande kanikernas ekonomi. Nu togs ett avgörande steg i samma riktning. Vid ett rådsmöte i Sthlm aug 1364 förordnade kung Albrekt med deltagarnas godkännande att i Linköpings stift hälften av den hos bönderna innestående fattigtionden (dvs 2/27 av hela sädestionden) skulle tillfalla de ledamöter av domkapitlet som stadigt tjänstgjorde, residerade, vid domkyrkan, detta motiverat med att deras prebendor efter de senaste årens olyckor ej förslog till att försörja dem. Endast Uppsala domkyrka hade, sedan ett århundrade, motsvarande förmån. Då tionden sågs som en lekmannasamhällets lokala angelägenhet, vittnar åtgärden om den starka ställning N nu intog bland stormännen.

Kort härpå stupade utanför Åbo N:s närmaste politiske medarbetare sedan ett årtionde, Nils Turesson, nu åter drots. Någon motsvarighet till honom bland de sv stormännen saknades de närmaste åren. N behöll dock tills vidare ställningen som den politiskt mest utnyttjade prelaten. Han deltog sålunda i förhandlingarna med Guido de Cruce om Nils Turessons skulder till påvliga kammaren maj 1366 i Sthlm och mars 1368 i Västerås — i N:s tillfälliga härbärge! —, med den fångne kung Magnus på Sthlms slott jan 1367 och med de holsteinska grevarna i Kalmar febr s å samt utsågs maj 1370 att vara ett av ombuden vid förhandlingar med kung Håkan i Lödöse. Mellanhavanden med kung Albrekt för biskopsbordets del och med Bo Jonsson för domkyrkans vittnar likaså om att N:s inhemska ställning var orubbad, oaktat han drabbats av kurians onåd.

Som ett tvärt brott mot det föregående framstår N:s förekomst i ledningen av den här av Magnus' och Håkans anhängare som april 1371 stod i Uppland och hotade Sthlm. 6 april utgav han i Uppsala ett skyddsbrev för stiftets prästbol i ärkebiskopens frånvaro; denne hade av oviss anledning tagit sin tillflykt i Visby, där han vistades ännu två år senare. Vid stilleståndet vid Edsviken 15 april stod i spetsen för motparten de partihövdingar N tidigare samarbetat med: Karl Ulfsson av Tofta och Bo Jonsson, medan han själv tillhörde den part som fordrade garantier för den fångne kung Magnus' välbefinnande!

Utfallet av den oklara kraftmätningen blev en framgång, icke för någon av kungarna, utan för den aristokrati som icke ville acceptera rikets upplösning. Kung Albrekt fick i sin försäkran 9 aug lova att överflytta rätten till slott och land på rikets råd. "Med dessa rådgivare mena vi värdiga fader herr Birger ärkebiskop i Uppsala och alla andra sex lydbiskopar ...." Uppgörelsen skedde i omedelbar närhet av kung Håkans här och följdes omgående av ett fredsslut. Det ena som det andra kunde tyckas utgöra garanti för N. Men nu utlöstes det hot som ruvat i att Gotskalk Falkdal, som uppehållit sig ömsom hos kung Håkan, ömsom hos kung Valdemar, var den av påven erkände biskopen i Linköping. Hertig Albrekt hade 4 aug å sina och sin son kungens vägnar överenskommit med Falkdal att förhjälpa honom till hans rätt och förjaga N, mot att han ställde sig till förfogande som medlare. Det omedelbara behovet av uppgörelse gav sålunda ytterligare anledning att befria sig från N, vilken inte längre kunde räkna med politiska vänners stöd.

Någon omedelbar följd fick inte detta. Men N tycks i fortsättningen inte ha utövat sitt ämbete; ärkedjäknen Nicolaus Hermanni fick åter ta ansvaret, och denna nya biskopslösa period förefaller likaså av kungamakten ha utnyttjats för olaga pålagor på kyrkans egendom och bönder. N:s enda kända åtgärd är inrättandet av ett anniversarium till sin åminnelse genom en blygsam godsdonation, vars avkastning skulle åtnjutas av vid domkyrkan tjänstgörande kaniker och korpräster; domkapitlet beseglade såsom en sista gärd av lojalitet.

N:s senare öde är höljt i dunkel. Laurentius Odonis (bd 22), som själv följde Nicolaus Hermanni till Avignon, vittnade vid dennes kanonisationsprocess (1417) att N hört till dem som konkurrerade vid kurian om Linköpings biskopsstol, men förgäves, och att han avlidit natten före Nicolaus Hermannis utnämning (14 mars 1375) — lägligt ur legitimitetens synpunkt! Biskopskrönikan (1523) för fram en tradition att han flytt till kung Magnus i Norge och dött på Bohus.

N har kallats "oroligast och gåtfullast av tidens svenska prelater" (Brilioth 1925). Han saknade dock icke likar utom Sverige inom 1300-talets förvärldsligade romerska kyrka. Han var klerken som gick furstetjänarens väg till kyrkans högsta ämbeten och rikets styrelse. Utan att visa några religiösa intressen genomförde han framsynta reformer med sikte på domkapitlets och domkyrkans funktioner. Det fanns andra politiserande kyrkomän i samtiden, som Växjöbiskopen Tomas Jonsson (bd 25, s 40 f) och ärkebiskopen Birger Gregersson. Men dessa tillhörde genom sin börd aristokratin, medan den lågbördige N på för oss okända grunder gjorde gemensam sak med dennas ledare. Hans hållning häri var konsekvent genom alla maktskiften — utom det sista. Hans byte av sida 1371 kan endast förstås som en desperat felbedömning, i vetskap om hur osäkert han satt på sin biskopsstol. Det totala fallet förklaras av att han saknade det personliga skyddsnät som de aristokratiska politikerna kunde lita till. Den dominerande birgittinska traditionen mindes honom i skuggan av Nicolaus Hermanni som "tyrann och mycket världslig".