Laurentius Odonis

Laurentius Odonis, d omkr 29 juli 1417 (Vadstenadiariet) vid 72 års ålder. Inskr vid univ i Prag 72, kanik i Linköping senast 74, samtidigt kanik i Växjö senast 75, domprost i Linköping 05.

Ett halvsekel av linköpingskyrkans historia gestaltas i L:s levnad. Hans första framträdande såsom 'klerk av Linköpings stift o notarius publicus med apostoliskt bemyndigande' är förknippade med Guido de Cruces uppdrag som nuntie o kollektor i Sverige 1366; troligen hade han fått notariefullmakt av denne. Hans sista framträdande är vid vittnesmålen i kanonisationsprocesserna för Ingrid av Skänninge o Nicolaus Hermanni i maj 1417; han uppger då sin levnadsålder. Det senare vittnesmålet är det kanske tyngst vägande i sin process, utmärkt av konkretion o realism. Dess faktiska uppgifter är, där de kan kontrolleras, korrekta.

L:s tidigare bana är kansliklerkens. Hans hand har spårats i det bevarade exemplaret av Edsviksfördraget april 1371, där linköpingsbiskopen företrädde folkungasidan (Sjödin). Han inskrevs 72 vid juristuniversitet i Prag ("Laurencius Odonis de Suecia") jämte linköpingskaniken Johannes Bonde, som var hans nära kollega genom livet; inskrivningen förutsatte tidigare studier vid en artes-fakultet. Enligt egna uppgifter deltog L i valet av Nicolaus Hermanni till biskop i Linköping (febr 74), följde honom på resan till Avignon för att uppnå påvens bekräftelse o vistades sedan ett år (75—76) med honom i Visby, innan kung Albrekt förmåtts att låta honom tillträda sin domkyrka; efter hemkomsten (sept 76) biträdde han i arbetet på Birgittas kanonisation o klosterregel; han var under tre år sin biskops ständigt följaktige kansler. Dessa uppgifter styrkes av samtida källor samt genom identifikationen av hans "prydliga kurialstil" (Sjödin). Redan nu — o livet ut — tillhörde han även Växjö domkapitel (där linköpingsbiskopen hade presentationsrätt till en kanikprebenda, se bd 20, s 706). Där kan han blott sporadiskt ha fungerat, såsom vid biskopsvalet 82.

Kunskapen om hans senare liv blir mer gles o stereotyp. L innehade 89 Allhelgonaprebendan o succentorns (underkantorns) ämbete vid domkyrkan. Han valdes 05 till domprost. Medan den föregående tiden från Nicolaus Hermannis död (91) kännetecknats av domkapitlets motsättning till drottning Margaretas regim o missämja med biskop Knut Bosson (Natt och Dag), framstår L:s tid i ledningen som mer harmonisk. Sedan sekelskiftet hade domkapitlet strävat att återupptaga katedralbygget. Nu inleddes arbetet på en stor korbyggnad i sengotik, o i takt härmed inrättades nya kapell- o altarstiftelser, ägnade alla kristna själar, Kristi lekamen o Maria o möjliggjorda genom talrika donationer. L:s personliga insats kan härvid ej urskiljas ur kollektivet. Ingen tvekan kan däremot råda om hans viktiga del i det samtidiga arbetet på Nicolaus Hermannis helgonförklaring. Kanske mer än någon annan framstår han som förvaltaren av arvet efter denne.

L:s rykte är främst knutet till den codex som bär hans namn (A 182, Sächsische Landesbibliothek, Dresden), en pappershandskrift om 126 utnyttjade blad, av vilka det första bär ägaranteckningen Liber Laur[entii] Odonis. Med Vadstena klosters bibliotek kom denna till UU. Den utnyttjades under senare 1600-talet av C Örnhielm för Svecia sancta men saknades för E Benzelius 1708 o framdrogs i Dresden först 1855. L har i denna codex med egen hand infört officier för 40 festdagar jämte en längd över sv kungar tom Albrekt, 'hertigens av Mecklenburg son'. Av särkilt intresse är officierna för sv helgon: Henrik, Sigfrid (jämte längd över de äldsta växjöbiskopama), Erik, Eskil, Botvid, Elin o Birgitta. Samlingen kan uppfattas som en personlig prestation o kombineras med L:s egenskap av succentor med ansvar för kortjänsten. Kungalängdens avslutning tyder på en tillkomst senast 1379. En senare ägaranteckning "Dns io tordon" har tolkats som att codexen övertogs av linköpingskaniken Johannes Tordonis; den nye ägaren införde ytterligare sex officier.

Den godtyckliga kombinationen av L med en av vapensköldarna på ett altarbrun, som tillhört Linköpings domkyrkas Birgittaaltare (1400-talets början), har låtit honom i litteraturen stundom hänföras till Vinstorpaätten (Birgittautställningen 1918). Hans släktförhållanden är helt okända, o hans sigill innehåller ett manshuvud.