Erik A Nilson

Nilson, Erik Agabus, f 13 febr 1862 i Sköllersta, Ör, d 17 sept 1925 i Sthlm (enl db for Nikolai, Örebro). Föräldrar: rättaren Lars Fredrik N o Christina Olsdtr. Handelsbiträde, egen företagare i spannmålsbranschen 89–10, led av styr för ab E A Nilson 05–10, av stadsfullm i Örebro 99–11, av AK 06–24 (led av tillf utsk 07–08, av statsutsk 12 o 14–17, v ordf i andra särsk utsk 12, led av särsk utsk 13, av första särsk utsk 14B o 22, AK:s förste v talman 23–24), led av komm ang marinens upphandl:väsende sept 07–mars 09, av Örebro läns landsting 08–17, ordf där 12–17, ordf i komm ang marinintendenturkårens organisation juni 08–febr 09, led av civilkommissionen dec 08–juni 15, ordf där dec 11–juni 15, led av Liberala samlingspartiets förtroenderåd 09–14 o 16–23, av komm ang det militära pensionsväsendet okt 11–mars 13, av tredje försvarsberedn dec Il-april 14, av socialstyr:utsk 12, av 1914 års tullkommission juli 14–okt 17, av komm ang hästhålln inom armén sept 14–maj 15, av komm ang instruktion för väg- o vattenbyggmkåren sept 14–dec 15, av komm ang lastbilar inom armén dec 14–april 15, av Frisinnade landsförems verkst utsk 17–23, ordf där 20—23, statsråd o chef för lantför-svarsdep 19 okt 17–10 mars 20, led av riks-banksfullm 20–21 o 24, ordf i 1920 års finanssakk april–aug 20, led av 1920 års kustbevakn:sakk april–okt 20, av komm ang de samvetsömmas militärtjänstgöringsförhållanden juli–nov 21, ordf i värdetryckssakk mars 22–april 23, led av 1924 års bankkomm från mars 25. Led av styr för Sv missionsforb till sept 25 (var suppl febr 08, vald till led av ungdomsförb:s komm 10 juni 11 o förb:s andre v ordf 15 juni 16).

G 26 nov 1896 i Örebro m Sofia Magdalena Edblom, f 15 maj 1873 i Köping, d 3 juni 1910 i Sthlm (enl db för Örebro), dtr till lokföraren Karl Johan E o Magdalena Andersson.

Erik N hade tidigt ett religiöst intresse och attraherades av väckelserörelsen. 1887 blev han medlem av Örebro brödraförsamling inom Svenska missionsförbundet. Under 25 år var han också verksam som söndagsskollärare.

N hade vanlig folkskoleutbildning, kompletterad på eget initiativ med kurser, varigenom han bl a fick viss insikt i engelska. Vid 18 års ålder kom han i lära hos en grosshandlare Flodin och befordrades senare till tjänst vid dennes huvudaffär i Örebro. N var så framgångsrik att han 1889 erbjöds överta rörelsen, något som han accepterade. 1890-talet var en tid av stark industriell expansion för Örebro. N, som då kallades grosshandlare, drev där huvudsakligen spannmålshandel. Av Firma E A Nilson bildades senare aktiebolag. Rörelsen var dock konjunkturkänslig och mot slutet av 1900-talets första decennium drabbades N av kännbara ekonomiska förluster. Affärsverksamheten kom senare att avvecklas.

N deltog mycket aktivt i hemstadens och länets kommunala liv. Hans ojämförligt största intresse ägnades dock rikspolitiken. Som aktiv inom Frisinnade landsföreningen kandiderade han till AK 1905. Valen skedde i unionskrisens skugga och dominerades främst av rösträttsfrågorna. Vänstern vann stora framgångar och N representerade i riksdagen från 1906 Liberala samlingspartiet.

N:s viktigaste insatser gällde försvarsfrågan och därmed förknippade problem. Det dröjde dock något innan han mera konkret gav sig in på detta område. Han var emellertid en flitig debattör i kammaren redan från början. 1908 blev han utsedd till ledamot av civilkommissionen, som kan betecknas som en föregångare till MO. Det blev den konservativa regeringen Lindmans sak att — motvilligt — inrätta denna kommission, som initierats av liberalerna. Tre år senare blev N ordförande i kommissionen, som ägde bestånd till 1915.

Vid 1909 års riksdag gav sig N för första gången in i debatten om försvarsfrågan. Hans yttranden placerade honom bland de försvarsvänligare liberalerna. Året därpå var han ännu flitigare i kammarens försvarsdiskussioner. Följande yttrande i plenum ger ett intryck av hur han ville uppfattas: "Jag tilllåter mig säga så som min bestämda och allvarliga mening att om man försummar att tillgodose försvarets intressen, kan det hända, att man äventyrar freden." I ett annat inlägg talade han till förmån för den frivilliga skytterörelsen.

Inför 1911 års val gick liberalerna ut med ett program vari bl a yrkades på en utredning av försvarskostnaderna. Resultatet blev framgångsrikt och Karl Staaff ombads på hösten bilda ministär. N:s namn förekom i diskussionerna när det gällde statsrådstaburetterna, men denna gång fick han stå tillbaka, förmodligen emedan hans då ansträngda personliga ekonomi ansågs ligga honom i fatet. Däremot ingick han i dec i den tredje av de fyra försvarsberedningar som regeringen Staaff tillsatte. Inrättandet av beredningarna var ett uppmärksammat politiskt steg. De konservativa ansåg att detta system skulle försvaga försvaret, och kung Gustav reagerade mot den grundtanke som låg bakom, nämligen att försvarskostnaderna skulle sättas i relation till samhällets behov i stort. Monarken markerade sitt missnöje genom en diktamen till statsrådsprotokollet. Ett annat steg som regeringen kort därefter tog och som skulle bli ännu mera uppmärksammat var att uppskjuta byggandet av den s k F-båten. Innan Gustav V ånyo protesterade genom en diktamen sökte han få kontakt med N. Detta torde betyda, att N inom mera konservativt försvarsvänliga kretsar ansågs höra till de "resonabla" bland liberalerna.

I de följande årens överhettade debatt stod försvarsfrågan hela tiden i förgrunden. N stärkte sin ställning och blev ledamot av statsutskottet 1912. På inte helt klarlagda grunder fick han inte detta förtroende följande år men han återvände senare dit.

Eftersom F-båten hade finansierats genom insamlingar, kunde just denna fråga avföras från dagordningen. I stället trädde övningstidens utsträckning och förläggning i förgrunden, när försvarsberedningarna mot slutet av 1913 gjorde sig klara att formulera sitt slutbetänkande. Liberalerna var där ej eniga. Till den mera förs vars vänliga falangen, nio liberaler och tre högermän, hörde N samt bl a N Edén (bd 12) och M Hellberg (bd 18). . Dessa s k stadsliberaler förordade 300 dagars övningstid. På motsidan, som ville nöja sig med 210 dagar, fanns socialdemokraterna och "landsbygdsliberalerna" med bl a Daniel Persson i Tallberg. Situationen för regeringschefen Staaff var prekär. I slutet av 1913 höll han sitt s k Karlskronatal i avsikt att lugna opinionen. Det relativt försvarspositiva innehållet behagade inte vissa liberaler. N hörde dock till dem som uttalat stödde tankegångarna.

1914 blev ett händelserikt år med bondetåg, borggårdstal, ministärskifte, nyval och sist men inte minst på sensommaren världskrigets utbrott. Staaff sökte omedelbart kontakt med regeringen Hammarskjöld och högerledarna för att åstadkomma ett slags kompromiss. I detta arbete var N livligt verksam. Förslaget accepterades inte av regeringen, men något senare meddelade Staaff att liberalerna i förhandenvarande läge anslöt sig till regeringens linje. Dock hade det politiska initiativet nu gått ifrån dem. N satt för sin del visserligen hela tiden kvar i riksdagen och yttrade sig — gärna också i frågor med anknytning till försvaret — men hans aktivitet var, i borgfredens tecken, mera dämpad.

N:s ställning i andra sammanhang var ingalunda oomtvistad. Han tillhörde den yngre grupp av frikyrkomän som politiskt bekände sig till liberalismen. Till den kan också räknas Sven Bengtsson i Norup och Felix Hamrin (bd 18), som tillhörde köpmännens krets. Inom Sv missionsförbundet företrädde de en yngre generation än P P Waldenström och hans jämnåriga. Motsättningarna kom tydligt i dagen på 1910-talet, då Waldenström blivit konservativ och kungavänlig. Vad N beträffar hade generationsskillnaden klart framgått redan vid 1908 års riksdag, då han, själv absolutist, påfallande kraftigt gått emot en frikyrkobroder i fråga om en av denne väckt något säregen nykterhetsmotion. Motionären var Erik Räf i Attarp, som tillhörde Waldenströms närmaste meningsfränder.

Sommaren 1914 ledde generationsmotsättningarna inom missionsförbundet till en öppen kris. Styrelsen sammanträdde kort innan förbundets generalkonferens skulle äga rum. Sven Bengtsson begärde därvid upprättelse både för sin och för N:s del, eftersom han menade att Waldenström hade angripit dem för deras politiska inställning. Waldenström slog till reträtt, men N lät sig icke nöja utan inlämnade en skrivelse, fylld av bitterhet, där han anhöll om entledigande från sina uppdrag i förbundet. Trots förtroendeuttalande från styrelsen vidhöll N sin önskan att avgå. Genom ingripande från olika håll synes dock tvisten ha bilagts.

Också inom den liberala rörelsen hade N motgångar. På grund av Staaffs tillmötesgående gentemot Hammarskjöld i aug 1914 var liberalismen nära en sprängning. När det blev aktuellt med en minskning av ledamotsantalet i Frisinnade landsföreningens förtroenderåd och därav föranlett nyval, petades N. Denna händelse har setts som en straffaktion av folkrörelseliberalerna inom partiet. N var visserligen frikyrklig och nykterist men hade en mer försvarsvänlig attityd än genomsnittet. Den liberala Afton-tidningen ansågs av DN och andra tidningar ha legat bakom aktionen mot N. Emellertid återkom N i förtroenderådet och blev bl a 1917 verkställande direktör i den organisation som inrättades för att driva valrörelsen. AK-valen 1917 medförde framgångar for liberaler och socialdemokrater, och regeringen Swartz, som efterträtt den Hammarskjöldska ministären, avgick i okt. Liberalen J Widén sökte bilda en "modifierad samlingsregering". N hörde till dem som vidtalades och han tycks inte ha varit helt ovillig att ingå. Emellertid upprättades i stället en koalition liberaler—socialdemokrater under Edens ledning; händelsen har kallats för det slutgiltiga parlamentariska systemskiftet i sv politik. N blev lantförsvarsminister i denna ministär.

Inom ministären agerade N huvudsakligen i försvarsfrågor. När det gällde stöd åt deti vita Finland stod han närmare socialdemokraterna än vissa av hans partibröder, exempelvis utrikesminister J Hellner (bd 18). N avvisade således tanken på överlämnande av sv vapen till Finland. I övrigt drev han en försvarsvänlig linje som ibland framkallade motsättningar mellan honom och kollegerna från det egna partiet, även om den personliga umgängestonen i kretsen synes ha varit vänlig. I regel fick N böja sig. Sommaren 1919 skall han ha uttryckt ett hot att inte bli "långvarig" i ministären.

N:s relationer till socialdemokraterna var sannolikt komplicerade. Å ena sidan irriterades dessa av hans försvarsvänlighet och såg honom nog gärna ersatt av en mera radikal person. I ett riksdagsanförande betecknade N socialdemokraten PA Hansson som alltför "dogmatisk". Å andra sidan kunde han stundom liera sig med socialdemokraterna, och F Thorsson hörde till hans personliga vänner. Vid flera tillfällen yttrade han sig också för fortsatt samarbete mellan de båda partierna i regeringen. Han anses ha tillhört dem som såg koalitionen på längre sikt (Gerdner). När motsättningarna mellan partierna i regeringen blev ohjälpliga och framkallade ministärens avgång i mars 1920 hörde han dock inte till dem som förordade fortsatt samarbete. N:s efterträdare blev P A Hansson.

N synes under sin tid i regeringen ha gjort sig uppskattad av yrkesofficerarna. Han hade vid tillträdet som statsråd deklarerat att han inte ville bli kallad krigsminister utan försvarsminister. Under sin sista månad i regeringen undertecknade han också en proposition som för lång tid reglerade värnpliktstjänstgöringen för dem som hyste "allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter" mot att övas i vapnens bruk. Lagen, som antogs av riksdagen under regeringen Brantings tid, var angelägen för N trots hans försvarsvänlighet. Han hade 1918 tillsatt den kommitté som utarbetat förslaget.

N blev bankofullmäktig 1920 och i maj två år senare deltog han, enligt egen utsago, för första gången i en valutadebatt. Diskussionen gällde befrielse från skyldighet att inlösa sedlar med guld, något som han för sin del förespråkade. N var principiell anhängare av guldmyntfot men ansåg att det finansiella läget fick avgöra om man utan risk kunde tillämpa en sådan. Han återkom till samma tema i flera debatter under de kommande åren och vände sig därvid skarpt mot de industrimän som han ansåg talade för ett ohämmat guldflöde; han kallade dem "inflationister".

Den liberala rörelsen präglades i början av 1920-talet av inre splittring. Sprängningen i maj 1923 orsakades främst av förbudsfrågan. Två liberala partier bildades: det frisinnade under C G Ekman (bd 8) och det liberala under E Löfgren (bd 24) som ersatte Eden. N valde att ansluta sig till liberalerna. Hans val kunde i och för sig betraktas som anmärkningsvärt, eftersom det nya frisinnade partiet präglades av nykterhetsvänlighet och frikyrklighet, något som också kännetecknade N. Hans försvarsvänlighet och vänskap med Eden hade emellertid redan tidigare bragt honom i motsättning till de folkrörelseliberala. Det nya liberala partiet hade också uttalat att det strävade efter "allmän folknykterhet med utrymme för olika meningar rörande förbudsspörsmålet". När det nya partiet i okt 1923 konstituerade sig, fungerade N som mötesordförande. Några större insatser inom detta hann N emellertid inte göra, bl a genom att han inte omvaldes till AK vid valen 1924. Följande år avled han i en blodsjukdom.

N, av vännerna oftast kallad EA, har benämnts "den förste svenske frikyrkomannen vid konungens rådsbord". Som frikyrklig och organiserad nykterist var han en typisk produkt av Folkrörelse-Sverige, men som politiker följde han sällan med strömmen utan bibehöll en egen profil. Som riksdagspolitiker fick N lång erfarenhet. Han var, med undantag för någon enda session, en mycket flitig talare. Innan han blev statsråd gjorde han omkring 70 inlägg årligen i riksdagen. Mera omsorgsfulla yttranden stod han för i remissdebatterna och i diskussionerna om försvarshuvudtiteln; i övrigt var han ganska kortfattad.

Förutom i försvarsfrågorna, som var N:s huvudintresse, engagerade han sig i debatter som bl a gällde kommunikationer, tullar och tjänstemännens problem. Idrotten, som han behandlade påfallande positivt, och musiken såg han främst som medel för moralisk fostran. Trots sin frikyrkliga bakgrund visade han också en påtaglig återhållsamhet, när det i riksdagen gällde att ta till orda i religiösa frågor.

N var försvarsvänlig men bekämpade onödig militär drill liksom även råhet och svordomar inom kasernlivet. Mot ändamålslösa inkallelser reagerade han också skarpt. Hans inställning i fredsfrågor kan betecknas som ambivalent. Efter krigsslutet höll han i Malmö ett tal, i vilket han uttryckte stora förhoppningar om Nationernas förbund men inte sade sig kunna förorda ensidig sv nedrustning. Genom dessa åsikter ådrog han sig misshag från yngre, mera radikalpacifistiska frikyrkliga.

Som riksdagstalare var N klar och saklig. Hans framförande gick väl fram, trots att han stammade lätt. Ibland irriterades dock ledamöterna av hans något undervisande ton — det talades om "grosshandlaren med skol-mästarfasonerna". I regel tyder dock omdömena på att N var allmänt uppskattad under sin långa och mycket aktiva riksdagsmannatid. Trots sin förankring i väckelserörelsen och sin försvarsvänlighet var han helt fri från salvelse och överdrifter, när det gällde både Gud och fosterlandet.