Tillbaka

K Mauritz B Hellberg

Start

K Mauritz B Hellberg

Riksdagsledamot, Tidningsredaktör, Tidningsägare

Hellberg, Karl Mauritz Bernhard, f 14 okt 1859 i Långserud (Värml), d 30 juli 1947 i Karlstad. Föräldrar: kommissionslantmätaren Mauritz Niklas Leonard H o Kristina Augusta Margareta Nauclér. Mogenhetsex vid h a l i Karlstad 79, inskr vid UU ht 80, ordf i fören Verdandi läsåret 86—87, FK 30 jan 88, medarb i Karlstads-Tidn okt 88— nov 90, red där 12 nov 90—mars 39, stadsfullm i Karlstad 99—30, utg av Karlstads-Tidn från 03, delägare 04, led av Värmlands läns landsting 10 (v ordf 11—17, ordf 19—30), led av FK 11—25 o 28—33 (led i konstit:utsk 12—25 o 28—33), led i 2:a försvarsberedn 12, ordf i FK:sakk 26—27.

Laga trolovad 97 m FK Gerda Lundberg, f 22 juni 70 i Sthlm (Kat), d 6 aug 37 i Karlstad, dtr till grosshandl Olof Henrik L o Ida Josefina Kingren.

Mauritz H:s osedvanligt långa och i hela landet uppmärksammade livsgärning kom att i yttre måtto begränsas till hemstaden. Redan under skolåren hade omkring honom bildats en grupp radikala gymnasister, i vilken de vänskapsband knöts mellan honom och den blivande skalden Gustaf Fröding, som skulle bli livsavgörande för dem båda. Denna grupp höll samman även sedan deltagarna blivit studenter av Värmlands nation i Uppsala, »Hellbergianum» i motsättning mot en konservativ skara, »Domkapitlet». Att den radikala kretsen slöt sig till den nybildade studentföreningen Verdandi var naturligt, liksom att Ff senare, 1886, blev föreningens ordförande. Han kom i denna egenskap att leda den beryktade sedlighetsdebatten 2 april 1887, då ett inlägg av den dittills okände Hinke Bergegren av motståndarna utmålades som riksskandal och H på grund av att han inte tystat den misshaglige drabbades av konsistorievarning och uteslutning från rätten att erhålla stipendium. Men universitetskanslern Louis De Geer, representationsreformens fader, visade honom sin sympati, och en privat insamling soulagerade honom för den ekonomiska förlusten. Lä-rarbanan hade emellertid nu blivit stängd för honom, och när Fröding 1888 slutade sin första föga lyckade anställning på Karlstads-Tidningen, antog H tacksamt förslaget att efterträda honom. Efter två år blev han huvudredaktör. Våren s å hade han granskat Frödings manuskript till den diktardebut, som måhända uteblivit, om inte H sänt honom sitt bekanta entusiastiska vänbrev som drev Frödings tvekan på flykten.

Karlstads-Tidningen var vid denna tid inte bara uppstudsigt radikal utan även fattig och i samhällsbevarande kretsar föraktad. Tidningen hade grundats av skräddaren och typografen Carl Forssell, och den blev inte nämnvärt mindre rebellisk, sedan sonen Albin ett stycke in på 70-talet övertagit den konkursmässiga rörelsen. H:s radikalism var rotad inte främst i missnöje utan i en optimistisk förvissning om människans egen förmåga att genom demokrati och folkupplysning själv lösa sin tids plågsamma politiska och sociala problem. Denna tro förblev han trogen, och Selma Lagerlöf kallade honom hela livet »den glade optimisten». Först nazismen kom den att vackla. Denna hans tro drev honom till politisk radikalism, till stöd åt bildningsrörelsen, intensivt arbete för fred med Norge, allmän humanism. Egentligt folklig var dock varken hans eller Frödings inställning. H såg i radikalismen ett sätt att genomdriva reformer och därigenom förebygga den våldsamma omstörtning av samhället som annars skulle bli oundviklig. Spåren av deras uppväxt i herrskapsklassen präglade dem med personligt främlingskap för den enkle arbetaren.

Redaktörer före H hade varit Anders Jeurling och Yngve Svartengren, den förre bokhandlare i Karlstad, sedermera grundare av Stockholms-Tidningen, den senare från 1890 chef för Upsala Nya Tidning. Sysslan hade tidigare varit ett biuppdrag, som renderat skolmannen Albr Segerstedt, far till prof Torgny S, och L M Larsson 50 kr om året och »fritt snus». Några fällande tryckfrihetsåtal hade stärkt tidningens ställning även ekonomiskt, och H:s radikala ledare i förening med Frödings populära kåserier och poetiska bidrag förbättrade ytterligare situationen. Tidningens anseende växte även ute i landet, och efter några år var den ett av rösträttsrörelsens ledande organ.

De första femton åren som redaktör såg H som sin huvuduppgift att kämpa för fredlig uppgörelse med Norge. Han betraktade ett krig mellan brödrafolken som brodermord, och ingen av de konkreta stridsfrågorna i unionen fann han ge anledning till detta vidriga, som inte fick hända. S A Hedin var hans eldande föredöme. Det har sedermera vitsordats, att H:s insats bidragit till att stärka Staaffs ställning vid förhandlingarna och därmed fredsviljan.

Under dessa år ägnade han även folkbildningen mycken kraft, och otaliga var hans föredrag ute i bygden. Till de berömda värmländska ungdomsmötena bidrog han i hög grad genom att tack vare personlig bekantskap förvärva de yppersta talare, som t ex Heidenstam, Karlfeldt och Rösiö. Dessa väldiga midsommarmöten satte under många år sin prägel på ungdomslivet i landskapet.

Inom rösträttsrörelsen var H mycket aktiv. Med outtröttlig iver i tidningen och personligen värvade han anhängare och pengar till de båda »folkriksdagarna» 1893 och 1896, vid vilken senare han var v ordförande, samt till 1899 års stora rösträttspetition. Han reagerade häftigt mot den nedlåtande överlägsenhet, med vilken han ansåg, att statsminister Boström mottog den stora petitionen. Men det skulle dröja ända till 1918 års urtima, då han själv sju år varit i riksdagen, innan drömmen blev verklighet.

Det som förde H till riksdagen var otvivelaktigt hans partitagande för arbetarna i storstrejken 1909. Han ansåg den omfattande masslockouten från arbetsgivarsidan som långt större våld än nöden krävde, och han hade som ung känslomässigt reagerat ute på bruken, då gamla arbetare inför herrskapet och tjänstemännen måste stå »med mössan i hand». Det kändes påkostande, då typograferna på tidningen också gick i strejk, »men», skrev han, »även detta är ett uttryck för våra allmänna sociala förhållanden». För sina möten hade arbetarna ingenstans att ta vägen, portförbjudna som de var på bruk och gårdar, även på allmänna platser. Detta var bakgrunden till den »Folkets husfond» han bildade med en summa, som insamlats till hans 50-årsdag, en fond som han på 80-årsdagen 1939, sedan arbetarrörelsen själv med sina mäktiga resurser löst frågan om samlingslokaler, ombildade till en premiefond för den elev i »den allmänna skolans avgångsklasser», som kamraterna genom omröstning ansåg ha »bäst visat sinne och strävan för gott vett i samband med andra människor». Då detta H:s reglemente, skrivet krigshösten 1939, i få ord speglar hans samhällsmoralism, må följande återges: »Den viktigaste och svåraste av kulturens dygder, den som kallas rättskänsla, osjälviskhet, välvilja, människokärlek, rättfärdighet och som består i att så långt som möjligt behandla alla människor på samma sätt som man i deras läge önskade bli behandlad själv .. . Om rättskänslan kunde utvecklas och utbildas, skulle det skapas den frid på jorden, efter vilken människorna alltid innerst längtat och icke minst längtat efter i den barbartid som nu är inne». För H tedde sig den kyrkliga dogmatismen som ett hinder för sund lyckokänsla och fritt tänkande. Men när han angreps som föraktare eller förföljare av kristendomen, reagerade han hårt. Han var humanist och som sådan tolerant. För att bryta mot kyrklig övermakt och påskynda en reform med borgerlig vigsel var han och hans maka bland pioniärerna för »laga trolovning» som de kungjorde 1897 med en rad kända namn som demonstrativa vittnen. Gerda H var alltifrån sina uppsalaår aktivt samhälleligt verksam och räknades redan tidigt som en av kvinnorörelsens både moraliskt och intellektuellt yppersta krafter.

Själv ansåg sig H aldrig ha trivts särskilt väl i riksdagen, men häremot talar hans förtrytelse, då han efter partisprängningen fick stå tillbaka för en förbudstroende, liksom hans friska debattlust, fallenhet för arbetet och popularitet bland kamraterna. Som ledamot av konstitutionsutskottet ägnade han främst rösträttsfrågan vid varje riksdag ett närmast lidelsefullt intresse. Med sitt journalistiska spårsinne aktualiserade han även många frågor av allmänt mänskligt intresse. För att nämna ett kuriöst exempel var det efter en motion av honom 1920 som husbondes lagliga rätt att aga sitt tjänstefolk äntligen avskaffades. Då det stora rösträttsbeslutet skulle fattas, satt han för första gången tyst i sin bänk. Hans gamle stående trätobroder i denna fråga, högerledaren Trygger, undrade då ironiskt, om den ihärdiga rösträttskämpen nu gripits av eftertankens kränka blekhet. H svarade, att han gärna hade kämpat med en frisk och hård motståndare men att han avstod från striden, då fienden redan låg slagen och ofarlig.

H hade alltsedan Verdandi-åren stått Karl Staaff nära, men en förändring skedde, då H enligt Staaff alltför mycket närmade sig socialdemokraterna. Härtill bidrog säkerligen den intima vänskapen under många år mellan familjerna Branting och H. Av stort intresse är den brevväxling mellan Staaff och H, där den senare övertalas att 1912 inträda i den sittande stora försvarskommissionen. Staaff utvecklar här energiskt sin strategi att genom H »vända de socialistiska paladinerna till lojalt, parlamentariskt arbete ... i synnerhet att få socialisternas huvudmassa med på att förorda ett effektivt försvar». H skulle på grund av sin »ställning till socialisterna vara en särskilt nyttig kraft i beredningen». H besegrade sin motvilja, och Staaff blev med tiden i allo bönhörd. Någon ledande politisk ställning kom H aldrig att få lika litet som något högre ämbete. Han saknade läggning och lust för bådadera. Hans plats var den frie, oberoende opinions-bildarens.

Så mycket mer lovordade H det samarbete över partigränser och de omedelbart påtagliga resultat som landstingsarbetet erbjöd. Ändå var det knappast detaljerna utan de stora linjerna i arbetet för människors bästa som fängslade och uppbyggde honom. I landstinget stannade han trots sin tilltagande kroppsliga skröplighet tills han fyllt 83 år.

H:s ljusa människotro förbittrades under hans sista år av de avgrundsmakter som för honom förkroppsligades av kommunism, fascism och nazism. Men han förunnades att bevittna krigets slut och se de västerländska värden överleva som han älskat och hyllat.

Manne Ståhl


Svenskt biografiskt lexikon