Bernhard Elis Malmström

1 Malmström, Bernhard Elis, f 14 (enl fdb 12) mars 1816 i Tysslinge, Ör, d 21 juni 1865 i Uppsala, Domk. Föräldrar: ekonomidir Carl Adolf M o Hedvig Ulrika Styffe. Inskr vid UU 27 febr 35, dimissionsex 20 maj 37, FK 9 dec 40, disp 3 juni 42, mag 14 juni 42, amanuens vid konstmus 42, doc i estetik 14 maj 43, tf prof i samma ämne vt 48–56, allt vid UU, historiograf vid KMO dec 54, eo prof i estetik o modern litt vid UU 12 dec 56, ord prof i estetik, litt o konsthist där från 28 maj 59. – SA:s stora pris 40, LSA 49. – Ogift.

Då M efter gymnasiestudier i Strängnäs fattig och faderlös inskrevs vid UU, var det hans avsikt att studera till präst. Hans ungdomsmelankoli förstärktes av sorgen över en yngre brors död genom drunkning, vartill kom bekymmer för moderns och systerns försörjning. Tungsinnet och slutenheten kring personliga problem skulle följa honom livet ut, likaså de tydligen konstitutiva skuldkänslor som spåras flerstädes i hans diktning. I ett brev från studenttiden klagar han över sin känsla av ensamhet "i en superlativ, en hemsk grad".

M avlade teologisk examen, men då han var för ung för att prästvigas, beslöt han övergå till humanistiska studier; möjligen har religiös vacklan bidragit till beslutet. Hans intresse inriktades på estetik, filosofi och antikens, speciellt Greklands, litteratur. Han disputerade för graden på en avhandling Om konstens väsende och betydelse, och sedan han stärkt sin kompetens med en ny avhandling i estetik, kallade Atterbom honom till docent. I sin litterära estetik kom M senare under inflytande av Vischers teoretiska system, och genom M:s och hans lärjungars insatser fick denna vetenskapsgren ett uppsving i Uppsala.

Som gymnasist hade M framträtt som fosterländsk poet, och vid broderns död skrev han en djupt känd sorgedikt. För offentligheten debuterade han 1838 med hexameterdikten Ariadne. Sin version av den grekiska myten har M gett en romantisk prägel – Tegnér fann Ariadne "inte nog naken för antiken". Ett svenskt ämne tog M till motiv för idylldikten Fiskarflickan vid Tynnelsö, som berättar en anekdot från vasatiden förlagd till en fager mälartrakt. Stycket har en naiv charm men saknar all tidsfärg. Till antiken återvände M i det "dramatiska fragmentet" Julianus, där han låter "avfällingen" föra en av diktarens eget religionsgrubbel präglad dialog med en kristen präst. En bakgrund torde vara den då aktuella debatten kring D Strauss' Leben Jesu.

Fastän själv i sina ungdomsdikter inte opåverkad av fosforisternas diktning kom M snart att vända sig mot nyromantikens subjektivism och dunkla spekulation. Det första angreppet, i uppsatsen Blick på svenska vitterhetens närvarande tillstånd (Eos 1839), riktar sig främst mot nya skolans epigoner och mot fosforisternas orättvisa bedömning av de gustavianska diktarna. I kontrast till fosforisterna ställer han en självständig grupp, dit han räknar bl a Tegnér, Geijer och Stagnelius – dessa är de "som tala den svenska poesiens tungomål". Till samtidens märkligaste geni utnämner han Almqvist, och "epokens mest fulländade vittre konstnär" är Runeberg. Med myndig självkänsla fördelar 23-åringen ljus och skugga på den sv parnassen och inleder frimodigt sin långvariga polemik mot den litterära riktning som ännu satt i högsätet i Uppsala.

Politiskt slöt sig M till den grupp unga liberaler som hyllade Geijer efter dennes "avfall" och till vars ledare hörde juridikprofessorn P E Bergfalk (bd 3). I ett brev talar M entusiastiskt om "folkets upplysning, allmän frihet och vanskligheten av bördens företräden". Med Atterbom kom M naturligt nog aldrig på förtrolig fot, och för det schöngeisteri som frodades i Malla Silfverstolpes krets kände han sig främmande; han blev en gång inviterad på tebjudning i hennes salong men gick aldrig mera dit. Under senare år drack han gärna sin kvällstoddy på "Löfvens källare" med allt annat än vittra medgäster. Men han blev alltmer isolerad i sin ungkarlstillvaro. Hans lärjunge L Dietrichson (bd 11) fann M:s väsen "slutet, enstörigt och allvarsamt". Hans oförmåga till spontana kontakter med andra tolkade många som högmod – det var snarare blyghet på gränsen till människoskygghet. De få vänner som kom honom närmare har vittnat om att värme och välvilja fanns bakom den stela fasaden.

En period med ljusare livssyn upplevde M i början av 40-talet, då han anslöt sig till Hegels filosofi, som vid den tiden fick sitt genombrott i Uppsala. "Jag känner mig lycklig att hava en idé att leva för och tycker mig med detta medvetande vara rikare än någonsin", skrev han i ett brev 1843. Genom Hegel-studiet kom M i kontakt med tidsproblemen, och han fick också rationella argument i sin kritik av den romantiska spekulationen. Ett organ fick den unghegelska falangen i det av F G Afzelius (bd 1) utgivna Intelligensblad, där M publicerade några viktiga litteraturkritiska artiklar, i vilka han ansluter sig till "den poetiska realismen". I en troligen 1844 skriven uppsats Om den romantiska skolan går han utförligt igenom romantikens syndaregister; särskilt illa tycker han om dess katoliserande reaktionära tendens.

Den relativa harmoni M nu upplevde stimulerade av allt att döma hans poetiska skaparkraft. I publikationerna Eos och Linnea Borealis trycktes åren omkr 1840 de flesta av hans mest kända dikter. En personlig ton har den något sentimentala Stafkarlen med dess hjärtskärande vädjan om mänsklig förståelse, likaså den högstämda Ödmjuker er! Ett omtyckt sångnummer blev Sång för Södermanlands nation ("Känner du landet, det herrliga, rika ..."). Till dessa år hör också en rad romansartade dikter i efterromantisk anda, framför allt Hvi suckar det så tungt uti skogen? Med sin suggestiva naturstämning, sin älvaromantik och sin lättfattliga moral kom denna dikt att bli M:s mest folkkära. Dess rötter i dikter av Geijer och Stagnelius har Böök utrett i en berömd essä.

Sin största framgång som lyriker vann M 1840, då SA tilldelade honom sitt stora pris för den elegiska diktcykeln Angelika. Enligt M:s egen uppgift är det "ett dunkelt men ljuvt minne" av sin tidigt döda barndomsälskade han besjunger. Men dikten ger intryck av att mer handla om en drömd kärlek. Någon konkret bild av Angelika, denna "skepnad av oskuld och änglabehag", ger poemet inte. "Rusig av minnenas vin" besjunger skalden sin sorg med uppbåd av alla den klassiska elegins retoriska effekter. Mer personlig verkar den allmänna livspessimism som talar ur dikten. Det som bär upp dess verkan och hänförde samtiden är främst den mästerliga formen – mer välljudande distika har knappast skrivits på svenska.

Angelika gav med ens M anseende som en stor skald. 1846 fick han ett stipendium för en resa till Italien, vilket gav honom en välkommen möjlighet att för en tid komma ifrån den trista tillvaron som oavlönad docent i det "fördömda flegmatiska Uppsala". Men resan blev till stor del en besvikelse. Det var inte bara ihållande regn och kyla som förstörde mycket av upplevelsen. M var också från början skeptiskt inställd till romantikernas syn på Italien som ett lyckligt Hesperien. Samtidens Italien och dess invånare föraktade han; i de katolska prästerna såg han "inkarnerade avgrundsandar". Hans intresse var helt inriktat på antikens minnesmärken. Renässansens konst sådan han mötte den i Florens och Rom var han med några undantag likgiltig inför. Hans omdömen om renässansens måleri är ofta bisarra. Överhuvud ser han på konst och minnesmärken enbart med poetens blick. I de dikter han skrev under resan är det vanligaste temat kontrasten mellan forntiden och nuet, norden och södern, och jämförelsen utfaller till forntidens och nordens fördel. Först i slutet av italienvistelsen, då han kom längre söderut, blev hans sinnesstämning ljusare och han upplevde "många frid- och njutningsrika dagar". I dikten Trasimenus heter det: "Ack, först här, Italias gudom! böjde han knä för din stolta skönhet."

Efter hemkomsten gav M ut sin andra samling Dikter. Hans poetiska alstring blev i fortsättningen inte stor. Det reflekterande draget hos honom tog överhand över den lyriska ingivelsen. I en uppsats hävdade han att den politiska tidsandan inte var gynnsam för poesin. I den vemodiga dikten Svanen uttrycker han i symbolisk form sin besvikelse över den tomhet hans Hegel-studier utmynnat i. Från spekulationens "ändlöst öde hav" hoppas han finna ro i poesins lugna vik. Men i fortsättningen skrev han mest retoriska minnesdikter över avlidna kulturpersonligheter och en och annan politisk dikt, bl a den mot Tyskland starkt hatiska paskillen Michel (1864). I studentskandinavismen engagerade han sig livligt, deltog med uppsalastudenterna i 1845 års studentmöte i Khvn och skrev högstämda tal och dikter i samnordisk anda. – En gripande personlig prägel har dikten Enslighet, som blev känd först efter diktarens död. Det är en i M:s produktion unik jag-dikt, där den medelålders ungkarlen på ett självutgivande sätt biktar sin nästan desperata känsla av tillvarons tomhet: "Ingen i världen jag har, ingen att sluta mig till."

Vid Geijers död höll M ett av stark beundran buret minnestal över mästaren. Vid studentkårens minneshögtid över Atterbom begagnade han, något taktlöst, tillfället att än en gång gå tillrätta med den romantik för vilken den döde varit den främste företrädaren i Sverige. Av rent litteraturhistoriska arbeten märks en för tiden god analys av Shakespeare som dramatiker och biografier över bl a Swift och Cervantes. När "Angelikas skald" bara 34-årig tog inträde i SA höll han ett av äkta sympati präglat tal över företrädaren F M Franzén.

M:s senare år upptogs mest av litteraturhistoriskt författarskap och plikterna som akademisk lärare; de senare blev mer betungande sedan han 1859 blivit ordinarie professor. Av sina få lärjungar var han mer vördad än älskad; de såg upp till honom "som till en sällsam, halvt förfärande gudabild, huggen ur ett väldigt granitblock" (Nyblom 1873).

Ett tiotal år föreläste M över sv litteraturhistoria. Efter hans död utgavs dessa föreläsningar av C F Bergstedt (bd 3) under titeln Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Verket är inte bearbetat för publicering utan är närmast föreläsningskoncept med ofta oformligt långa citat och referat. Grundforskning var inte M:s sak – han säger själv att han redogör "för vad andra gjort i detta ämne". Värderingar och omdömen är däremot M:s egna, ofta högst subjektiva. Urvalet av de författare som behandlas är ibland godtyckligt; Bellman och flera andra diktare som M ansåg att Atterbom sagt tillräckligt om i Svenska siare och skalder går han snabbt förbi. Leopold och hans kamp mot nya skolan får brett utrymme. Kapitlen om den tyska romantiken och dess avläggare i Sverige är starkt polemiska och omdömena inte sällan partiska; om Atterbom heter det att ur hans penna flutit "många plattheter, svulstigheter och obegripligheter". Mer balanserad är den på M:s egna undersökningar byggda behandlingen av frihetstidens och den gustavianska tidens författare och press. Men i stort sett har M:s verk numera främst lärdoms- och litteraturhistoriskt intresse.

Av sin samtid och den närmast följande generationen skattades M högt och hans Dikter utkom i nio upplagor. Han blev en förebild för de unga poeterna i Namnlösa sällskapet. Som lyriker frigjorde han sig från fosforismens spekulativa dunkel, i uttryckets klarhet och enkelhet hade han lärt av Goethe och Runeberg. I den versifikatoriska formen var han själv en mästare. Men i tidsperspektivet framstår hans insats i allt väsentligt som efterklang. Det finns en egendomlig motsättning i M:s litterära verksamhet. Själv i mycket en romantiker upplevde han med sitt intellekt känslosamhet och subjektivism som omanliga, och hans uppgörelse med den schellingska filosofin och esteticismen fick en betydande opinionsbildande effekt. M verkade i en brytningstid mellan romantik och realism, men till en nyskapande syntes mellan dem nådde han inte fram.