Carl Gustaf Leopold, af

af Leopold, Carl Gustaf, före adl först Leopoldt, därefter Leopold, dp 3 april 1756 i Sthlm, Maria, d 9 nov 1829 där, Klara. Föräldrar: tulltjänstemannen Carl Adam Leopoldt o Martha Christina Hobel. Studier i Norrköping, vid Söderköpings trivialskola o vid Linköpings gymnasium, inskr vid UU 28 sept 73, informator bl a hos greve W O Douglas på Stjämorp, Ög, 74—77, inskr vid univ i Greifswald 4 nov 81, disp pro gradu där 16 mars 82, disp för docentur där 12 juni 82, v rådsbibliotekarie i Stralsund 13 nov 82, Lidénsk bibliotekarie vid UU 2 jan 84, bibliotekarie vid Drottningholms slott 1 febr 87, k handsekr 17 mars 88, led av nummerlotteridir 17 febr 91, bosatt i Linköping 93—95, teatercensor 12 juli 97, kansliråds titel 12 sept 99, led av 1809 års tryckfrihetskomm april—sept 09, adl 29 juni 09, led av kanslistyr okt 09, av psalmboks-komm 24 okt 11—jan 19, statssekr:s nohv 11 maj 18. Förf. — LSA 86, LVHAA 02. LVA 04, LMA 14.

G 17 sept 90 i Sthlm m Sara Petronella Fehman, dp 28 jan 57 i Khvn, Helligånd, d 3 maj 29 i Sthlm, Klara, dtr till danske justitierådet Peter F (bd 15, s 453) o Birgitta Johanna Gierts. Om Sara Petronella F:s börd se Holmberg 1954, s 217—220 o 325, om vigseln s 228 o 327. Se även Asplund, s 46 ff.

Redan under sin tidiga ungdom i Norrköping, dit familjen flyttat, när L var ett par månader gammal, blev han uppmärksammad för sin talang att skriva vers, o han uppmuntrades därvidlag av den förstående fadern. L uppger själv, att han skrivit vers vid sex års ålder. Som fjortonårig fick han 1770 offentligt framträda på stora rådhussalen med ett Underdånigt frögdetahl på alexandriner med anledning av kronprinsens födelsedag, vilket trycktes. Två år senare höll han på samma plats ett Underdånigt fägnetahl över kungaparets kröning, som särskilt firades med inrättandet av det s k gustavianska barnhuset, där L:s far var en av kuratorerna; litet brådmoget ger den 16-årige L i talet sina råd åt barnhusbarnen att vara dygdiga o flitiga. L framträdde också under denna tid med gravdikter i gängse stil. Goda kunskapsgrunder, inte minst i latin hade han fått av sin lärare rektor P Wimmermark i Söderköping, som han även läste privat för. Denne erkände hans poetiska talanger men fann honom också "vispaktig" (ostadig) o oroades av tendenser till ytlighet o svaghet för beröm. I franska lär L i Norrköping ha undervisats av en fransman.

Som student i Uppsala blev L redan under sitt första år i Östgöta nation uppskattad för insikter o talanger, som visade sig vid oppositioner o nationsexamen. Han fick senare hedersuppdraget att vid nya nationsstadgars antagande 77 offentligt hålla ett lärdomshistoriskt anförande, vilket var första steget inom det forskningsområde, där han sedan ytterligare skulle meritera sig. Även om han nu förvärvade sig vänner o gynnare som J A:son Lindblom, senare biskop i Linköping o ärkebiskop, o J P Sleincour, professor i moralfilosofi, som han prisade både i dikt o minnestal, så var åren i Uppsala inte utan problem. På grund av sin läggning tycks han ha råkat in i konflikter o anklagats för nonchalant uppträdande; hans nöjeslystnad tärde på ekonomin. Frivola inslag i hans diktning skadade hans anseende på en del håll, t ex Bref, till en god vän i Norrköping, på dess bröllops-dag (1777) o Susanna eller Min bleka hy rättfärdigad (trol 78). Även andra dikter i en lättare genre bidrog att fullständiga bilden av en ung libertin.

Men inom allvarligare diktning ville L emellertid åstadkomma något nytt o djärvt, även om hans smak var bestämd av 1700-talets franska stilideal. Ett utslag härav blev det ode över kronprinsens födelse 1 nov 78, som han av universitetet fick i uppdrag att författa o som han skrev i s k pindarisk upphöjd o bildrik stil. överdrifterna o det konstlade bildspråket kritiserades hårt i Sthlms Posten av J H Kellgren, som hade annan smak. Detta ledde till en hetsig polemik mellan de båda författarna, som inte förrän under striden med Thorild på 90-talet kunde bli uppriktiga vänner. L försökte inte mer i denna högtravande stil. Hans Erotiska Oder (85) är mer "horatianska" utan stilistiska överdrifter men också mer kyliga. L:s intressen under uppsalaåren var inte enbart litterära. Han tog också del i den filosofiska nydaning som skedde, då den rationalistiska wolffianismen fick vika för den engelska empirismen, som företräddes av bl a Daniel Boëthius, o han fick av denne uppdraget att som respondent försvara andra delen av en avhandling om moraliska idéers ursprung (juni 78); som empirist bestrider Boëthius där, att moralföreställningarna lika litet som andra föreställningar är medfödda. L fullföljde senare tankegångarna i ett par artiklar i Sthlms Posten (85) men med elak satir över den äldre filosofin.

För att skaffa sig bärgning inom universitetsvärlden tog L itu med lärdomshistoriska studier. Under några studieår vid Greifswalds universitet i sv Pommern förvärvade han bl a "en magistergrad, ett magsår o ett barn" (Holmberg 1953). Han medarbetade i ett tysk-svenskt lexikon, o efter att först ha varit rådsbibliotekarie i Stralsund, blev han med stöd av J H Liden o Lindblom bibliotekarie för den boksamling Liden skänkt till Östgöta nation i Uppsala (sedermera till universitetet) . Befattningen var tillsvidare oavlönad, vilket gjorde L:s ställning bekymmersam. De löften han gav genom inträdesföreläsning om lärdomshistoriens idé o a föreläsningar infriades inte beträffande bibliotekets skötsel. Härtill bidrog bl a L:s ofta inträdande sjuklighet. Hans litterära verksamhet fullföljdes dock. Han skrev såväl dikter som litterära granskningar. Med Thorild, som framhållit L på Kellgrens bekostnad, uppstod en viss kontakt. Betydelsefullast var L:s omfångsrika Critiska anmärkningar vid hjeltedikten: Tåget öfver Bält (85), i vilken skrift han gjorde en detaljgranskning av G F Gyllenborgs epos o samtidigt dryftade viktiga estetiska problem. Den vittra kritiken borde, menade L, läggas på en högre nivå än som var brukligt o ge uttryck för en modern anda, som väsentligt skilde sig från universitetspedanteriets sätt att syssla med skönlitteraturen.

Den separat tryckta skriften väckte uppmärksamhet o bidrog till att öppna vägen för L till de litterära kretsarna i Sthlm. Förhoppningarna om professur i Uppsala hade inte infriats. L sökte kontakt med J H Kellgren o J G Oxenstierna; resultatet blev en överflyttning till Sthlm, o uppgiften var att bistå konungen med den planerade operan Helmfelt. Till en början togs han om hand av G M Armfelt. L vann kungens gunst; han erhöll ställning o pensioner o kungligt beskydd men kom samtidigt i ett livslångt beroende av dem som hade makten. Gustav III uppskattade umgänget med L, hans konversation, hyllningsdikter o smickrande brev. Han blev också användbar, då han var kungen behjälplig med den språkliga utformningen av hans pjäser, o han arbetade med större målmedvetenhet i hans anda än t ex Kellgren. I denna gustavianska anda skrev L skådespelet Oden (90) på högtidliga alexandriner o med en stil, som erinrar om Voltaires klassicism. Tidigare hade han omarbetat ett stycke av konungen med fornnordiska namn till en opera Frigga (87), men när göticismen bröt igenom kritiserade han nordisk mytologi som inspirationskälla för dikten. L har berättat långt senare (1810), att han under sex år, frånsett krigstider o några resor, utgjort Gustav III:s aftonsällskap. Han anmodades tom att under hösten 89 komma till dennes högkvarter i Finland o vistades där ett par månader, en inte odelat behaglig tid för den ömtåliga skalden. I motsats till en del andra författare höll han sig troget till kungen, när de stora politiska konflikterna seglade upp, men han visade större självständighet, då han med dikten Till Konungen den 28 Augusti 1790 vädjade om mildhet mot Anjalamännen som hotades av dödsdomar.

Då L var känd som vitter person o beskyddad av kungen, var det inte oväntat att han skulle bli invald i Svenska akademin bland de första efter dess instiftande 86. Hans inträdestal behandlade akademins valspråk: "snille och smak" o stod i en klass för sig genom analysen av dessa begrepp. Han utvecklade här de grundlinjer i sin estetiska åskådning, som han i stort följde hela sitt liv: att intaga en balanserad ståndpunkt mellan pedantiskt regeltvång o utsvävande formlöshet. Mötet med olika riktningar bestämde vilken sida som skulle betonas: formbundenheten eller friheten. I inträdestalet underströk han betydelsen av den nationella grund kungen lagt för en svensk litteratur. I kraft av sina teorier om den goda smakens fordringar kom L att inom o utom akademin utöva en granskningsverksamhet som befordrade o vidmakthöll en erkänt "god smak" inom 1700-tals-klassicismens råmärken men som samtidigt avvisade en friare utveckling av nya riktningar. Han bortsåg inte från inspirationens o känslans betydelse, men gränserna för det tillåtna måste bestämmas av vad som ansågs passa de bildade skikten i samhället. Hora-tius, Boileau, Voltaire o Pope var förebilder han ofta hänvisade till. Det är obestridligt att han genom sin kritiska bedömning av F M Franzéns akademiska prisdikt Sång öfver Gustaf Philip Creutz (97) bidrog att hejda den utveckling mot romantik som dennes tidigare diktning bebådat. L ogillade som franskklassikerna också det "låga" o kunde därför aldrig förstå Bellmans motivkrets: en läsare av smak "kan skratta men han föraktar". Det hindrade inte vänskapliga kontakter med personen Bellman; denne dedicerade ju epistel nr 82 till L. Shakespeare karakteriserade L en gång som "litteraturens skogsmänniska", ett uttryck som han fick lov att försvara, förklara o modifiera.

De litterära strider L invecklades i bidrog att skärpa hans motsättning till riktningar som han stod främmande för, I känslan att vara överlägsen i fråga om kunskaper o bedömningsförmåga behandlade han andra mindre talangfulla kritiker nedlåtande o ironiskt; för egen del var han ömtålig för kritik. Dessa drag framträdde i en bitter uppgörelse med G Regnér, utgivare av den litterära tidskriften Svenske Parnassen. Denna litterära tvist överflyglades senare av den hårdare striden med Thorild, en strid som hade både en litterär o en politisk sida.

Även om L på grund av Kellgrens kritik av odet 78 haft en viss känsla av samförstånd med Thorild, som stod utanför de tongivandes krets, kunde han inte nu som akademiledamot o kungatrogen undgå att i honom se en litterär o politisk rebell, som måste för den goda smakens o för samhällsordningens skull hårt bekämpas. Thorilds angrepp i En Critik öfver critiker (1791— 92) gällde ju i första hand Kellgrens ofta ganska obarmhärtiga granskningar i Sthlms Posten. L hade en gång drabbats av Thorilds färla, men denne gick nu också till rätta med språket i L:s skådespel Oden, vilket upprörde L o bidrog till att han stod upp till Kellgrens bistånd, som då var allvarligt sjuk. Med ironins o den öppna polemikens vapen försvarade L den erkänt kultiverade smaken mot de formlösa utsvävningar han tyckte sig finna i Thorilds diktning. Enligt L skulle smakens upplösning leda till sedernas o samhällets. I Bref till den store o märkvärdige författaren Th- -(febr 92) satiriserade han dennes kritik av ett kungligt förslag i finanspolitiken. I Den Nya Lagstiftningen i Snillets Verld något litet i fråga satt (mars 92) avslöjade han svagheterna i Thorilds eget vittra författar, skap o angrep hårt hans uppfattning om kritikens roll o de begrepp om snille, smak o "författares kallelse" m m som börjat visa sig i litteraturen på grund av Thorilds inflytande.

Tonen i denna fejd blev allt häftigare, o L, som kände sig kränkt av Thorilds anklagelser att leva "på nåd, i lättja, av pensioner", vädjade om hjälp från akademin för att utverka kungens skydd för "sin heder, sitt rykte och sitt borgerliga anseende", Akademin, som tvekade att förorda maktmedel i en litterär tvist, nöjde sig med att inrapportera saken till kungen. Mordet på Gustav III gjorde slut på striden, men efterdyningar förekom. Att L i visan om "Pehr Enebom", som fick stor spridning (95), förlöjligade den patetiske o känslofulle men obetydlige poeten P Enbom, som angripit Kellgren, har samband med Thorild-striden. Likaså polemiken mot den radikale utgivaren av tidningen Patrioten, thorildanhängaren L M Philipson. Den allvarligare sidan av drabbningen med Thorild — nödvändigheten att precisera sin estetiska ståndpunkt — fullföljde L i flera tidningsuppsatser. Småningom sammanfattade han sina åsikter om de estetiska grundbegreppen i avhandlingen Om smaken och dess allmänna lagar (tr i Saml skrifter, 2, 1801), där han fastslog vad den akademiska riktningen krävde av ett diktverk ifråga om stil, plan, känsla o förnuftighet. Det var ett ambitiöst arbete, som vittnade om beläsenhet o kunskaper, ett försök att förena olika tendenser inom 1700-talsklassicismen till fromma för en god smak.

Med Gustav III:s död var L:s hovmannatid slut, i den meningen att han för alltid upphörde att vara en konungs intime litteräre medarbetare. Även om han fick behålla de tjänster o pensioner han innehade, fanns det ingen plats längre för de lekfullt smickrande skaldebreven med deras personliga touche, ingen inbjudan längre till kvällssamtal i enrum med kungen. Men han anlitades alltjämt som hovskald vid officiella tillfällen. Inte mycket av det han härvidlag skapade har större intresse. Gustav III:s forna anhängare avlägsnades från makten o inflytandet, men L lyckades genom sin smidighet finna nåd hos den nye makthavaren under Gustav IV Adolfs omyndighet, G A Reuterholm, o tillägnade honom en längre lärodikt med för denne smickrande anspelningar, Förtjänsten (95).

L:s tillvaro blev mer borgerlig. Han tog också ledigt från sina hovtjänster o flyttade av ekonomiska skäl på ett par år till Linköping, där han hade sin vän o gynnare från uppsalaåren, biskop J A Lindblom, men han övervägde även att skaffa sig en lantgård i Skåne, där han skulle slå sig ned med sin danskfödda maka o hennes syster, en plan som likväl ej förverkligades. Han inriktade sig alltmer på populärskriftställeri o utnyttjade härvid de möjligheter journalistiken erbjöd. Tidningen Extra Posten (92—95), där han var fast avlönad medarbetare (redaktör 92—93), o senare G Adlersparres tidskrift Läsning i blandade ämnen (97— 1801) blev hans språkrör; där publicerade han såväl dikter som essäer. Hans populärfilosofiska författarskap går i den moderatare upplysningslitteraturens anda. Försiktigare än Kellgren fullföljde han dennes kamp mot mysticism o vidskepelse o hävdade förnuftets rätt; hans aktning för Nils von Ro-senstein, upplysningens försvarare framför andra, är talande nog, men han ville inte ta några risker. Voltaire var för honom liksom för Kellgren den store läromästaren, men han fick småningom en större förståelse för Rousseau, vilket en uppsats i Extra Posten 95 visar. Av Rousseau hade han redan tidigt lärt sig förstå känslans o fantasins betydelse i uppfostran. Hos Rousseau, som L inte uppfattade som alltför radikal i kultur- o samhällsfrågor, kunde han få stöd för sina sympatier för borgerliga dygder. Aktning för familjelivet, för samhällsmoral överhuvudtaget, för en odogmatisk religion o för de naturliga känslornas rätt, fick sitt uttryck på många sätt i L:s skrifter under 90-talet. På det politiska området företrädde L som upplysningsman en hovsam liberalism, som vände sig både mot despotiskt förtryck o revolutionär yra; franska revolutionens utveckling mot terror o folkvälde hade i hög grad oroat honom. Han försvarade dock med övertygelse i Läsning i blandade ämnen tryckfriheten o medborgarfriheten o krävde tolerans o humana lagar. Dessa essayer är utformade med en klar o träffande stil, som gör innehållet lättillgängligt o argumentationen övertygande.

Mötet med Kants filosofi, som alltmer började breda ut sig i slutet av 1700-talet o början av det nya århundradet, tvang L att ta ställning i den aktuella debatten. Hans lärare Daniel Boëthius hade blivit kantian o på svenska utgivit Kants Grundlegung zur Metaphysik der Sitten. Trots att L:s religions- o moraluppfattning har beröringspunkter med Kants, vände han sig bestämt mot dennes etiska rigorism, oförenlig med upplysningens utilism, o mot dennes abstrakt utformade kunskapslära, som stängde in det mänskliga medvetandet i sina egna "tankesyner". Han avvisade allt slags metafysik i fråga om religionen, som han uteslutande ville grunda på moralkänslan, vilket var väl förenligt med hans rousseauism o borgerliga inställning. Den länge förberedda uppsatsen Idéer till en populär Filosofi öfver Gud och Odödlighet (tr i Saml skrifter 3, 1802) sammanfattar hans övertygelse att "en osviklig känsla av det moraliskt sköna" ger människan den förvissning om Gud o en moralisk världsordning, som förnuftet ej kan bevisa. Hans åskådning är deistisk genom sitt avvisande av all dogmatik men skiljer sig från Voltaires förnuftsdeism genom det starka betonandet av känslans roll.

L:s allvarliga diktning återspeglar i tidstypiskt poetiskt språk samma åskådning o samma utveckling som hans prosaessayer. Hans stora tankedikter i Voltaires o Popes anda är essayer på vers. Ett tillkommande (86) understryker evighetshoppet o människans ansvar. Försynen (93), en av hans märkligaste dikter, griper sig an med frågan om det onda i tillvaron, upplysningstidens teodicéproblem, som Pope o Leibniz tolkade optimistiskt men Voltaire pessimistiskt. L ville gå en medelväg, som fick drag av kristen gudsförtröstan. Det blinda nitet (99) vänder sig mot den religiösa fanatismen. I vissa dikter blir pessimismen starkare, t ex Årens flykt (93) o Hvem har rätt? (95), medan däremot Religionen (97) har en ljusare syn I Prädikaren (94) möter ett försök att ge en försiktigt avvägd livsåskådning, som undviker ytterligheter i en stormig tid men under kompromissandet bevarar tron på "Uplysning, Frihet, Människorätt". I versberättelsen Eglé och Annett (00), på lediga alex-andriner, om adelsdamen Eglé, som får pröva högreståndslivets tomhet, o Annett, som i "medelståndets trevnad" lever ett verksamt liv, kommer de borgerliga dragen i L:s senare diktning till sin rätt. Borgerlighetens familjekänsla gör sig här gällande liksom i en del prosaskrifter, bland dem en välskriven conte, Kräket (94). Den rousseauism, som prisar lantlivet på stadslivets bekostnad o uppbäres av känsla för naturen, sätter sina spår i L:s diktning, i Eglé och Annett, i Prädikaren, i Bonden o hofmanncn (92, senare kallad Bygdens son, till Lyckans) o i det lyriska stycket Ögonkast på naturen (93). När L på 90-talet fullföljde elt tidigare planerat dramatiskt uppslag, tragedin Virginia (tr 02), med antikt motiv, fick det drag av den borgerliga dramen, som kommit på modet.

L:s författarskap under denna tid är inte uttömt med hans allvarliga o högt syftande produktion. En stor del av hans diktning går i en lättare, kåserande o lekfull stil med ironiska o satiriska inslag. Mycket är översättningar. Hit hör Kamelen i Lissabon, om relativismen i människors sätt att se, voltairebearbetningarna Gubben samt Thelem och Makar om begärets jakt efter sällheten, en del tr i Extra Posten 95. Andra dikter som Det svåraste miraklet (95) satiriserar trosföreställningarnas relativitet, Byxorne eller Tid och rum (99) Kants kunskapslära, Basilisken (93) den lättlurade enfalden o Hjeltedigt (eller Talismanen, 94) adelshögfärden. För en conte, s k saga, om otroheten har L, ovanligt nog, valt ett italienskt fableaumotiv, Den vackra bedjerskan (93), o utformat det med 4-taktiga jamber i god berättarstil. Till den lätta genren hör också ett par komedier o en mängd epigram, skickligt formulerade utan att nå upp till Anna Maria Lenngrens konst. Hans skaldebrev har samma egenskaper som hans "skämtande" dikter. De visar hans förmåga att artigt o smickrande karakterisera mottagaren. Särskilt belysande är skaldebreven till Armfelt o till Fru B G 0[del].

En plats för sig bland L:s persondikter intar de allvarliga Till Kellgrens Skugga och Sång öfver Kellgrens död (95). De vittnar om den roll Kellgren spelat i L:s liv som beundrat mönster o som konkurrent i den vittra världen. Öppet erkände han (i inlaga till L v Engeström 10), att han inte hade Kellgrens talang o att den lyriska genren, som var Kellgrens, aldrig var hans, men i gengäld var han snabbare o produktivare.

L tog avsked av 1700-talet med en ståtlig, retorisk Skalde-Sång, som i likhet med hans första bemärkta dikt hade skrivits med anledning av en kronprins födelse. Versmåttet var ett annat än hans vanliga jambiska eller trokaiska: daktyler och trokéer — ett försök i en ny stil. Dikten, Det slutande århundradet (99), visar en dramatisk bild av Europa i revolution o krig men uttrycker förhoppningen om en bättre tid med ordning, frihet o trygghet. Förhoppningen infriades inte på länge. Sverige drabbades av krig o inre konflikter i det nya seklets början. Den kronprins L besjöng 78 blev avsatt som kung, o den han besjöng 99 blev aldrig kung. Men L, som även fått uppleva att hans förste kunglige beskyddare mördats, klarade sig igenom alla skiftande växlingar tack vare försiktighet, smidighet o anpassning, om ock med osäker — av de makthavandes välvilja beroende — ekonomi o vacklande hälsa.

Efter det att Reuterholms suspension av akademin (7 mars 95—20 juni 96) upphävts, kunde dess verksamhet på nytt sättas igång, o L blev obestridligt en av dess flitigaste arbetare på olika områden. Av bestående betydelse var hans länge förberedda Afhandling om svenska stafsättet (01), som blev normgivande för stavningen under 1800-talet. Som ett djärvt grepp ansågs kravet att försvenska stavningen av främmande ord, som upptagits i språket, men i övrigt sökte L gå en medelväg för att förena generella stavningsregler med det hävdvunna bruket. Även här fick han användning för sin polemiska förmåga, t ex mot läkaren D von Schulzenheim, som ensidigt drev den etymologiska synpunkten. Som smakdomare var L efter Kellgrens död (95) den främste auktoriteten inom det akademiska lägret. "Hans Poetiska Majestät" är den halvt ironiska, halvt vördnadsfulla benämning han erhöll inom akademikretsen. Men om L kom att förkroppsliga den akademiska smaken, så blev just han föremål för den under 1800-talet framväxande nyromantikens angrepp. Hos Kellgren fann fosforistema början till en romantisk utveckling. Så icke hos L. Ville man radikalt göra upp räkningen med franskklassicismens regeltvång o upplysningens förnuftsdyrkan, så var L för de unga romantikerna en lämplig måltavla, i synnerhet som bilden av L blev tendentiöst färgad.

En genomgående negativ granskning av L:s verk gav Lorenzo Hammarsköld i Kritiska bref rörande herr Canzli-Rådet C G af Leopolds samlade skrifter (10). P D A Atterboms artiklar i Sv literatur-tidning (14— 16) gick i samma anda, o i det komiska eposet Markalls sömnlösa nätter (20), nyromantikens främsta satiriska angrepp mot den gamla skolans män, förlöjligas L under namnet Polyhistrio. L å sin sida använde också satiren: Silfvertonen, eller Tasso i Phosphorisk öfversättning (13), riktad mot Atterboms Tasso-översättning, Nya kolonien, eller Revolutionen i sång-konsten (14), som angrep den götiska smaken, o epigram. De tidningar han nu kunde utnyttja, Journal för litteraturen och theatern (09—13) o Allmänna journalen (13—24), utgavs av P A Wallmark, Leopolds o akademins trogne vapendragare, fosforisternas Markall; det var främst denne som fick sköta försvaret av den gamla skolan. Den allvarligare delen av sin kritik riktade L mot den transcendentalfilosofi, som bildade grundvalen för den romantiska åskådningen. Fichtes men framför allt Schellings filosofi blev föremål för en hård detaljgranskning, som trycktes först i Samlade skrifter, 4 (31); tillkomsttiden är osäker. L betraktade dessa filosofer från "sunda förnuftsfilosofiens" synvinkel; deras åskådning såg han som ett utflöde av den metafysik, som han fann i Kants tankevärld. Filosofin skulle inte vara "vetenskaps- utan vishetslära"; detta utvecklade han med särskild betoning av moralens känslosida i Stycken ur Doktor Godmans portfölj (tr i del 4, 31).

Småningom ebbade den litterära striden ut; L kunde tom på vänskapligt sätt möta sin motståndare Atterbom ett par år före sin död. Bevarade brev dem emellan från 26 vittnar om ömsesidig aktning o önskan om vänskapskontakter. Den siste gustavianen väckte respekt. Tegnér hade till en början intagit en mellanställning i striden: romantikerna betraktade honom som neuter — L stod främmande för dityramberna i Svea o för bildrikedomen i hans stil, men Frithiofs saga vann hans sympati, o Tegnér gav L ett uppmärksammat — tacksamt mottaget — erkännande i dedikationsdikten som inleder Axel (22). I Tegnérs Akademisång (36) fick L sin hedersplats: "en lagrad veteran i vettets sold,/ kanske ej främst som skald men främst som snille". Men när den skrevs hade nya riktningar brutit in, o de båda kämpande litterära skolorna hade tiden gått förbi. Titlar o hedersuppdrag, adelskap m m kom L till del under 1800-talet. Betydelsefullt var bl a ledamotskapet i 09 års tryckfrihetskommitté. Vänskapen o det tidigare samarbetet med revolutionens ledande man, Georg Adlersparre, gav L denna ställning. Det anses att L formulerat regeringsformens definition på tryckfrihet. Hans uppfattning härvidlag byggde på upplysningens hävdande av tanke- o yttrandefrihet o hans personliga erfarenhet av en publicists svårigheter på grund av myndigheters okontrollerade ingripande mot det fria ordet. Också andra erfarenheter spelade en roll. Att t ex "smädelsen" förklaras brottslig, medan "satiren" skyddas som berättigad i tryckfrihetsförslaget, pekar tillbaka på striden med Thorild, som ansågs grovt smäda; L liksom Kellgren företrädde då den tilliarna satiren! Det tryckfrihetsförslag L satte sin prägel på var dock relativt försiktigt o restriktivt; riksdagen gjorde det liberalare 10. När de makthavande ville begränsa friheten 12, godtog L indragningsmakten. Av kronprins Karl Johan fick han uppdrag att till svenska översätta dennes proklamation till norrmännen 14, o i Wallmarks tidning inflöt anonyma artiklar, tydligen av L:s hand, lojala mot kronprinsen o hans politik. — L:s ledamotskap i 1810 års psalmbokskommitté, som hans gamle vän ärkebiskop Lindblom förskaffat honom, visade att hans litterära kapacitet kunde utnyttjas på olika områden, även om hans andel i Wallins psalmbok blev ringa.

L:s sista år var fyllda av prövningar. Hans syn försvagades, o 21 blev han helt blind. Hans begåvade hustru, en person med vittra intressen, blev vid samma tid sinnessjuk o försjönk i ett letargiskt tillstånd som räckte till hennes död, ett halvt år före makens. Trots familjebekymren o sitt eget olycksöde bibehöll han under denna tid en sinnesjämvikt, som väckte aktning hos vänner o besökande. Det har berättats åtskilligt om hans intellektuella vakenhet, hans spiritualitet o livfulla konversation, hans goda minne, som uppvägde blindhetens nackdelar, o den naturlighet o det behag han kunde utveckla inför sina gäster. Vid hans litterära aftnar samlades högre ämbetsmän, författare som kunde sympatisera med den gamle gustavianen o intima personliga vänner. L hade alltid haft några trogna vänner o efterföljare bland författarna, t ex I R Blom o N L Sjöberg, men de var nu borta, liksom en rad andra mer berömda akademikolleger. Kvar fanns kommerserådet B G Westberg o den trofasta väninnan Marianne Ehrenström, f Pollett, som han besjungit under namnet Eglé. Nya vänner blev bl a F M Franzén, E G Geijer, C G v Brinkman o A F Skjöldebrand. L:s själskrafter bevarades till slutet, o aftonsamkvämen fortsatte till två dagar före hans död. Hjärtbesvär blev orsak till döden. Han begrovs på Klara kyrkogård, där Svenska akademin reste en minnessten.

L:s dikter, av allvarligt eller skämtsamt slag, går i tidstypisk gustaviansk stil, så ock hans högtidliga akademiska prosa. Hans tidningsprosa, ofta polemisk, har en mer personlig färg o uttrycksfullhet. En särskild plats i hans författarskap intar hans essayer o conter. Välbekant o uppskattad är satiren mot boksamlarpedanteriet, Lärdoms-historien; sällskapshändelse. Dedicerad til våra stora bokkännare, af en Ignorant (94). Men även andra stycken är på grund av stil o innehåll alltjämt läsvärda t ex Om Jagt (95), Gens comme il faut (96) o Om det Roma-neska (97), som alla avslöjar kulturmänniskans svagheter.

L var en flitig brevskrivare, som utformade sina epistlar elegant o med en sirlig artighet, som kunde stegras till starkt smicker, beroende på brevmottagarens ställning o betydelse. De talrika breven till Gustav III, J A Lindblom, N von Rosenstein, G M Armfelt, B G Westberg, J G Oxenstierna, A N Edelcrantz, P A Wallmark o Marianne Ehrenström har stort person- o litteraturhistoriskt intresse. Men de fylls rätt ofta, de som riktas till de personliga vännerna i synnerhet, av klagan över sjukdom o penningbekymmer. Breven saknar också den omedelbarhet som utmärker t ex Kellgrens brev. L:s stil i såväl brev som annan prosa är mer avvägd, mer jämnt balanserad än Kellgrens, som verkar impulsivare o spontanare, men i polemisk form är L:s stil lika skarp o träffsäker.

I fråga om kunskaper på olika områden var L, som ursprungligen inriktat sig på universitetsbanan, säkerligen den bäst utrustade av de gustavianska diktarna.