Anton Rolandsson Martin

2 Martin, Anton Rolandsson, kusin till M 1, f 3 aug 1729 på Mijntenhoff vid Reval, Estland, d 30 jan 1785 i Åbo sv fors. Föräldrar: hovrättsrådet Roland M o Ulrica Charlotta Rotkirch. Inskr vid Åbo akad 26juni 45, stipendiat som blivande musiker i akad:s kapell 49–54, betyg till UU 2 okt 53, informator i Sthlm 53–56, ämnessven i VA före 56, inskr vid UU 2 sept 56, med kand där 15 april 61. Naturforskare. – Ogift.

M föddes i Estland när föräldrarna var på besök hos en av faderns ungdomsvänner. Familjen återvände efter några år till Sverige och flyttade i mitten av 1730-talet till Åbo, där fadern utnämnts till hovrättssekreterare. M växte upp under knappa omständigheter, eftersom familjens ekonomi undergrävts i samband med sv-ryska kriget 1741–43. Sedan han 1745 blivit student anslog han rundlig tid åt att lära sig traktera flera musikinstrument och åt att vid Åbo universitet driva som det tycks tämligen planlösa studier i bl a engelska, italienska, botanik och fysik. Han anställdes vid akademiska kapellet, och detta plus inkomster som musiklärare möjliggjorde bokköp och vidsträckta botaniska exkursioner, under vilka han fann flera för Finland dittills okända arter.

1753 slog M sig ned i Sthlm, där han i närmare fyra år försörjde sig som informator. Han kom i förbindelse med VA:s sekreterare P Wargentin och lämnade till akademin några uppsatser, som lästes upp och ansågs så förtjänstfulla att han kallades till ämnessven. Hösten 1756 for M till Uppsala, där han i två år slet ont i fattigdom och studerade med iver. Han togs väl emot av Linné, som högt värderade hans begåvning och botaniska kunskaper och utsåg honom att bli den resenär som med uppgift att samla naturalier erbjudits friplats på ett valfångstfartyg.

I april 1758 seglade M med reskassa från VA som den förste ishavsforskaren från Gbg norrut ombord på Sv grönländska kompaniets valfångare. Seglatsen sträckte sig till 80° n br och varade tre månader. Vädret var svårt, och ingen val harpunerades, och M var i land endast några timmar på ett par holmar väster om Spetsbergen. Han gjorde emellertid värdefulla meteorologiska observationer, senare publicerade i VAH, och undersökte och samlade havsdjur och fåglar. Från holmarna hade han fått med sig några torvor, som han under hemresan bragte i blomning, och kunde som förste botanist beskriva växter från Spetsbergen. Under resan förde han en noggrann dagbok, som blev tryckt först 1881.

M erbjöds att även sommaren 1759 följa med valfångaren men valde – uppmuntrad av Linné, som var tämligen nöjd med hans resultat av spetsbergensfärden – att företa en insamlingsfärd till Norge och uppehöll sig fram till hösten 1760 vid norska västkusten med Bergen som huvudkvarter. Han samlade havsdjur och studerade problem kring spetälskans orsaker och sillens vandringar. VA bidrog ekonomiskt, men när M efter många strapatser återvände till Sverige var han mager och utblottad. Tack vare lån från akademin och stipendium från Åbo kunde han dock fortsätta studierna i Uppsala, och hans rön från norska resan publicerades i VAH.

Efter med kand:examen flyttade M sommaren 1761 till Sthlm i avsikt att fullfölja sin utbildning och samtidigt praktisera som läkare. På hösten blev han sjuk och tvingades efter månader av svåra plågor låta amputera sitt högra ben som angripits av kallbrand. Amputationen "skedde ganska lätt och var ej att likna mot den sveda, som han åtskilliga gånger förut haft", berättar M i självbiografin. Han släppte nu tanken på vidare examina och återvände 1763 till Finland, där han levde knapert i Fredrikshamn, Valkeala, Hfors, Lovisa och Åbo med hjälp av ungdomsvänner och ett årligt gratial från VA.

Vetenskapen gav M inte upp utan han förblev hela livet en passionerad iakttagare och experimentator. Han dissekerade sitt amputerade ben, och när han under sin sjukhusvistelse blev rasande på en uppasserska, noterade han exakt hur han reagerade med darrning, rodnad, vitfradgad spott och stegrad kroppstemperatur. Han ägnade sig främst åt fysiologiska experiment, och han ville analysera den mänskliga kroppen i hälsa och sjukdom och grunda analysen på den växlande kroppstemperaturen. Han hade oftast en termometer till hands, och det var främst på sin egen kropp han prövade droger och mediciner och mätte temperaturen i alla tänkbara sammanhang.

M var oerhört flitig, och till VA sände han mängder av manuskript, av vilka några publicerades men flertalet arkiverades efter granskning. Från 1770 bodde han i Åbo där han fick hjälp i sina experiment av ett par universitetsprofessorer och uppmuntrades med ett mindre stipendium. – M:s liv var en kedja av umbäranden, lidanden och felslagna förhoppningar, men han tycks ha burit motgångarna med ett förunderligt jämnmod, även om i hans senare brev till Wargentin en viss bitterhet skymtar inför den oförståelse som från skilda håll mötte hans fysiologiska experiment.