Roland Martin

1 Martin, Roland, f 30 juli 1726 i Uppsala, Domk, d 10 sept 1788 i Häverö, Sth. Föräldrar: medicine adjunkten Petter M o Wendela Charlotta Rudbeck. Inskr vid UU 17 sept 43, fil kand 11 maj 48, disp pro gradu 23 febr 51, MD 8 mars 51, allt vid UU, led av Collegium medicum 8 maj 51, prakt läk i Sthlm o intendent vid Sätra brunn 51–52, provinsialläk i Halland 7 maj 52–54, studier i anatomi o kirurgi i Frankrike 54–56, anatomie o kirurgie prof vid Medicinska o kirurgiska undervisn:verket i Sthlm 30 jan 56–10 nov 79, brunnsintendent vid Djurgårdsbrunn 57–60, led av Kirurgiska societeten 61, assessor i Collegium medicum 18 nov 66. – LVA 59 (preses 62), LVVS 77.

G 1) 10 sept 1752 i Sthlm, Kat, m Eleonora Charlotta v Berco, f 27 dec, dp 29 dec 1718 där, Kat, d 7 sept 1753 i Halmstad, dtr till kaptenen Johan v B o Margaretha Charlotta Falkenklo; 2) 5 aug 1757 i Varberg m Agneta Elisabeth Schwinger, f 6 maj 1738 där, d 25 nov 1784 i Ed, Sth, dtr till apotekaren Bernhard Mathias S o Agneta Elisabeth Schultze; 3) 1787 (Murray) m Maria Christina Sebenia, f 7 febr 1743 i Västerås, d 18 april 1801 i Roslags-Bro, Sth, dtr till domkyrkosysslomannen Johan Sebenius o Helena Ernström samt förut g Lindlöf.

M, som blev föräldralös vid tre års ålder, togs omhand av en kyrkoherde och anförvant i Ångermanland och gick igenom Härnösands gymnasium. Efter en kort tids studier i Uppsala måste han av ekonomiska skäl göra ett avbrott, under vilket han i Härnösand förvärvade läkarerfarenheter genom att följa med medicinlektorn N Gissler (bd 17) på sjukbesök. Hjälpt av stipendium och informatorstjänster kunde han 1745 fortsätta studierna i Uppsala, där han blev väl mottagen av Linné. MD blev han efter att under N Rosén ha disputerat på en avhandling om smittkoppor. Den närmaste tiden var han under somrarna intendent vid Sätra brunn och under resten av året praktiserande läkare i Sthlm.

1752 flyttade M till Halland, där han fått tjänst som provinsialläkare, och grep sig som landskapets ende läkare energiskt an sina många uppgifter. Han återvände emellertid till Sthlm när hans hustru dött efter ett års äktenskap. I förhoppning att vinna befordran begav han sig med stöd av statligt stipendium på en studieresa till Paris, för vilken han detaljerat redogjort i en omfångsrik resedagbok och i brev till arkiater A Bäck (bd 7). Närmare två år studerade han anatomi, kirurgi och obstetrik under ledning av några av samtidens skickligaste fackmän som A Petit och A Levret och förvärvade en grundlig anatomisk och kirurgisk utbildning.

När M i juni 1756 kom hem, hade han utnämnts till anatomie och kirurgie professor vid Theatrum anatomicum i Sthlm. Professuren lydde under Collegium medicum och Kirurgiska societeten och hade inrättats främst för undervisning av de kirurgiska lärlingarna. Sedan länge rådde starka motsättningar mellan kollegiet och societeten, och M, som svårligen kunde undgå att dras in i stridigheterna, intog under några år en vacklande hållning. I sin installationsföreläsning – som gav upphov till en tvåårig tidningspolemik – framhöll han det nödvändiga i att skillnaden upprätthölls mellan de akademiskt utbildade medicinarna och de närmast till hantverkarna räknade kirurgerna.

När M senare utan framgång sökt en assessorstjänst i Collegium medicum, blev han medlem i Kirurgiska societeten. Detta medlemskap, som var förbehållet innehavarna av fåltskärarstugorna i Sthlm, väckte uppståndelse: medicinarna såg i M en överlöpare, kirurgerna en inträngling. När han så 1766 hade fatt den önskade assessorstjänsten och lämnat societeten, hade han genom sina olika turer skaffat sig en aktningsvärd löneförstärkning.

1766 fick M av Collegium medicum i uppdrag att handha hälsovården av de västgötar som satt fängslade i Borås anklagade för uppror och lyckades då tillfälligt stävja vidare tortyr av den svårt hanterade ledaren Sven Hofman (bd 19). Av kollegiet anförtroddes han senare att upprätta betänkanden som rörde rättsmedicinen och att biträda vid kollegiets brevväxling på sv och latin, vilket kan tyckas märkligt eftersom han hade ett berättigat anseende för att i skrift uttrycka sig dunkelt och svårbegripligt. M var även mångsidigt bildad, hade anseende som vältalare och poet och utförde flera skönlitterära översättningar bl a Boileaus satir om adelskapet (1770).

M var en aktiv ledamot i VA; i sitt inträdestal behandlade han anatomins historia, och till VAH bidrog han under 1760- och 1770-talen med 15 rön. Det tal varmed han 1763 nedlade sitt presidium, om nervers allmänna egenskaper i människans kropp, blev en framgång när det kom i tryck och gavs senare i bearbetat skick ut på latin. Arbetet är föga originellt men anmärkningsvärt dels genom att det behandlar ett fysiologiskt ämne, dels genom den detaljerade anatomiska beskrivningen av det mänskliga nervsystemet. Troligen i avsikt att förbättra sin med åren allt trassligare ekonomi gav M 1782 ut en ortopedisk skrift benämnd Afhandling om bensjukdomar, som byggde på hans föreläsningar, och följande år utkom en bearbetad översättning av tysken Hebenstreits omfångsrika rättsmedicinska arbete under titeln Läkare-grunder til biträde för styresmän och domare.

M har fått eftermäle som en kunnig, medryckande och skicklig lärare och torde kunna betraktas som grundläggaren av modern anatomisk undervisning i Sverige. "Ingen kunde utan ett slags förtjusning avhöra hans föreläsningar, ty han visste att göra de torraste ämnen behagliga, de svåraste undersökningar lätta" (Murray). M hade också ett häftigt humör, en misstänksam läggning, och hade lätt att råka i gräl och polemik. Han var måttlig i sina vanor och hade hela sitt liv åtnjutit god hälsa, när han vid besök hos en av sina söner hastigt sjuknade och dog i något som diagnosticerades som rötfeber.