Sven Hofman

Hofman, Sven, f omkr 1716 i Västergötland, avrättad 14 okt 1766 i Sthlm. Föräldrar: Sven Andersson o trol Anna Andersdtr. Ryttare, rusthållare i Buttorp, Torpa, Älvsb, vald till rdgm i bondeståndet 65, upprorsledare.

G 27 okt 45 i Gingri, Älvsb, m Ingrid Andersdtr, f omkr 22, d 11 sept 67 i Torpa, dtr till Anders Persson o Maria Svensdtr.

H var en f d indelt ryttare, som genom arv blivit hemmansägare och rusthållare i Torpa socken — sedan 1920 en del av Borås — i Vedens härad. Vid häradstingen hade han ofta uppträtt som sakförare, särskilt vid rättegångar som gällde klagomål över godtyckliga ämbetsmän. I ett sådant sammanhang hade han 1756 av Göta hovrätt fällts för oskälig rättegång och sanningslöst tal. Domen blev böter och förlust av rättigheten att föra andras talan. H överklagade, men rättsmaskineriet arbetade ytterligt långsamt och ännu 1765 hade inget avgörande fallit i målet. Det året valdes H enhälligt till riksdagsman för Vedens, Bollebygds och Marks härad, men häradshövding E Cederlöf, med vilken han tidigare varit i delo, vägrade att utfärda den erforderliga fullmakten under hänvisning till hovrättens dom. H begav sig trots detta till riksdagen men blev inte mottagen utan fullmakt. Han anförde då besvär hos rådet, där hans partikamrater hattarna var i majoritet, och detta upphävde delvis hovrättens dom och förklarade valet av H giltigt. När kort därefter hattarna störtades, utlystes nyval. H omvaldes, trots att bönderna förbjudits att rösta på honom, men häradshövdingen utfärdade riksdagsfullmakten för Joseph Hansson (bd 18), som fått färre röster än H. Anledningen till att väljarna envist höll fast vid H tycks ha varit, att de ansåg Joseph Hansson representera de förmögna gårdfarihandlarna, medan de genom H hoppades få till stånd en räfst mot domare, fiskaler och tjänstemän i jägeristaten, vilka i åratal farit hårt fram mot bönderna.

H hade under sin vistelse i Sthlm flitigt umgåtts med personer som var missnöjda med det härskande partiet och med landets statsskick, bl a F C Sinclair, som då var uppvaktande hos kronprinsen, och den av mössorna senare landsförviste kyrkoherden Rutström. Efter hemkomsten började H propagera bland häradsborna mot regeringssättet, mot bondeståndets majoritet och mot talmannen Joseph Hansson. H blev då häktad och lagförd i april 1766 men lyckades rymma. Efterspaningen var ineffektiv, och H vandrade omkring i häradet och uppmanade bönderna att tåga mot Sthlm. Han lät dem förstå, att han hade bakom sig mäktiga bundsförvanter, och lovade dem hämnd och rättvisa. Den 12 maj samlades vid Borgstena gästgivargård c:a 70 man, som därefter under H:s befäl drog fram genom Vedens och Bollebygds härad. Skaran växte och som störst omfattade den 500 till 600 man, bland dem några få soldater. H, klädd i vadmalsrock och rundkullig hatt, hade en pistol men de övrigas utrustning var bristfällig.

"Från trädets friska stam sig envar grenar bryter och skogens gröna prakt i påkar sig förbyter", heter det om böndernas beväpning i kanslisten O Rudbecks komiska hjälteepos Boråsiaden, som inspirerats av H:s uppror. För att slå ner resningen mobiliserades Älvsborgs regemente, och i Borås väpnades borgargardet. Dessa omständigheter plus hunger och strapatser stämde ned deltagarnas mod, och redan 15 maj upplöstes tåget. H ämnade själv fly till Norge men greps av sina egna och lämnades som ett försoningsoffer i myndigheternas händer.

Underrättelsen om västgötarnas revolt nådde Sthlm 16 maj och väckte oro inom mösspartiet, då man förmodade, att H hade mäktiga tillskyndare. Vaktstyrkorna fördubblades, vid riksdagen närvarande överstar och landshövdingar beordrades till hemorterna för att organisera försvaret och i SU planerade man att anhålla om hjälp från Ryssland och Danmark för att hindra anslag mot landets statsskick. När revoltens ringa omfattning blev känd, inskränkte man sig till att förordna en extra hovrätt, som sändes till Borås. Längre fram tillsattes en ständernas kommission, som närmare skulle undersöka omständigheterna kring resningen och döma de ansvariga.

H rannsakades och torterades i Borås. Prof Roland Martin, som skickades till Borås för att söka dämpa en epidemi som härjade svårt bland de fängslade upprorsmännen, undersökte H, efter det att denne utsatts för bl a flera timmars upphängning i järnkedjor. Han konstaterade, att den "munterhet och tilltagsenhet" H ägt, innan han fängslades, inte så mycket berott på en stark och robust kropp som på ett "jäsande snille som uppblåst hans mod till extravaganser". Nu var modet borta och H så svag att tortyren måste avbrytas. När han hämtat sig, forslades han till Sthlm, där han i två omgångar torterades i den ökända Rosenkammaren. Under tortyren lär han ha angivit vissa höga medhjälpare men omgående tagit tillbaka sina erkännanden, när pinan var genomliden. I sitt försvarstal (tr 1767) inför ständernas kommission bekände H sin "grova missgärning". Han försvarade den med att han under många år haft drömmar och syner och att han under 16 år lidit av ämbetsmän som "med fria tyglar styr över lagen". Kommissionen dömde H till att "jämte förlust av ära och gods, mista högra handen, halshuggas och på det sättet steglas, att huvudet och handen spikas uppå en påle men den övrige kroppen lägges på fyra stegel". 1767 fick en särskild domstol i uppdrag att närmare utreda missförhållanden i Sjuhäradsbygden, över vilka H klagat. Ett flertal ämbetsmän ställdes till ansvar och fick fällande domar.

H tycks närmast ha varit något av en folktribun, som känt sig kallad att föra de förtrycktas talan mot en hårdför överhet. Ett inslag av religiöst svärmeri kännetecknar honom också. Man berättar, att han började sin dag med böner och psalmsång. "Kristi kors mitt ok" var hans lösen under de fyra dagar upproret varade.