K Alfred Melin

Melin, Karl Alfred f 11 mars 1849 i Utö, Sth, d 5 juli 1919 i Torö, Sth (enl db för Lidingö). Föräldrar: folkskolläraren Carl Eric M o Catharina Berglund. Elev vid Maria skola 59, vid Sthlms gymn 64, mogenhetsex där 19 maj 68, inskr vid UU 16 sept 68, FK 7 april 75, disp 14 maj 75, FD 31 maj 75, e lärare och vik kollega vid Ladugårdslands allm lärov 75–80, vik adjunkt o vik lektor vid Sthlms norra latinlärov 80–88, vik lektor i kristendom o svenska samt bibliotekarie o sekr där ht 82-ht 83, ord adjunkt vid Nya elementarskolan 18 sept 83, vik lektor i svenska där 95–98, ord lektor i svenska o tyska där 14 dec 03 (tilltr maj 04)-1 juli 14. – LSA 98.

G 18 okt 1879 i Sthlm, Ad Fredr, m Serla Maria Ossbahr, f 13 juni 1849 där, Maria, d 21 juli 1929 där, Engelbr, dtr till bankosekreteraren Carl Henrik Oskar O o Mathilda Josephina Korsgren.

Alfred M växte upp i klockargården i Österhaninge. Hans läsbegåvning gjorde sig tidigt märkbar och han fick möjlighet att påbörja studier i Uppsala.

M tycks ha funnit sig väl till rätta i Uppsala. Vid sidan av sina studier blev han medlem i Allmänna sången och i OD. I estetik samt litteratur- och konsthistoria hade han som lärare C R Nyblom, vilken senare skulle bli kollega med honom i SA.

Lärargärningen kom framöver inte att ge M mycken tid för diktning. Att skriva poesi fick bli "en mellanstundernas sysselsättning" (Bäckgren). Som lärare var M traditionell men uppskattad av eleverna. Han hade inte förståelse för den nya av naturalismen påverkade litteraturen. Han tog således avstånd från Strindbergs författarskap och förde i sin undervisning istället fram traditionellt uppburna, nationella författare, som biskop Tomas, Stiernhielm, Wallin och Runeberg. En värdefull insats gjorde han genom att tillsammans med C H Hernlund utge Sv läsebok för allmänna läroverkens mellanklasser.

Som skald tillhörde M närmast de sena efterromantikernas krets. Mycket av hans lyriska diktning följer den romantiska idealismens linje från Atterbom fram till Rydberg och Wirsén, men han har också i sina båda band Dikter (1888, 1904) gett uttryck åt en viss realistisk strävan som för tanken till Snoilsky. Man finner också att han har anknytning till "Det unga Sverige" som umgicks i A C Lefflers litterära salong. Under sin livstid kallades M ofta "Humleplockningens och Skärgårdsbildernas skald", och det var genom sin diktsamling Humleplockningen (1882) som han slog igenom. Olika motiv flätas ihop i diktsamlingen. Under ett lantligt, sömngivande arbete med humlerevor får unga och gamla i tur och ordning berätta någon saga från forntiden. En nyvinning skedde i hans diktsamling Skärgårdsbilder (1891), som betydde en poetisk upptäckt av sörmländsk skärgårdsnatur och dess människor, skildrade på knittelvers. M framträdde också som författare av ungdomsböcker med spännande berättelser som De svarte vikingarnas saga (1910), Tjuvbandet i Dägerö skärgård (1911) och Tord Ulfsson Våghals och hans giljarefärd (postumt 1920). Han redigerade dessutom ett trettiotal volymer i W Billes ungdomsbibliotek. Hans avsikt var "att motverka Nick Carter-litteraturen" (K Melin).

1898 invaldes M i SA, enligt uppgift av Wirsén på dennes inrådan (brev från Wirsén till M 30 juli 1904). Vid denna tidpunkt fanns – förutom M vars litterära bagage inte var "tyngande" (Michanek) – endast Wirsén själv som representant för skönlitterära författare. Under de första åren på 1900-talet tillkom två vittra ledamöter, nämligen Gellerstedt och Nyblom. När det första Nobelpriset utdelades (1901), verkade M som direktör för året. Som bekant valdes Sully Prudhomme av en utåt sett enhällig akademi, men i privata brev framgår att M hellre – liksom en majoritet av sv kulturpersonligheter – sett Tolstoj som pristagare. Strindberg höll två år senare en skarp vidräkning med akademin och frånkände dess medlemmar all kompetens: "Aderton illiterata rådmän, och icke en kompetent domare! Det är icke domstol! Det är ingenting!" (SvD 18 sept 1903.)

M förhöll sig under de första åren tämligen lojal mot Wirsén, men allteftersom tiden gick, hävdade han alltmera bestämt sin egen uppfattning och ådrog sig därigenom vid ett flertal tillfällen Wirséns ohöljda missnöje. När denne år efter år lyckades förhindra inval av Schück, tog till slut M initiativet – vilket vittnade om ett inte obetydligt civilkurage – till en skrivelse till förmån för Schück, och denna undertecknades av M, Karlfeldt och Nyblom med bifall av Gellerstedt och Retzius (1906). Denna protestskrivelse innebar "en palatsrevolution" och medförde att Wirséns bana som envåldshärskare stäcktes (Michanek).