J B Elias Melin

Melin, Johannes Botvid Elias, f 28 juli 1889 i Valstad, Skar, d 22 mars 1979 i Uppsala, Helga Trefaldighet. Föräldrar: kontraktsprosten Samuel M o Hilda Augusta Emilia Stenborg. Mogenhetsex vid h a l i Skara 1 j uni 07, inskr vid UU 19 sept 07, FM där 30 maj 11, lär vid Fjellstedtska skolan i Uppsala vt 13–vt 17, FL vid UU 8 april 15, disp 29 nov 17, doc i växtbiologi 14 jan 18-20 maj 19, FD där 31 maj 18, doc i botanik vid Skogshögsk 21 maj 19, lär vid Palmgrenska skolan i Sthlm ht 21–vt 24, vid arméns förberedande underofficersskola 26–27, inneh ett personl ansl för vetensk undersökn:ar 1 juli 27–30, lektor vid h a l på Östermalm i Sthlm 20 april 28, prof i botanik o prakt ekonomi vid UU 14 aug 30, v ordf i Elias Frieskomm 34, prof i botanik, särsk fysiologi o anatomi vid UU 30 juni 38–1 juli 56, v ordf i Sv botan fören 43–47, ordf där 48–59, led av Längmanska kulturfondens nämnd 45–60, led av 1945 års univ:be-redn nov 45–nov 49, av Statens naturvetensk forskn:råd 46–51, v ordf där 51, led av komm ang utveckl o omfattn av högskolorna på jordbrukets o skogsbrukets område nov 46–nov 47, ordf i Nord fören lör fysiologisk botanik 47-49 o 58-61, prorektor vid UU 55-56. – Björkénska priset 25, LVS 37 (preses 48), LVA 43 (preses 62-63), LLA 47, LFS 49, hedersdr vid Lantbruksuniv i Uppsala 25 nov 77.

G 16 aug 1921 i Gävle, Heliga Trefaldighet, m folkskollär Margit Valley, f 12 okt 1893 där, d 24 jan 1969 i Uppsala, Helga Trefaldighet, dtr till bankkontrollören Carl V o Hildur Dorothea Erika Häggmark.

Strax före första världskriget, när prästsonen och amatörfloristen Elias M fick sin akademiska grundutbildning, genomgick Uppsala-botaniken sin dittills största omvälvning. Den linnéanska systematikens siste store förvaltare, Th M Fries (bd 16), hade pensionerats ett knappt decennium tidigare.1 De två ledarna för det sena 1800-talets intresse för studier av morfologiska anpassningar, A Lundström (bd 24) och F Kjellman (bd 21), hade just avlidit. Kring sekelskiftet började Hans O Juel (bd 20) rekrytera elever till den moderna tyska cytologin, en forskningsriktning som skulle dominera undervisning och forskning under decennier framåt. Och slutligen, året efter det att M skrevs in som student, installerades Rutger Sernander på den växtbiologiska donationsprofessuren och återupplivade med sitt nordiska växtgeografiska seminarium och sina exkursioner traditionen från Linnés herbationes Upsalienses.

M:s fortsatta liv kom i hög grad att präglas av detta nyetablerade kraftfält mellan den progressiva importerade laboratoriebotaniken och den återupplivade inhemska natural-historiska traditionen. Hans första skrifter faller inom ramen för vad man vid denna tid betecknade som "ekologisk växtgeografi": han kartlade vitmossor i Tiveden och indelade de funna arterna i ekologiska grupper efter deras förmodade anspråk på näringssalter. Fortfarande med vitmossor som studiematerial skrev han sin licentiatavhandling hos Juel, om sporbildningen hos en Sphagnum-art, och fick således en grundlig inblick i laboratoriebotanikens hemligheter och cytologins världsbild. Med doktorsavhandlingen för Sernander vände han tillbaka till den levande naturen. Resultatet blev en 400-sidig studie över de norrländska myrmarkernas vegetation.

De två avhandlingarna återspeglar vidden i M:s livsverk. Hos Juel lärde han sig nämligen att forska för botanikens egen skull, medan doktorsavhandlingen var inriktad på ett praktiskt problem: vilken betydelse hade dikningen för torvmossarna som skogsmark? Hans senare mykorrhiza-forskningar präglades även i fortsättningen av denna spänning mellan ett praktiskt och ett teoretiskt kunskapsintresse. 1885 hade Bernhard Frank påvisat att trädrötterna på vissa marktyper är intimt förenade med svamphyfer, s k mykorrhiza (svamprot). M stötte på fenomenet under sitt arbete på Norrlandsmyrarna och ägnade ett avslutande kapitel i avhandlingen åt att beskriva barrträdens mykorrhiza-bildningar. Med sin laboratoriebotaniska skolning såg han en möjlighet att lösa mykorrhiza-fenomenets natur.

Ett drygt år efter disputationen knöts han av T Lagerberg (bd 22) till Skogshögskolan, studerade mikrobiologi hos Beyerinck i Holland och hos Miehe i Tyskland och påbörjade vid hemkomsten de systematiska odlingsförsök som skulle bli utgångspunkten för en framgångsrik forskarkarriär och institutionsuppbyggnad.

Genom att sammanföra sterila renkulturer av kända svamphyfer med likaledes sterila groddplantor av skogsträd, kunde M påvisa att det är våra vanligaste marksvampar, t ex rörsoppar, kremlor och flugsvampar, som bildar mykorrhizan tillsammans med skogsträdens rötter. Hans försök, sammanfattade i Experimentelle Untersuchungen über die Konstitution und Okologie der Mykorrhiza ... (1923), väckte genast stor uppmärksamhet. Det påstods att hans föredrag vid nordiska naturforskarmötet 1923 "markerade den största vinst, som den botaniska forskningen i de nordiska länderna vid detta tillfälle hade att redovisa" (T Lagerberg, ED 14 aug 1930). Två år senare kunde han i Untersuchungen über die Bedeutung der Baummykorrhiza, eine ökologisch-physiologische Studie (1925) påvisa den symbiotiska relationens betydelse för trädens näringsupptagning. Som belöning för sina insatser fick han så Björkénska priset.

När M:s docentstipendium utlöpte 1926 och han riskerade att få avbryta sin karriär för ett läroverkslektorat, utverkade skogsvetarna ett ovanligt forskningspolitiskt stöd: under fyra års tid fick M ett årligt personligt riksdagsanslag på 9000 kr. Under denna tid orienterade han sig mot mer allmänna markbiologiska problemställningar, bl a genom ett års studier i USA, och kom senare att skriva en hel del om bl a mikrobiell förnanedbrytning. Men också de akademiska botanisterna uppskattade hans arbeten. – När den Borgströmska professuren ledigförklarades, blev M utnämnd (1930) efter två års akademiska strider med bl a växtgeografen och systematikern Carl Skottsberg.

Under det följande decenniet samlade M en lång rad elever omkring sig. Området var nytt och spännande – experimentell växtfysiologisk forskning hade dittills inte bedrivits regelbundet vid något sv universitet – och M blev känd som en vänlig och älskvärd personlighet. Verksamheten hämmades av lokalbrist och under några år tvingades M och hans elever att hyra in sig hos The Svedberg. Hösten 1939 kunde de äntligen flytta in i egna lokaler. Året dessförinnan hade professuren ändrat benämning till "botanik, särskilt fysiologi och anatomi", och därmed var växtfysiologin slutgiltigt etablerad som självständig akademisk disciplin i Uppsala.

I och med institutionaliseringen av verksamheten övertog eleverna mer och mer initiativet, medan M själv fyllde sin tid med vetenskapspolitiska göromål. Som medlem av kultur- och forskningsfonder och akademier och som ordf för flera vetenskapliga sällskap, utövade han under efterkrigstiden sitt inflytande till förmån för experimentalbiologisk forskning, även om han aldrig blev någon central maktfigur. Han behöll kontakten med studenterna, bl a som inspektor för Västgöta nation, och han förblev forskningsaktiv intill hög ålder.

M var en av de första sv forskare som publicerade sig i internationella ekologiska tidskrifter, och både han själv och hans samtid betecknade honom som "ekofysiolog", dvs han försökte att lösa ekologiska problem med laboratoriefysiologiska metoder. Några av hans elever fortsatte denna inriktning, så t ex W Rodhe, som under 1950- och 60-talen byggde upp en limnologisk institution i Uppsala, E Björkman, som fortsatte den praktiskt orienterade mykorrhiza-forskningen på Skogshögskolan, och B Norén, som byggde upp den mikrobiella ekologin på 1960-talet. Andra blev mer inriktade på biokemiska och cellfysiologiska problem, så t ex M:s efterföljare på professuren, N Fries.

M:s vetenskapliga livsbana kom att markera det moderna genombrottet i den sv botaniken, från den naturalhistoriska flora- och vegetationsbeskrivningen till den biokemiskt orienterade kausala växtfysiologin.