Petrus (Pelle) Molin

Molin, Petrus (Pelle), f 8 juli 1864 i Multrå, Vnl, d 26 april 1896 i Bodö, Norge. Föräldrar: hemmansägaren o trävaruhandlaren Abraham Abrahamsson M o Anna Helena Lidblom. Elev vid Härnösands h a l ht 76–vt 82, privata studier i Härnösand o Östersund 82–84, anställd vid Hernösands-posten 84–86, inskr vid FrKA 1 sept 87–19 dec 90. Målare, journalist, förf. – Ogift.

Det var föräldrarnas mening att Pelle M skulle utbilda sig till länsman eller präst; själv hade han under senare skolår ambitionen att bli vetenskapsman. För att möjliggöra studier vid läroverket för M och hans bror flyttade modern med sina fem barn till Härnösand. Modern dog emellertid efter något år, brodern avbröt studierna och M fick reda sig på egen hand. Studierna gick till en början bra; han hade under hela studietiden höga betyg i historia och geografi och deltog frivilligt i teckning, sång och gymnastik. Efter hand försummade han emellertid lektionerna och fick gå två år i näst sista gymnasieklassen och måste därefter sluta skolan med fyra underbetyg. Han gjorde vt 1883 försök att gå upp i studentexamen som privatist men kuggades. Ett nytt försök ett år senare att efter självstudier avlägga examen som privatist i Östersund misslyckades även det på grund av bristfällig förberedelse: "Ingen behöver så läsa som jag, men ingen läser mindre", skrev han 1883 till en skolkamrat.

Redan vid 13 års ålder hade M börjat skriva vers och små berättelser, och hans brev från skoltiden är spirituella och visar att han hade lätt att uttrycka sig. Han var också en flitig tecknare. Men han hade inget intresse för teoretiska studier. Han saknade självdisciplin och sinne för strävsamt, målmedvetet arbete och han förmådde efter moderns död inte koncentrera sig på studierna. För att dölja bristande kunskaper tillägnade han sig efter hand en arrogant och oppositionell attityd som gjorde att han lätt kom i klammeri med lärare och kamrater. A andra sidan hade han också egenskaper som uppskattades i många kretsar. Han var levnadsglad, skämtsam, ja studentikos, och föredrog ett glatt sällskapsliv med flickor och alkohol framför studierna. Ett litet teaterstycke, Den mycket ömkansvärda historien om Gucken, som han skrev under gymnasietiden i Härnösand, har starka självbiografiska drag och ger en interiör av nöjeslivet i det kamratgäng han tillhörde.

Genom kontakter fick M 1884 anställning som medarbetare i sexdagarstidningen Hernösands-posten. Han stannade där i två år, skrev notiser och artiklar, krönikor och en eller annan skissartad novell, ingenting dock av anmärkningsvärd kvalitet. Men hans oroliga temperament förnekade sig inte, han fann arbetet vid tidningen tråkigt och osjälvständigt, och 1886 slutade han för att utbilda sig till artist. Han hade ett par år tidigare kommit i kontakt med "lappmålaren" Johan Tiréns konst och ville satsa på att utveckla sina konstnärliga anlag. Han övertalade sin far att bekosta en utbildning till målare och kunde vid årsskiftet 1886/87 resa till Sthlm. Där tog han lektioner i målning för konstnärerna Carl Johansson och Gösta Krehl. Efter dessa förberedelser lyckades han komma in på FrKA.

M:s studier i Sthlm var knappast grundligare än vid läroverket i Härnösand. Han tröttnade snart på övningar och lektioner vid akademin. Opponenternas revolt mot FrKA hade just ägt rum och vann stark genklang inom elevkåren. Detta var något som passade M:s oppositionella temperament. Han umgicks flitigt i bohemiska kamratkotterier, där hans robusta och vildvuxna synpunkter på konst kunde berikas. Utan tvivel har deltagandet i denna miljö haft stor betydelse för M:s utveckling. Han bekände sig aldrig till någon medveten konstideologi – därtill var hans kunskaper utan tvivel alltför begränsade – men debatterna vidgade hans synkrets, och han fick här impulser till den inriktning på friluftsmåleriet och den provinsiella genrebilden som kom att utgöra hans kännemärke. Någon brytning med det akademiska måleriet utgjorde detta visserligen inte, och hans konflikt med FrKA var mera verbal än reell.

Inte heller vid FrKA kunde M undgå att hamna i ett utsvävande och dyrbart nöjesliv för vilket hans knappt tillmätta studiemedel var otillräckliga. Han försökte bättra på ekonomin genom att skriva tillfälliga bidrag till tidningar och tidskrifter men måste långa tider överge Sthlm av brist på pengar och vistas i hemmet i Multrå. En gång hade han ett helt års permission från akademin. Fadern ansåg att studierna inte ledde till resultat varför han drog in sitt understöd. M måste lämna FrKA.

1890–94 vistades M i sin mors hembygd Näsåker i Ångermanland. Han sökte där förverkliga sina konstnärliga ambitioner genom att måla de naturscenerier som älvdalen var så rik på, framför allt vattenfall: Nämforsen, Kilforsen och Holaforsen. Han började också skriva mera målmedvetet. Sålunda tillkom under näsåkerstiden bla ett par artiklar om konstlivet i Sthlm samt novellerna Gammal kärlek, Nils Änder, Sjul, Ett frieri och Kams. Samtidigt drömde han om att få resa till Paris, som genom opponentrörelsen blivit konstens brännpunkt, och där många av hans akademikamrater uppehöll sig.

En radikal ändring i M:s situation skedde genom att en ung medicinare, Fredrik Lindskog, på fotvandring genom Norrland i sept 1894 passerade Näsåker och där gjorde M:s bekantskap. Lindskog övertalade M att följa med till Norge. De vandrade utmed Faxälven genom Jämtland utefter Ströms vattudal, tog båt över Frostviken till Jorm och fortsatte sedan över gränsen till Norge, där de följde Namdalen till Mosjöen och Sandnessjöen samt tog den nyöppnade Hurtigruten till Bodö. Bekantskapen med Lindskog blev av största betydelse för M. I motsats till M var Lindskog en praktiskt lagd person, och han tog bildligt talat hand om M:s ekonomi, ordnade kontakter med tidningar, föreslog ämnen till tidningsartiklar, reportageresor och motiv för ett inkomstbringande måleri med inriktning på den ström av utländska turister som via Hurtigruten befolkade den norska västkusten. Det är Lindskogs förtjänst att M under sina norgeår visade en ny målmedvetenhet.

Omsider skildes de båda vännerna, Lindskog för att fara vidare ut i världen, M för att stanna i Bodö. M fascinerades av den norska vildmarken, av det norska folket, av de nya miljöerna. Han hade under vandringarna knutit många vänskapsförbindelser och fått nya uppslag för sin litterära och konstnärliga verksamhet. Han blev god vän med chefen för det sv-norska Sulitjelmabolaget där han kunde bo gratis långa tider och delta i nöjesresor utmed kusten. Han följde med livräddningskryssaren Liv till Nordkap och Vardö och var ute med lofotsfiskare och lärde känna den norska fjällnaturen, som han målade. Hans livsvillkor pendlade mellan fester med champagne och annat överdåd i sällskap med utländska turister och industrimän och den största knapphet. Inspirerad av Lindskog umgicks han med planer på att skaffa pengar till en segelbåt, med vilken han skulle segla i den norska övärlden och måla för turister och slutligen kanske till och med segla till Frankrike, M:s drömland.

En av planerna gick ut på att följa med S A Andrées nordpolsexpedition till Spetsbergen och för Handelstidningen i Gbg skildra det ögonblick då luftballongen Örnen lyfte på sin sista färd. Den planen sprack på Andrées kategoriska avböjande.

Vistelsen i Nordnorge var utan tvivel M:s lyckligaste och mest produktiva tid. Han förvärvade vänner och hade ett djupt kärleksförhållande med en norska, Marie Engen. Han skrev flitigt, både tidningsreportage och noveller. Utom i Handelstidningen medarbetade han i Göteborgs aftonblad, Jämtlandsposten och Östersunds-posten. Några av hans finaste vildmarksberättelser tillkom under denna tid: En ringdans medan mor väntar, Senjens storbjörn, Tack skall du ha! och den på sin tid berömda men litterärt mindre betydande Historien om Gunnel. Våren 1896 hade han planerat att tillsammans med akademikamraten Erik Hedberg per båt ta sig till Spetsbergen, där de skulle måla och skriva. Men i april blev han sjuk i en leversjukdom som gick över i gulsot, han fick hög feber och efter tre veckors svåra plågor dog han i en hjärtattack.

Vid sin död var M inte känd av den stora allmänheten. 1897 publicerade emellertid G af Geijerstam ett urval av hans berättelser och skisser i en liten volym under titeln Ådalens poesi och försåg den med en romantiserande biografi i typisk nittiotalsstil, där norrlandsexotismen firade triumfer. M blev med ens ett stort namn i sv litteratur.

M:s konstnärligt mest medvetna tid var åren 1890–96. Hans tidiga litterära försök hade haft karaktär av hobbyverksamhet med utgångspunkt i egna upplevelser och under stark påverkan av Strindberg. Tiden vid FrKA hade emellertid givit honom nya perspektiv. Ambitionen att bli den norrländska provinsialismens skildrare slog igenom i hans såväl litterära som konstnärliga produktion från 1890 och framåt. Han sökte från denna tid sina förebilder hos Björnstjerne Björnson, Jonas Lie, Selma Lagerlöf och – för de humoristiska berättelserna Kams och Tack skall du ha! – Mark Twain, vars sinne för det groteska passade M. Litteraturläsningen påverkade också hans måleri.

Det utmärkande för M:s konstnärskap, såväl i de bästa novellerna som i hans måleri, är hans förmåga att fånga naturens dramatik och hans utvecklade naturkänsla uttryckt i de fina djurporträtten, forsarnas snabba spel, dimman som breder sig över vattnet.

M:s insats inom såväl litteraturen som inom målarkonsten hann inte bli mer än en ansats innan han blott 32-årig gick ur tiden. Minst känt har hans måleri varit, och det var egentligen först genom den stora konstutställningen i Sollefteå 1938, där ett 40-tal målningar visades, som en samlad överblick över hans konst gavs.