G Arthur Montgomery

6 Montgomery, Gustaf Arthur, sonson till M 4, f 2 sept 1889 på Lindholmen, Orkesta, Sth, d 3 juni 1976 i Sthlm, Osc. Föräldrar: godsäg o riksdagsledamoten William Cecil M o grev Hedvig (Hedda) Maria Amalia Mörner. Mogenhetsex vid h a l i Uppsala 22 maj 07, inskr vid UU 20 sept 07, vid StH ht 15–ht 17, FK vid UU 15 sept 15, FL där 1 febr 19, utförde ekonomisk-historiska undersökn:ar för tull- o traktatkomm 19–21, disp vid UU 12 mars 21, docent i ekon hist där 28 april 21, FD där 31 maj 21, tf prof i finanslära, nationalekonomi o statistik vid Äbo akad 1 juli 21, prof i nationalekonomi med finansvetensk där 14 maj 24–39, bitr lärare vid StH 29–57, led av ekonomisk-historiska instit från 1 okt 29, prof i ekonomisk o social hist (från 1 juni 54 prof i nationalekonomi med ekonomisk o social hist) vid Handelshögsk i Sthlm 21 juni 40–58, medarb i SvD från 40, led av komm ang ekon efterkrigsplanering maj–nov 43, av komm ang avveckl av krigskonjunkturskatten maj 44–febr 49, medarb i Ekonomisk revy från 44. LIVA 41, LVA 51, LVHAA 58.

G 21 aug 1939 i Sthlm, Hedv El, m sin kusin grev Eva Sofia Mörner, f 10 jan 1889 på Herrborum, S:t Anna, Ög, d 10 febr 1981 i Sthlm, Osc, dtr till bruksägaren o landstingsmannen Adolf Nils Carl M o Margareta Montgomery samt förut g v Holst.

Efter studentexamen skrev Arthur M hösten 1907 in sig vid UU. Efter att först ha studerat bl a medicin ägnade han sig främst åt humanistiska ämnen och avlade en fil kand-examen i grekiska, filosofi och historia. Hans studier i filosofi var omfattande och inföll under den period då den s k nya uppsalaskolan höll på att växa fram men starkast var den påverkan han rönte vid studiet av Schopenhauer. Grekiska var ett av hans ämnen i studentexamen, och de fortsatta universitetsstudierna i detta ämne kompletterades med studier även av antikens kultur och samhällsliv. Såväl till filosofin som till antikens historia, litteratur och personligheter skulle han senare i livet ofta återkomma.

Sina första lärospån i historia gjorde M för S Tunberg, men hans huvudlärare i detta ämne blev L Stavenow. Licentiatavhandlingen gällde frihetstidens och den tidiga gustavianska tidens valutapolitik. Stavenow bedömde den som så god att han ville tillåta disputation på den med utsikt till docentkompetens. M betänkte sig dock för länge, och den uppsatta trycksatsen i tryckeriet hann tas ned. Eftersom det skulle bli för dyrt att sätta upp texten igen, fortsatte han i stället mot sin doktorsgrad med ett annat ämne, den sv tullpolitiken 1816–1911. Detta arbete var ett utredningsuppdrag för den 1919 igångsatta Tull- och traktatkommittén. Vid bedömningen av denna avhandling berömdes M för sitt säkra omdöme, sin knappa och sakliga stil och sällsynt vederhäftiga framställning. Den var även enligt fakultetens opponent, E Heckscher, "ett mönster för en utredning" (Humanistiska sektionens prot 23 mars 1921). Emellertid kritiserades M för att alltför ensidigt ha tolkat politiken som uttryck för eller resultat av rent materiella eller ekonomiska intressekonflikter mellan olika samhällsgrupper. De ideologiska och idépolitiska aspekterna ansågs ha kommit alltför mycket i skymundan. Det M här berömdes och kritiserades för kom i stort att bli kännetecknande för hela hans fortsatta vetenskapliga produktion, men mot slutet av sitt liv ägnade M dock den ideologiska faktorn betydligt större uppmärksamhet.

Efter disputationen utnämndes M till docent i ekonomisk historia vid UU men accepterade strax därpå efter tvekan en tjänst som genom Heckschers formedling erbjudits honom redan 1920 som tf professor i nationalekonomi vid Åbo akademi. Hans obeslutsamhet berodde säkert till största delen på att han fruktade att han inte skulle få tillfälle att fortsätta sin ekonomisk-historiska forskning. Allt pekar också på att han endast tänkte sig en kort tids vistelse i Åbo. M kom emellertid att tillhöra Åbo akademi i 18 år och kom där att göra en karriär både som nationalekonom och ekonomhistoriker.

Den sistnämnda insatsen får anses vara hans viktigaste. Han gjorde en banbrytande insats inom sv ekonomisk historia, där han på basis av många egna ingående detaljundersökningar skapade den första helhetsbilden av 1800-talets ekonomiska och sociala utveckling. Den första summeringen är arbetet om industrialismens genombrott (1931). Detta kompletterades med en studie av 1800-talets socialpolitiska utveckling (1934). Dessa två arbeten sammanfogade han sedan i en bearbetad och utökad men också sovrad framställning på engelska, vilken är något mera analytisk och problemorienterad än de sv arbetena.

M:s främsta insats som nationalekonom i Åbo var inte det vetenskapliga författarskapet utan hans verksamhet som lärare och i någon mån som ämnespolitiker. Han grundlade och byggde upp den nationalekonomiska undervisningen och forskningen vid akademins statsvetenskapliga fakultet, och han kom under mellankrigstiden att framstå som den moderna nationalekonomins främste företrädare i Finland. Han skrev visserligen inget teoretiskt inriktat arbete, men hans teoretiska inflytande är omvittnat.

De stora insatserna i Åbo skedde inte utan ett avsevärt mått av personlig uppoffring. M tillvann sig personlig aktning och vänskap, men han upplevde ändock ett visst främlingskap. Den politiska miljön i Finland var laddad med etniska och sociala motsättningar. I Åbo dominerade visserligen finlandssvenskarna starkt, men M, som tog avstånd från finnarnas nationalism, hade nästan lika svårt att acceptera den ibland starka lokalpatriotismen bland åbosvenskarna. I en långvarig och intensiv korrespondens med Heckscher återkom M ofta till dessa förhållanden och uttryckte önskemål om att kunna återvända till Sverige och Heckscher sökte på olika sätt bereda M en återanknytning.

Redan 1929 arrangerades en tre månaders årlig deltidsbefattning åt M vid det s å etablerade Ekonomisk-historiska institutet. En full återanknytning lyckades Heckscher dock ej åstadkomma förrän ett decennium senare.

1940 fick M en professur vid Handelshögskolan i Sthlm. Den omfattade ekonomisk och social historia med viss undervisningsskyldighet i nationalekonomi. På grund av kriget och kollegers långa sjukperioder och tjänstledigheter kom han dock att ägna större delen av sin tid åt den nationalekonomiska undervisningen. I denna inlade han dock ganska många ekonomisk-historiska moment, och bidrog därmed till att upprätthålla den starka historiska orientering som Heckscher och Brisman gett ämnet vid skolan.

M höll starkt på att allt teoretiskt arbete måste bevisa sitt värde i konkret applicering. Det var i den empiriska analysens kvalitet den teoretiska halten skulle mätas. I sitt utlåtande 1958 vid tillsättandet av sin efterträdare (E Dahmén) framhöll han att ett ekonomiskt-historiskt författarskap som gav klara vittnesbörd om vederbörandes teoretiska ställning skulle innebära en tillräcklig meritering för ifrågavarande professur. Detta är anmärkningsvärt eftersom professuren inte längre ens formellt var en professur i främst ekonomisk historia med nationalekonomi som biämne utan sedan några år hade omdisponerats till en professur i första hand i nationalekonomi med ekonomisk historia som biämne.

Som ett led i sin nationalekonomiska undervisning och forskning hade M under mellankrigstiden initierat en sorts ekonomisk samtidsbevakning. Ett första moment i denna var fredskrisen och den amerikanska penningpolitiken efter första världskriget följd av återgången till guldstandarden och därefter den stora depressionen. Han kom senare under andra världskriget att stå för ett betydelsefullt bidrag till den sv ekonomiska fredsplaneringen genom att vidareutveckla sin analys av fredskrisen efter det första världskriget. An viktigare var dock de analyser han from 1934 publicerade om hur Sverige och andra länder tog sig ur depressionen. Han klargjorde i dessa, med empiriskt komparativ metod, att föga av uppgången för Sveriges del, liksom även för andra länder, kunde förklaras av den förda ekonomiska politiken. Varken budgetpolitiken eller penningpolitiken, dock i någon mån valutapolitiken, kunde anses ha varit viktiga kausala faktorer i denna uppgång.

Under åbotiden hade M också kommit att ägna avsevärd tid åt att följa utvecklingen i Finland och Sovjetunionen. Han hade redan i 1920-talets början lärt sig finska och kom sedan i samband med 1930-talskrisen att även utöka sina kunskaper till att gälla även ryska. Denna samtidsbevakning hade han redan före kriget börjat dra samman till större översikter. I en första version kom de att ingå i hans 1939 publicerade engelska översiktsarbete, men den egentliga första färdiga framställningen kom först 1946 med den ganska missvisande titeln Svensk ekonomisk historia 1913–1939. Halva boken ägnades den internationella utvecklingen som en bakgrund till den svenska men utgjorde en framställning med självständigt värde. Den andra upplagan var försedd med den mera adekvata titeln Svensk och internationell ekonomi 1913–1939 (1954). Senare under 1950-talet kom M att komplettera denna framställning med en översikt av utvecklingen fram till 1954. I kontrast till åboårens tillbakadragna akademiska lärar- och forskarverksamhet kom M under handelshögskoleperioden att bli en flitigt anlitad föredragshållare vid olika föreningars sammankomster och kursverksamhet. Under 1950-talet höll han en rad uppmärksammade föredrag vid de av Sv sparbanksföreningen och Sparfrämjandet anordnade årliga mötena om det ekonomiska läget. Likaledes var han en flitig deltagare i Nationalekonomiska föreningens debatter från 1940-talets till 1950-talets mitt. Hans mest betydelsefulla insats på den extramurala fronten var dock hans publicistiska gärning. I dagspressen var han understreckarskribent i SvD 1940–63 och skrev där ett hundratal artiklar. Under åren 1945–49. var han även ledarskribent i denna tidning. Efter en brytning med tidningen, orsakad av motsättningar med chefredaktören I Anderson, var han under knappt två år knuten till DN men återgick därefter till SvD.

Som tidskriftsskribent spred M sina bidrag över ett brett spektrum av ekonomiska tidskrifter, men hans viktigaste forum blev Sv bankföreningens tidskrift Ekonomisk revy, där han var en dominerande bidragsgivare under mer än två decennier alltifrån tidskriftens start 1944. Hans sista bidrag här inflöt 1970. Han hade då skrivit ca 150 större uppsatser och längre kommentarer.

I sina dagspress- och tidskriftsartiklar täckte M ett brett spektrum av den ekonomiska politikens dagsfrågor, såväl svenska som internationella. I behandlingen av de sv frågorna anlade han ofta ett komparativt perspektiv, där hans ingående kännedom om finländska förhållanden ofta blev särskilt berikande för hans framställning. Han kom att med stor uppmärksamhet följa utvecklingen av de västeuropeiska integrationsfrågorna. Det kalla kriget fick honom att intensifiera den redan under 1930-talsdepressionen påbörjade sovjetbevakningen, och han blev till slut inte bara den främste ekonomiska sovjetexperten i landet utan även en av våra främsta kännare av sovjetisk kultur. Han kunde med sakkännedom diskutera i synnerhet ryskt musikliv. Större delen av hans dagspressartiklar gällde den sovjetiska utvecklingen. Ett tidigt urval av sådana artiklar utgav han 1949, och strax före Stalins död publicerade han en bok om stalinismen i vilken han gjorde utsagor om den kommande utvecklingen som till stor del kom att besannas.

Det var emellertid inte bara i sovjetbevakningen han lämnade den begränsade ekonom-expertrollen. Hans inlägg i den sv ekonomiska politikens dagsfrågor fick särskild tyngd av hans förmåga att ge historiskt perspektiv och överblick. Den strävan efter objektivitet och saklighet som karakteriserade hans vetenskapliga produktion kom att utmärka även hans dagsaktuella artiklar, men han tillät sig med åren en något ledigare framtoning, som lämnade plats även för en lågmäld skeptisk ironi. Några av hans sovjetartiklar har ansetts vara små mästerverk i ekonomisk essäistik. Hans såväl stilistiskt som innehållsligt kanske bästa uppsats är emellertid den artikel han skrev om Heckscher året efter dennes bortgång.