Olallo J M Morales

Morales, Olallo Juan Magnus, f 15 okt 1874 i Almeria, Spanien, d 29 april 1957 i Tallberg, Leksand, Kopp. Föräldrar: spanske attachén Olallo M o Zelma Wilskman. Elev vid Musikkonservatoriet (MK) i Sthlm 1 sept 91, musiklärar- o kyrkosångarex där 12 dec 98, organistex där 31 maj 99, studerade pianospel, komposition o dirigering för H Urban, T Carreno o H Pfitzner i Berlin 99–01 o 03, musikkritiker i GHT 01–05, repetitör vid Theater des Westens i Berlin jan–juni 04, ledare för manskören TS 04–06, andre kapellmästare vid Gbgs orkesterfören maj 05–maj 09, organist i Gbgs synagoga 08–09, musikkritiker i DN 09–11, sekr i konserthuskomm 10, led av MK:s lärov:styr 11, musikkritiker i SvD 12–18, sekr i Musikaliska konstfören 12–33, ordf där 33–40, kamrer vid MA 1 nov 16–18, lärare i partiturspeln o dirigering vid MK 29 sept 17–39, i orkester-o ensemblespel där mars 18–39, i musikens hist o estetik där 24 april 18–40, inspektor för de statsunderstödda orkestrarna 1 okt 18–46, sekr i MA 30 okt 18–40, prof:s n h o v 30 sept 21, tf director musices vid UU 21–22 o 24, led av styr för K teatern 23–33, av komm ang K teatern okt 23–april 24, av Radiotjänsts programråd 24–47, ordf i sv-spanska sällsk 27–37 o 40, inspektor för Musikhist museet 32–40, led av kulturrådet 35–44. – LMA 10 (led av styr 41–48), Litt et art 40.

G 11 juni 1902 i Sthlm, Hedv El, m konsertsångerskan o sångpedagogen Clary Charlotta Asplund, f 31 maj 1876 i Kristinehamn, d 16 juni 1959 i Sthlm, Osc, dtr till ingenjören o disponenten Harald A o Alma Charlotta Lennmark.

Olallo M visade tidigt och under hela sin uppväxttid ambitionen att främst ägna sig åt musik, som utövande musiker genom ihärdiga och delvis framgångsrika pianostudier och som tonsättare. På ett pianostycke kallat Fågelkvitter finns en anteckning (möjligen något senare än tillkomsttiden) "första komposition vid 8 års ålder d 25 feb 1883. Noterna skrivna av honom själv och hans första försök i notskrift". Det är tio takter i naiv och enkel salongsstil.

Musikbegåvningen fick allt tydligare uttryck under tonåren och manifesterades i offentliga konserter (Menuett utfördes 3 april 1889 "av en musikälskarinna" på violin och av den "14-årige kompositören" på piano), med en höjdpunkt 1891, då ett pianostycke framfördes "8-händigt av mormoder, dotter och två barnbarn" (GP 18 april 1891). Detta år intogs M vid MK i Sthlm och genomförde där en komplett studiegång som pianist, tonsättare och kyrkomusiker med sådan framgång att han belönades med skolans s k jeton (och högsta betyg i huvudämnena).

Kompositionsstudierna för Joseph Dente vid konservatoriet och privat för W Stenhammar, jämte M:s dittills relativt få kompositioner av större omfång, ledde till att han fick ett av de då nyinstiftade statliga tonsättarstipendierna (1 000 kr) 1899 och för fem år framåt, en betydande uppmuntran. De utomlands fortsatta studierna såväl i pianospel som i komposition och dirigering, liksom de olika befattningar som repetitör eller dirigent som han innehade under några år, pekade jämsides med framträdanden som pianist entydigt på en karriär som yrkesmusiker.

Under göteborgsåren 1901–09 inleddes den mångfasettering som efterhand alltmer kom att prägla M:s verksamhet. Ett vidgat intresse för musikhistoriska studier och musikskriftställarverksamhet avspeglade sig tydligt. Ett stort vågspel blev anställningen vid den nybildade Gbgs orkesterförening 1905 som andre dirigent. Chefkapellmästare var den tyske dirigenten Heinrich Hammer, för vilken M vikarierat i Lausanne föregående sommar. De fyra åren där, med ett förhållandevis stort antal konserter, som inte bara var av dåtidens populärkonserttyp utan också i huvudseriens symfonikonserter, ledde emellertid inte till någon fortsatt kapellmästarverksamhet på professionell nivå, vilket kan tyda på en negativ värdering av hans kapacitet. Däremot bidrog den naturligtvis som meritering för den kommande lärarbefattningen i Sthlm. Dit flyttade M 1909 för ett annat kvalificerat vikariat, som den fruktade kritikern Peterson-Bergers ersättare i DN medan denne verkade som regissör vid K teatern under två år. Därefter flyttade M till SvD, där han stannade till nästa stora förändring i sitt liv, 1918. Det har sagts att han "förde färlan ... alltid elegant och humant om också icke alltid så personligt" (H8D 28 sept 1924), vilket kan sägas också om hans senare musikskriftställeri.

M hade vid förhållandevis unga år blivit ledamot av MA och snabbt fått olika uppdrag inom akademins verksamhetsområden. Efter ett år i den nyinrättade befattningen som "ledare av partiturstudium för dirigering" blev han 1918 lärare i orkester- och ensemblespelning vid konservatoriet, och s å valdes han till akademins sekreterare, en befattning som han uppehöll till 1940.

Därmed var M:s bana utstakad och fylld av den brokiga mängd arbetsuppgifter som präglar sekreteraruppdraget. Han kunde dock ge utlopp åt flertalet av sina kreativa inriktningar: dirigentuppdragen återkom mer eller mindre regelbundet, kanske inte minst därför att han även innehade det särskilt under dåvarande uppbyggnadsfas angelägna uppdraget som inspektor för de statsunderstödda orkesterföreningarna, där han var en av de flitigaste gästdirigenterna, hans skriftställarverksamhet snarare utvidgades (utom beträffande dagstidningsanmälningarna) med ett nytt forum i de stadgeenliga årsberättelserna, som pianist framträdde han inte minst som driven ackompanjatör åt sin hustru Clary M, och han kunde ännu, ehuru i minskad omfattning, ägna tid åt komponerande.

Till sekreterargärningen hörde normalt en rad olika förtroendeuppdrag utöver dem som ingick i akademins mångskiftande verksamhet, och av handlingarna framgår tydligt med vilken omsorg M försökte fullgöra sina uppgifter. Utom i årsberättelserna beskriver han i två tioårskrönikor på ett föredömligt objektivt sätt vad som skett. Det kan förefalla som om varken verksledningen i egenskap av sekreterare eller lärarverksamheten i dirigering har genomlysts av samma utpräglade personlighet och kreativitet som återfinns i några av de värdefullaste kompositionerna, men den kritik som ofta riktades mot akademin "utifrån" musiklivet, t ex under den livliga debatten i anslutning till Y Flyckts skrift Svenskt musikliv 1939, kan knappast fokuseras på M utan gällde mera den utveckling som musiklivet och samhällsfunktionerna genomgick under hans relativt långa ämbetsperiod.

Även av kompositionsgärningens värde och livskraft är det svårt att ge en entydig bild. I den ovan nämnda artikeln i H8D gavs en träffande allmän karakteristik: "Professor M:s framträdande som kompositör är icke så iögonenfallande. Någon större omfattning har hans produktion icke, och tonsättaren har alltid i fråga om sina egna verk visat stor anspråkslöshet." Efter en kort översikt sammanfattas: "hans kompositioner utmärka sig för en ytterst vårdad faktur och hans musikaliska uttryckssätt röjer påverkan av förebilder i den nyare franska musiken".

Dessa omdömen kan kompletteras med att M efter 1924 komponerade ytterligare några större och framgångsrika verk, liksom att hans stilistiska utveckling försiktigt genomgick ytterligare några faser. Endast någon enstaka mera ingående analys föreligger (utöver de ofta ytligare dagsrecensionernas). Särskilt kan hänvisas till en genomgång av symfonin, vari framhålles att hos M "förenas en internationellt rotad högromantisk stil med vissa inslag av impressionism och en försiktigt anslagen nordisk ton" (Hedwall). Analysen gäller ett ungdomsverk, och vad som senare tillkom är överraskande nog ett trots M:s härstamning snarast nytt drag av spansk kolorit. Visserligen finns redan i de tidigaste kompositionsförsöken spanska inslag (Fandango, Juguete/leksak/ från 1890–91), men först på 1940-talet slår de spanska associationerna igenom med eftertryck (Balada andaluza, Camachos bröllop). Särskilt i den vid uppsättningarna i Hfors och Sthlm uppskattade baletten domineras tonfallen av hemlandet, vilket naturligtvis också är en följd av ämnesvalet, en episod ur Cervantes' Don Quijote. Musiken byggs därför ofta upp kring välkända spanska dansrytmer (zapateado, tango, habanera, jota aragonesa) eller motiv (alborada).

Mer eller mindre utsagt kan hos M avläsas en viss försiktighet i uttrycket, det må gälla i skrift eller i musik, en benägenhet att inte gå till ytterligheter, vilket också uppmärksammades i samtida och fåtaliga senare bedömningar. Efter hans död har framföranden av hans musik blivit allt färre och kommit att koncentreras främst till den verkningsfulla uvertyren Abu Casems tofflor, med ett originellt inlagt tenorsolo, och något enstaka pianostycke. Detta kan vara en följd av att en vacklan mellan de två identiteterna, den spanska och den svenska, lett till bristande förankring i bådadera musikmiljöerna. Det är i så fall den negativa aspekten av en eljest utpräglat positiv egenskap hos M både som hantverksskicklig, tidsmedveten tonsättare och som solidarisk administratör: hans internationalism. I hans årsberättelser från akademin, som alla omsorgsfullt följer en uppgjord mall: nekrologer, akademins inre verksamhet (som då omfattade undervisningen vid konservatoriet, biblioteket, musikmuseet, inspektionsverksamheten m m) och utblickar över sv och utländskt musikliv, kan avläsas en imponerande vakenhet inför vad som skedde i Europa, och det är naturligtvis ingen tillfällighet att både en Felipe Pedrell eller en Manuel de Falla från M:s födelseland Spanien mot tidigare vana kunde inväljas som utländska ledamöter i akademin. Men musikaliskt får sådana utblickar hos mindre kraftfullt artikulerade tonsättare gärna till följd vad som ur stilsynpunkt brukar kallas eklekticism, och då blir uttryckskraften begränsad.

Måhända var detta drag i M:s kompositionsgärning också resultatet av den mångfald som kom att prägla honom i liv och gärning. Varken som dirigent eller tonsättare kunde han utveckla all den professionalism och enträgna finslipning av medlen som krävs för fullödigheten. Ändå förefaller det som om sv musikliv här har ännu en av sina inte få försummelser att begrunda.

M:s syster Zelmica Morales-Asplund (1877–1957) var en för sin tid mycket framgångsrik pianist och efterhand pianopedagog. Hon studerade, med Oscar II som mecenat, vid MK i Sthlm, liksom brodern därefter för Teresa Carrefio i Berlin, varefter hon rönte betydande uppskattning både hemma och utomlands. Hon gjorde också en betydande insats för att främja sv och nordisk pianomusik (bl a Stenhammar). Hon blev 1921 LMA.

M:s hustru Clary Charlotta M fick sin utbildning för Caroline Östberg och Gillis Bratt i Sthlm, och efter framgångsrik debut där 1900 vidareutbildade hon sig följande år för Julius Hey i Berlin. Clary M framträdde främst som romans- och konsertsångerska, med en sopranstämma som av recensenter ofta uppfattades som mezzosopran men med en förvånande lätthet i höjden. Även hon framträdde utomlands i skilda sammanhang och framförde därvid ofta både äldre och nyare sv vokalverk. Hon vikarierade i olika perioder som lärare i solosång vid MK i Sthlm och blev 1919 LMA. Vidare var hon 1933 en av stiftarna av Sv sångpedagogförbundet och dess ordförande till 1937.