Johan M Mortensen

Mortensen, Johan Martin, f 10 dec 1864 i Malmö, Caroli, d 30 nov 1940 i London, Sv förs. Föräldrar: byggmästaren Christian Mårtensson o Bothilda Månsdtr Möller. Mogenhetsex vid Malmö h a l 31 maj 84, inskr vid LU 16 sept 84, FK 31 maj 89, FL 30 maj 96, disp 15 maj 97, FD 30 maj 97, doc i litt:hist 14 juni 97, allt vid LU, tf prof i estetik samt litt:- o konsthist vid GH vt 98–ht 99, doc i allm litt:hist vid UU 3 maj 00–14, uppehöll undervisn:-skyldigheten o delar av examinationen i estetik samt litt:- o konsthist där 06 samt vt:erna 07 o 10–14, led av styr för Sv vitterhetssamf 07–14, bitr lär i estetik samt litt:- o konsthist vid LU 1 april 14, tf prof i litt:-hist med poetik där 1 jan 19–20, prof:s namn 15 okt 20, SDS.s korrespondent i London från 21. – LHVL 20, LVSL 20.

G 1 juni 1910 i Sthlm, Osc, m FK Anna Berg, f 7 jan 1884 i Sundsvall (fb för Umeå o Umeå stads hfl 1877–86, vol AI:14b, f 651), d 30 nov 1940 i London, Sv förs, dtr till generaldir o rdgm Lars B (bd 3) o Freja Eleonora (Ellen) Weidenhielm.

Efter studier vid LU avlade Johan M fil kand-examen med estetik samt litteratur- och konsthistoria som huvudämne. Hans avsikt var att i sin doktorsavhandling behandla Kellgren, men han blev avrådd av Henrik Schück, och avhandlingen kom i stället att ägnas åt profandramat i Frankrike. Där lade han tonvikten vid medeltidsdramats brytning med det antikiserande renässansdramat. Han analyserade dramerna också från scenisk-teknisk synpunkt. Mer populärvetenskapligt hållen är hans bok Medeltidsdramat i Frankrike (1899), som också översattes till franska.

M höll sig för övrigt i sin forskning och essäistik till den modernare litteraturen; framför allt det franska språkområdet intresserade honom. I essäer behandlade han den franska naturalismens författare som bröderna Goncourt (OoB 1895 och 1896) och Alphonse Daudet (OoB 1898). Högst satte han dock Zola, som han betraktade som den store avslöjaren av samhällets ruttenhet, men han uppskattade också en dekadent författare som Huysmans för dennes rättframhet och okonventionalitet.

När M 1900 tillträtt tjänsten som docent i Uppsala vändes hans forskningar, med intresset för fransk naturalism som drivkraft, mot den sv litteraturen vid realismens genombrott. Dessa resulterade i boken Från Aftonbladet till Röda rummet. I boken speglas skeendet genom porträtt av sv författare, inramande kapitel som skildrar tidens idéströmningar. Bland författarna ägnas Almqvist, Runeberg och Bremer utförliga redogörelser, men M lyfte också fram publicister som Hierta och Crusenstolpe. Numera bortglömda poeter som Wilhelm v Braun och G L Sommelius bereds utrymme. M:s ambition var att vinna förståelse för det enskilda författarskapet och att stilistiskt analysera framställningssättet. Boken fick dock kritik för bristande källforskning (Böök) och för att M genom litterär analys inte lyckades särskilja de betydande författarna från de mediokra (Schück; konseljakt). M hävdade emellertid att den förhärskande schückska skolans exakthet ledde till litteraturhistoriens utarmning och var antiestetisk och antilitterär. Själv ville han teckna författarpersonligheter och göra deras verk till föremål för litterär-estetisk analys. En litteraturhistorisk undersökning borde, ansåg han, alltid drivas tillsammans med litterär kritik, annars blev litteraturhistorien enbart en materialsamling. Han kritiserade den gängse sv inställningen, som han ansåg avskilde vetenskap från litterär kritik genom sina långtgående krav på exakthet i beläggen. I Frankrike var blandformen självklar i Sainte-Beuves och Brunetières efterföljd. Den litteraturhistoriska undersökningen skulle kombineras med litterär värdering. Med en komparativ metod arbetade M i två uppsatser rörande Runeberg och hans litterära förebilder. Han utpekade Goethes konstsyn som väsentlig i detta sammanhang och hävdade att Runeberg lärt sig uttrycka sin nationalkänsla genom Walter Scott. M:s teser om det europeiska inflytandet på Runebergs diktning avvisades dock av samtiden. Också hos Almqvist sökte han förebilder och förklarade att Tintomara-motivet hade sina rötter i 1700-talets franska fesaga.

Mer källforskningsmässigt meriterande var de arbeten som M ägnade C Livijn (bd 23) och dennes publicistik och skönlitterära författarskap. Han beskrev Livijn som tidstypisk författarpersonlighet, satte in honom i den litterära miljön och konstaterade att Livijn gått till eftervärlden främst som politisk pamflettist. Kritikerna invände att det inte fanns någon proportion mellan det arbete M nedlagt på att kartlägga Livijns liv och dennes litterära betydelse. För M var det dock mer väsentligt att se författaren som ett uttryck för sin tids estetiska ideal.

I den populärvetenskapliga serien Svenskar författade M biografier över Almqvist och Lagerlöf. Men det var med Strindbergs författarskap han ansåg att den sv litteraturen nått sin höjdpunkt. Almqvist och Strindberg var 1800-talets litterära revolutionsgestalter. Om Almqvist var en av de huvudagerande i Från Aftonbladet till Röda rummet var Strindberg huvudpersonen i fortsättningen Från Röda rummet till sekelskiftet. Strindbergs författarskap gav det mångsidigaste uttrycket åt realism och naturalism. M betraktade hans diktning som en "passionshistoria", självrannsakande och självutlämnande.

Vid 1890-talets slut hade M lärt känna Strindberg under dennes vistelse i Lund och berättade i kåserande stil om sina möten med honom i boken Strindberg som jag minnes honom (1931). Här skildrades Strindbergs tvära kast mellan självhävdelse och anspråkslöshet, hans intresse för ockultism men också deras samtal om böcker.

1920 sökte M professuren i Lund men placerades i tredje förslagsrummet efter F Böök och A Nilsson. Trots ett rikhaltigt författarskap ansågs hans litteraturhistoriska metodik med estetisk inriktning föråldrad och hans framställningskonst bemängd med lättviktig essäistisk prosa. Som universitetslärare påstods M sakna intresse for sina studenter och bedriva undervisningen med alltför mycket pedanteri. Betydelse som litteraturhistoriker fick dock M med översiktsverken över det sena 1800-talets litteratur, som då ännu var knapphändigt behandlad.

Efter misslyckandet vid professorstillsättningen lämnade M det akademiska livet och flyttade till London, där han fungerade som Sydsvenska Dagbladets korrespondent. Han rapporterade om engelskt samhälls- och kulturliv. Dessa studier samlade han i böckerna London av i dag (1926) och Londonkaleidoskop (1930). Han och hans maka dödades 1940 i sin londonvilla i ett bombanfall.