Gustaf AC Ljunggren

3 Ljunggren, Gustaf Axel Carlsson, son till L 2, f 27 okt 1894 i Trelleborg, d 11 aug 1966 i Danderyd, Sth. Elev vid Trelleborgs allm lärov 03, vid Lunds privata elementarskola 08, studentex där 16 juni 11, inskr vid LU 5 sept 11, FK 28 okt 14, FM där 31 maj 15, reservoff:ex o fänrik i kustart:s reserv 17, assistent vid Alnarps kemiska laboratorium juni–aug 18, amanuens vid kemiska institutionen vid LU 18 –20, lär i allm kemi vid med fak 20-28, FL 15 dec 21, ordf i Kemiska fören ht 22–ht 26, disp 26 maj 25, FD 29 maj 25, allt vid LU, löjtn i kustart:s reserv 23 okt 25, doc i kemi vid med fak vid LU 7 dec 25, prof vid Försvarsväsendets kemiska anstalt (FKA) 1 juli 37–45, tf styresman där juli 43–45, lär i kemi vid artilleri- o ingenjörhögskolans högre kurser 42–62, led av försvarets forskningsnämnd febr–dec 43, chef för avd 1 vid Försvarets forskmanst (FOA) 45–63, led av Försvarsmedicinska nämnden 47–61, av 1948 års skyddsrumsutredn 48–50, lär vid sjökrigshögskolan o krigshögskolan 52–62. – LKrVA 46, LIVA 55, HedLIVA 59, med hedersdr vid LU 31 maj 58, korresp-LÖS 59.

G 24 aug 1929 i Ekeby, Malm, m gymnastikdir Ruth Victoria Malm, f 25 juli 1901 där, dtr till kamrer Carl Wilhelm M o Amelie Cecilia Nilsson.

Gustaf L:s namn är i första hand förknippat med sv försvarsforskning, där han var en pionjär redan på 1920-talet. Han förblev en centralgestalt under resten av sitt verksamma liv. Det var också som försvarsforskare han blev professor.

Att L skulle göra en akademisk karriär var naturligt. Hans farfars far var präst och medicine doktor, farfadern professor i litteraturhistoria och medlem av SA och fadern en välkänd läkare. Detta medicinskt-humanistiska påbrå präglade i hög grad L. Omtanken om människan var ledmotivet i hans arbete, och hans förmåga att på ett övertygande sätt tala för sina idéer hjälpte honom att förverkliga dessa.

Det kan kanske ses som en slumpens lek att L.s vetenskapliga insatser kom att ägnas försvaret. Men han hade tidigt visat intresse för detta, vilket tog sig uttryck i att han parallellt med sina akademiska studier genomgick reservofficersutbildning vid kustartilleriet. När han avancerat till löjtnant i reserven, hade han redan fatt en god bild av de stora bristerna i det sv försvaret. L:s diskussioner med officerskamrater kom ofta att kretsa kring stridsgasfrågor. Under första världskrigets slutskede hade användningen av stridsgas blivit ett stort militärt problem. Vad fanns det för möjlighet till skydd? Utvecklingen av än mer fruktansvärda kemiska stridsmedel gick vidare hos stormakterna. För L hade den centrala frågan snart blivit: hur kan vetenskapen hjälpa till för att lösa dessa allvarliga och angelägna skyddsfrågor?

L:s insikt i problemställningarna, hans vetenskapliga kunnande och hans övertalningsförmåga ledde till upprättandet av ett gas-skyddslaboratorium på hans hemmainstitution som docent i kemi i Lund. Till detta kom officerare från armén och marinen för utbildning och för att medverka med militära och tekniska synpunkter på verksamheten. L:s framgång som forskningsledare hängde i hög grad samman med hans förmåga att främja samarbete mellan specialister inom hela området från vetenskaplig teori till praktisk tillämpning. Gasskyddslaboratoriet i Lund hade snart skaffat sig en aktad ställning inom försvaret och långt utanför detta. Härtill bidrog att L hade förmåga att presentera forskningens resultat och betydelse på ett i bästa mening populärt sätt. Verksamheten i Lund växte successivt ut. Genom internationella kontakter, främst med grannländerna, fick han bestyrkt att organiserad forskning för försvarsändamål var en mycket angelägen fråga. Organisationen måste utformas så att vetenskapliga aspekter, tekniskt kunnande och avnämarhänsyn samtidigt skulle kunna tillgodoses.

Även på andra håll i landet bedrevs viss forskningsverksamhet med inriktning på försvarsfrågor. Samordningen var emellertid dålig och en del officerare och tekniker inom förvaltningarna samt vetenskapsmän och industrimän arbetade för att åstadkomma en bättre koordinering. En av de mest pådrivande var L. Han lyckades tillsammans med några medintressenter, framförallt överste Folke Ericsson vid arméförvaltningens industriavdelning, övertyga försvarskommissionen om behovet av en ny, effektivare institution för forskningen inom gasskyddsområdet. I den borde också ingå forskning beträffande sprängämnen mm, som bedrevs på olika håll. 1936 överlämnade försvarskommissionen ett förslag till regeringen om inrättandet av Försvarsväsendets kemiska anstalt (FKA). Efter riksdagsbeslut i frågan sattes så FKA upp följande år. Styresman och chef blev majoren Torsten Schmidt. L kallades till professor och forskningschef och blev 1943 också styresman. Lokaler byggdes i Ursvik utanför Sthlm och var i allt väsentligt klara innan andra världskriget bröt ut. En rad framstående forskare och tekniker knöts till FKA. Verksamheten, som från början omfattat gasskydd och olika typer av sprängämnen, vidgades till stora delar av för försvaret väsentliga avsnitt av kemiområdet. Sålunda togs tidigt problem beträffande raket- och robotforskning upp, kanske speciellt aktualiserade, när ett raketvapen, den sk V 2-an från Tyskland, under utprovning kom ur kurs och hamnade i Småland. Under L:s vetenskapliga ledning byggdes även den medicinska forskningen ut. Den var givetvis betydelsefull inte enbart för det militära gasskyddet och sedermera även skyddet mot biologiska stridsmedel utan också för många av totalförsvarets medicinska problem i övrigt. Inte minst behandlades olika skyddsrumsfrågor.

Redan under andra världskriget hade det sv försvaret i FKA en välorganiserad forskningsanstalt på hög internationell nivå och med ett mycket gott samarbete förutom med försvaret även med industrin och universitet och högskolor. Insatserna hade också omfattande tillämpning för civilt miljöskydd mm. 1945 slogs FKA samman med forskningsgrupper inom områdena fysik och teleteknik till försvarets forskningsanstalt. Inom denna anstalt blev FKA avdelning 1; avdelning 2 verkade inom fysiken och avdelning 3 inom teletekniken. L fortsatte sitt chefskap, nu för avdelning 1, med samma entusiasm och intresse som han alltid visat. Hans insatser betydde mycket även för forskningsanstalten i sin helhet. Efter sin pensionering fortsatte han länge att stödja försvarsforskningen som konsult.

L stödde på många andra sätt såväl vetenskap och teknik som försvar och försvarsvilja. Han var en mycket god lärare och föredragshållare. Hans insatser belönades också på olika sätt genom hedersdoktorat och andra utmärkelser. Han blev ledamot av IVA utan att vara ingenjör, av KrVA utan att vara "krigare" och medicine hedersdoktor utan att vara medicinare. Han hade en djup humor, som många gånger hjälpte honom såväl när det gällde att klara till synes omöjliga situationer som att övertyga om det angelägna i hans budskap. L var ganska rundlagd och liknade påtagligt den engelske filmskådespelaren Charles Laughton, vilket han själv med glädje förde på tal. Han var dock inte på något sätt ointresserad av fysisk fostran. Det kan nämnas att han var en av golfpionjärerna i Lund under sin verksamhet där. Först och sist var han dock en framstående forskningsledare, kemist och humanist.